När en kvinna älskar en man.

Elden sprakade och det knastrade från kvistarna som brann. De hade brett ut sin filt intill elden och under filten låg strandens sanddynor. Mjuk, fin bädd av sand som sträckte sig så långt synen räckte åt båda håll. Hon satt med benen i skräddarställning och han låg med huvudet i hennes knä. På sig hade hon hans stora jacka och hon kammade systematiskt med fingrarna genom hans tjocka hår.

Vågorna rullade in med jämna mellanrum och ibland stänkte några droppar på det tysta, fridfulla paret. Havets möte med sanden skapade härliga, vaggande melodier och skänkte ögonblicket livlig ro. Luften var kylig, därför hade de tänt brasan. Den doftade av sommar, fuktig sand och alger. Endast en liten, liten kant av solen stod över horisonten och kvar var mestadels strålarna och deras röd-rosa sken som letade sig över jordens yta från bortom fjärran väst. Dess värme var sedan länge utbytt mot kylan.

Förutom strandens dofter omslöts hon av ett tjockt moln rakvatten från hans jacka och honom själv. Hans doft, det bästa med att ha honom nära. Hon tittade ner på sin kärlek och tog djupa andetag för att andas in honom i sin smått frusna kropp. Fingrarna anlade vägar genom hans tjocka, korpsvarta hår. Hennes hår hängde ner över honom och skapade en inkopmplett tunnel mellan deras ansikten. Hon tittade ner och lät synen dansa över denna skapelse i hennes famn. I stunder som denna kunde hon inte låta bli att förundras över hur mycket skönhet ett ansikte kan rymma.

Den skönhet som hennes sinnen förmedlade till hennes medvetande var ofattbar. Kan en människa vara så vacker?! Kan en människa vara så vacker att det svider i ens själ vid varje hjärtslag?! Det var hans ögon som hade fångat hennes uppmärksamhet första gången. Mandelformade och de mörkaste hon någonsin sett, med långa täta ögonfransar med den naturliga böjen som få förunnas. Och hans smala, fina läppar. Den markerade hakan och de hårda kindbeben. Ett mästerverk. Men vackrast av allt var hans själ som återspeglades i varje blick han gav, varje min han gjorde, varje ansiktsdrag.

Vinden viskade genom träden. Havet var inte sent med att svara. Men tystnaden lät mest, när den fyllde luften tjock och tung, mellan varje vågslag mot stranden och varje sus från trädens löv. Solen hade förskjutits nedom horisonten, bortom världens rand och var knappt en vag förnimmelse om en dag som hade varit. Fåglarna hade tagit farväl av skyn och molnen tävlade om att skymma den måne som ärade natten med sin ankomst. Den rödrosa skuggan konkurerades bort av en graciös silverslöja som tung som en suck av enorm lättnad lade sig över naturen.

Kvar på stranden fanns paret. Han djupt försjunken i tankar som rörde det världsliga. Hon uppfylld av glädje, kärlekseufori och livets rus - i väntan på att han skulle beordra henne att dö för hans skull, så att hon kunde få dö för hans skull. Offra sitt liv så att han får leva. Offra sin själ så att han kunde få behålla sin. Offra sin kropp, så att han kunde mätta sin. Och allt var i sin ordning - för en kvinna älskade en man.

Ingen titel än - förslag? DEL I

Blixtstilla. Det prasslade därborta ifrån de två björkarna. Hunden Bar frös också till. Inget ljud - enbart skogens viskande och knäppningen från hans vapen.
"Försiktigt, försiktigt", tänkte han.
Prasslandet bland träden fortsatte obehindrat av den spänning som drabbat de två andra i detta drama på liv och död, på andra sidan Smith & Wesson modell 32 - revolvern. Snart verkade även skogen ha tystnat - inte prasslandet. Ett skott. Ett gny. En duns. Fem sekunders total tystnad. Sen var Bar i full fart mot bytet, nyfiken på vad för gott käk husse fixat den här gången.

James sprang efter. Väl framme vid rådjuret kände han det dåliga samvete som varje gång drabbar honom när han skjuter ett rådjur. Bambi hade satt sina spår för alltid. "Kunde jävla Bambi inte ha handlat om en älg? Det är ju inte ens hälften så gott som rådjur!" väste han till Bar. Hunden verkade inte det minsta brydd över att Bambis mamma hade dött. Han skuttade och hoppade glatt fram och tillbaka, runt djuret. Puttade lite på det med den våta nosen och dreglet droppade från den stora käften. Han hade tröttnat på fisk.

James skar en bit kött till hunden och slängde iväg det bland buskarna, för att reta Bar som vägrade förstå hans känslor. På nolltid var schäfern efter i något mellan en flygning och en djupdykning. Det gick vilt till på andra sidan buskarna när han skällande och krafsande försökte hitta köttstycket. James kunde inte låta bli att skratta åt morrandet som han visste var riktat mot honom och hans ondska. Själv satte han igång med att planera transporten av bytet hem, men vad som upptog hans tankar framförallt var hur gott lite grillat kött med grönsaker skulle vara ikväll. Han insåg snart att Bars skällande hade börjat komma längre bort och han skällde oavbrutet. Sådär långt bort hade han inte kastat iväg köttbiten. "Bar?" ropade han efter sin hund. Nu skällde han än mer. "Vad vill du hundjävel?!" skrek han tillbaka och började jogga i riktning mot hundens ljud.

När han kom fram stod Bar med köttbiten mellan tassarna och skällde än mot honom och än mot någon hög som låg framför honom. En hög som hade långt, rött hår och ett par skitiga och trasiga jeansshorts, samt en grönblå-rutig flanellskjorta - även den illa tilltygad. Han gick sakta fram mot kroppen, puttade lite mot den med foten - rädd att den skulle explodera. En människa. Hur länge sen var det inte sen han sett en människa? Vad fan gör den här kvinnan här? Han blängde nästan förebrående på hunden som om det var den som släpat hit den, till skogens djupaste vrå. Han fick ett "Vad fan vill du?!" svar tillbaka.
"Stå inte där och glo! Vad ska vi göra av henne nu? Det var fan du som hittade henne!" Oberörd av hussens villrådighet tog schäfern köttet i sitt gap och tassade lugnt tillbaka den väg dem kom ifrån.

James stod kvar och stirrade ner på kroppen en bra stund efteråt. Till slut insåg han att Bar skulle hinna äta upp hela rådjuret om han dröjer länge till. Han lyfter den tunga kroppen och slänger henne över axeln. Hon såg inte ut att vara nätt och liten, men så här mycket såg hon inte ut att väga heller. Först vek sig benen under honom, men han lyckades spänna lårmusklerna i sista sekund. Snart började han gå tillbaka efter Bar.

* * *

Han slängde kroppen med en duns på golvet i hyddan. Hon gav ifrån sig ett stön, vred lite på huvudet och det verkade som att hon skulle öppna ögonen som var svullna och missfärgade, tydligen efter slag. Men rörelsen verkade för ansträngande och hon föll tillbaka i medvetslöshet igen. James stod länge och tittade på henne -fundersam över om han skulle hjälpa henne med något eller bara låta henne vara tills hon själv vaknade - eller ännu hellre, bara dog så att han slapp bekymra sig mer. Han lät henne vara och började istället jobba på köttet.

Fram mot kvällen var han färdig med alla bestyr för dagen, grillade och åt - två gånger. Han hade tagit en tupplur och när han vaknade igen var kvinnan fortfarande medvetslös. Han tog sig ner till bäcken och tog sig ett bad. Lekte lite med Bar, som hade glömt morgonens tjafs. Han passade på att tvätta sina kläder och låg naken i gräset och väntade på att han och kläderna skulle torka lite. Solen sken med sina sista lågor. Vinden blåste små, kyliga band av silkeslen luft över hans kropp. Gräset doftade friskt och höjde sig över honom - omslöt hans nakna kropp. Han blundade och koncentrerade sig på ljud.

Han älskade skogens ljud. Ingen musik är så mäktig som fåglars kvitter, knastrandet av kvistar och löv under djurens steg, vindens brus, bäckens porlande, insekters läten... Ja, till och med hettan hade sitt unika, tunga och dova ljud. För honom kändes det bra att veta att när han dör skulle han få sin sista vila här i skogen, hans begravningsmusik skulle skogen stå för. Hans sista bädd likaså. Han skulle överlämna sin kropp till de tryggaste händer. Om det fanns ett liv efter detta skulle han vilja återfödas på samma plats.

Han var så försjunken i sin njutning, i behaget som gräset mot hans hans hud och vindens smekningar gav hans kött, att han inte tänkte på att något stort skymde för solen och att Bar gläfste lite nyfiket och njutningsfyllt. Inte förrän något harklade sig och försiktigt rörde vid hans axel, lite puffande - insåg han att han inte längre var ensam. Han öppnade ögonen och möttes av det gräsligaste, fulaste, mest sargade ansikte han någonsin sett eller skulle få se - och han hade varit ute i krig så han visste. Det tog några sekunder innan han förstod vem det var och några sekunder till innan hans nakenhet gjorde sig påmind. Irriterad över att han hade blivit påkommen när han var som mest sårbar föste han undan hennes hand och reste sig hastigt. "Vad vill du?" grymtade han fram medan han förvirrat försökte söka sig till sina kläder och kunde inte komma på åt vilket håll han skulle börja gå. Till slut stod han där med sitt kön i händerna i ett försök till att dämpa nakenheten och ilsket blängde på kvinnan framför sig.

"Ursäkta att jag smög mig på sähår, bara. Jag vaknade i en koja här intill och jag vet inte var jag är." Hon snyftade till lite. "Är det din koja? Vet du hur jag kom hit eller hur jag tar mig härifrån?" Hon trängde tillbaka gråten. Stirrade med mörka rådjursögon och såg grotesk och hjälplös ut.

"Nej." Hennes ögon vidgade sig lite i förvåning över det oförväntade, korta svaret. Därefter fylldes dem med skräck.

"Vad menar du?"

"Att jag inte vet hur du kom hit eller hur du tar dig härifrån." Han var till slut så samlad att han kunde börja gå mot sina kläder. Kvar stod kvinnan och stirrade häpet och med lite gapande mun efter honom. Han klädde på sig snabbt och började gå tillbaka till hans hem - som inte var en koja, noterade han för sig själv lite stött. Det tog ett tag innan hennes steg bakom honom hördes.

"Vänta! Var ska du?" ropade hon efter honom. Han brydde sig inte om att svara och fortsatte gå.

Att leka - Sista delen

Vi började gå, och den varma dagen kändes varmare. Jag nästan sprang fram, och jag kunde höra hans skyndsamma steg bakom mig. Efter att ljudet från hans steg hade upphört en kort stund, varpå han drog djupt efter andan och ljuden kom tillbaka, insåg jag att jag torterade honom. Även jag var trött. Hettan var ingen att springa fram i. Luften var fuktig och solen stekte. Slöjan runt mitt huvud kändes strypande. Mina fötter bultade i skorna. Jag saktade ner, och till slut kunde jag höra hans jämna andning bakom mig.

Jag saktade ner lite till, den här gången så att han skulle hinna ikapp mig. Det var dags att konversera, vägen hem krävde minst en kvart till och vi kunde inte vara tysta hela tiden.
"Vilken värme!" sa jag, men tittade fortfarande inte upp mot honom.
"Visst är den fruktansvärd?! Jag kommer inte ihåg att det var såhär varmt för en timme sen."
Han lät entusiastisk över att få tala. Men jag visste inte vad jag skulle säga härnäst. Det blev åter tyst och jag tittade stint framåt, rädd att jag skulle titta upp mot honom om jag slappnade av i nackmusklerna. Men hans blick brände på min kind. Han var så mycket längre än mig, vilket gav honom ett övertag att studera mig utan att jag kunde ertappa honom.

Plötsligt började han prata. Han berättade om saker som hade hänt idag, om hans mammas tokigheter varje gång hon skulle väcka honom på morgonen, om konstiga kunder, om herr Hakims dagliga utbrott innan han fått morgonkaffet på jobbet. Om hur försiktig han blev när hans fru kom till charkuteriet. Och jag skrattade och skrattade. Vad rolig han var! Så här mycket hade jag aldrig skrattat förut. Det var plötsligt inte så spänt mellan oss när vi gick fram under solens piskande strålar. Jag vågade till och med titta upp mot hans ansikte med jämna mellanrum.
När jag höll på att åter vika mig dubbel av skratt över en ny historia, stannade han abrupt och jag fick avbryta mig själv.
"Fröken Nour", sa han högtidligt. "Jag kommer nu att överträda en gräns och bete mig ohövligt och bryta mot våra viktigaste seder och bruk. Men jag måste få säga det jag kommer att säga. Därför vill jag att du förlåter min respektlöshet redan nu. Ursäktar du mig? Snälla, säg att du gör så att jag får säga dig en sak."
"Men prata Ali, vad är det? Och jag förlåter dig, även om jag inte vet för vad."
"Jag vet att en man som mig inte bör tilltala dig, vi är inte från samma värld du och jag. I min värld ska man hålla sig borta från din värld. Men fröken Nour, du är den vackraste kvinna jag sett i mitt liv. Jag går här och pratar men allt som rör sig i mitt huvud är er skönhet. Du har säkert fått höra det här av många innan mig, fina män. Min åsikt betyder säkert inte något för dig. Men jag var tvungen att få säga det. Nu vill jag att du förlåter mig min ohövlighet och du behöver inte tala till mig igen, om du inte tycker jag förtjänar det."

Han tycker att jag är den vackraste kvinna han har sett! Denna vackre, unge man. Han tycker jag är vacker! Världen snurrade lite till, och det var inte på grund av värmen.
"Ali. Du och jag bor i samma stad, självklart kommer vi från samma värld. Och det var väldigt vänligt av er att tycka så."
Åh, vad jag ville slänga mig om halsen på honom. Men jag började istället gå igen, och åter föll den där spända tystnaden över vår färd. Vad gör jag nu, var den tanke som jag lekte med. Jag visste vad jag ville göra, men vad fick jag göra? Långt bak i huvudet ekade gummornas prat om flickor som gifte ner sig och som var dåliga flickor. Så mycket ont som man talade om dessa flickor som ville älska och bli älskade. Men jag hade redan bestämt mig. Jag är ingen människa som finner mig i att foga mig efter gamla kvinnors onda tal.

Snart var vi framme och jag började tala till honom utan att titta upp mot honom. Vi hade kommit till mitt kvarter och alla visste vem jag var här. Det var lika bra att passa sig.
"Möt mig inatt, vid den stora pilen vid ån, borta vid skogen. Midnatt."
Jag tog kassarna ifrån honom, fäste min blick i hans och log. Han log tillbaka.
Jag vände och började gå hemåt, några hus bort.

Hela kvällen var jag i extas över vad jag hade gjort. Men modet växte inom mig och jag visste att jag skulle göra det. Det fanns ingen anledning till att fega ur. Jo, några miljoner. Men en enda till att göra det och det räckte för mig.
Jag började förbereda mig mentalt för flykten ut mitt i natten och planerade vilt och in i minsta detalj hur jag skulle ta mig ut. Det var så mycket att tänka på; mina föräldrar som skulle lägga sig, att komma obemärkt förbi vår tjänsteflicka som sov i köket. Från köket fanns en dörr som jag var tvungen att ta mig genom till bakgården och vidare.
Snart var det middagsdags, min far hade kommit hem och vid middagsbordet pratade han politik med min mor som lyssnade oförstående men godtroget. Snart skulle han vända sig till mig för en diskussion. Men jag var disträ och han var så entusiastisk att han inte ägnade mycket uppmärksamhet åt det utan fortsatte sin monolog för min mor. Jag ursäktade mig och gick upp på mitt rum igen och fortsatte planera.

Strax innan midnatt hade det varit knäpptyst i huset ett tag. Alla hade lagt sig och jag tog på mig och smög ut ur rummet, ner för trapporna och ut genom köket. Tjänsteflickan rörde inte en fena och snarkade som sju män. Jag sprang hela vägen över åkern på baksidan av huset, ner längs med ån med skogen på andra sidan och sprang tills pilen var inom synhåll. När jag såg den stannade jag och kände efter om jag verkligen tänkte göra detta och mitt hjärta skrek ja, ja, ja! Spring Nour, spring! Och jag sprang. När jag till slut kom fram, satt han redan där på en stor sten under trädet, med grenarna tungt dinglande runt honom. Han ömsom kastade stenar tvärs över ån, ömsom tittade runt eller lekte med en trädgren i sanden. Överraskad av hans blick hoppade jag till. Som uppslukad var jag av hans skönhet, av hans manliga kropp och stora armar när han kastade iväg stenarna, att jag hade glömt att jag fysiskt var där. Allt verkade som en dröm.

Snabbt reste han sig och tog några steg mot mitt håll, men stannade en bit ifrån mig.
"Du kom till slut."
"Jag var tvungen att vänta till alla hade somnat."
Och så den där tystnaden. Man kunde skära genom den med svärd. Jag gick förbi honom och fram till trädet. Han följde efter mig. Snart stod han tätt bakom mig. Om jag rörde mig skulle jag röra honom och jag var fortfarande inte mogen för det. Precis som på dagen började han prata. Han berättade hur dagen på jobbet hade varit, han berättade om hans småsyskons bus när han kom hem, han berättade om sina vänner som han hade varit ute med. Allt detta samtidigt som jag satte mig på den sten han satt på innan och ställde frågor. Själv satte han sig på marken mittemot mig. Jag frågade och han berättade. Han var så bra på att berätta och hade fantastisk humor. Jag skrattade mig till tårar flera gånger. Men snart skulle det bli gryning och mina föräldrar skulle vakna till morgonbönen, så jag ställde mig upp för att gå. Han fattade tag i min hand och reste sig också upp.
"Kommer du imorgon?" Mitt svar var ett leende, och så sprang jag tillbaka, smög in i mitt hem och upp på mitt rum för att sova.

Och vi fortsatte med våra möten varje natt i en hel månad. Han var underbar och timmarna vi inte var tillsammans levde jag i eufori och trötthet (sömnbristen började göra sig påmind någon gång runt tredje natten). När han låg med huvudet i mitt knä och jag klagade, fnös han alltid över min överklassattityd. Själv var han tvungen att ta sig till ett jobb på morgnarna, så han fick ingen sömn förrän på kvällarna. Sommarens hetaste månad började nå sitt slut och vi var om möjligt än mer förälskade för varje dag som gick. En natt frågade han artigt om han fick kyssa mig. Jag nickade och han planterade de mjukaste, varmaste läppar på mina.
"Om jag råkar skära av mig handen på jobbet imorgon så är det för att jag drömde om dina läppar istället för att koncentrera mig."
Jag smällde lekfullt till honom på armen (jag nådde inte längre).
"Säg inget sådant igen, förstår du?"
"Skulle du bry dig, fröken Nour?"
Jag valde att inte svara på hans fråga och sprang iväg, hem till tryggheten från hans blick som kunde läsa av mig som en öppen bok.

Sista natten vi sågs kom jag hem och fann min pappa sittandes i fåtöljen i vardagsrummet. Jag frös till när jag hörde hans röst kalla mig till sig. Allt mitt blod stannade i sitt omlopp och visste inte var det skulle ta vägen. Det var bara att lyda den röst som kallade.
"Var har du varit?" Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Aldrig att jag skulle nämna Alis namn och orsaka honom någon skada. Enda alternativet var att vara tyst.
"Du tänker inte svara ser jag. Jag har aldrig använt våld mot dig och jag tänker inte börja nu. Allt jag vill säga är att jag litade på dig, och du har idag gjort anledning för att jag ska sluta med något sådant. Jag vill att du går upp på ditt rum och kommer aldrig ut förutom till måltiderna och när chuaffören ska köra dig till skolan. Inga vänner får komma över. Du får inte lämna hemmet i sällskap av någon, inte ens mig eller din mor. Om några år kommer du att tacka mig för att jag räddade dig från det fördärv som drabbat så många dumma flickor innan dig. Gå nu!"

Jag gick upp på mitt rum, satte mig på sängkanten, slet av mig slöjan. Ensam i mitt mörka rum, till ljudet av de osynkroniserade böneutropen för morgonbönen från stadens alla minaret, funderade jag på om jag skulle gråta. Men inte ens det verkade lösa den situation jag var i nu. Ali, aldrig mer. Nästa natt skulle han ha berättat vidare om hans pappas död. Jag skulle aldrig få höra.
Till en början kom jag inte ner till måltiderna ens för jag förmådde mig inte till att uppehålla ett liv som skulle vara utan honom. Men en kväll kom min far upp och beordrade mig ner. Med tiden började vardagen åter få sin rutin, men med det faktum kvarhängande att jag hade brutit mot den tillit jag fått av mina föräldrar.

När jag var arton friade Walid, en ung juriststudent som var son till en av min fars vänner, hos min far. Min annars så liberala far talade om för mig varför jag skulle tacka ja, mer än att fråga mig om min åsikt. Min mor var genuint lycklig över det som hon trodde skulle lätta på den stämning i vårt hem som funnits de senaste två åren och jag insåg att jag inte hade någon vilja som man tog hänsyn till. Så en månad senare var det bröllop och mina första tårar på två år föll natten innan festen, när jag insåg att Ali skulle få veta.
Hur det gick sedan? Jag gifte mig och samtidigt påbörjade jag mina medicinstudier. Walid var en trevlig man, väldigt vänlig och generös. Behandlade mig väl och mina föräldrar var som förälskade i honom. Själv slutade jag aldrig tänka på Ali, som jag nu till och med stötte på ibland på marknaden. Jag vågade aldrig se på honom och han försökte några gånger komma fram till mig men jag såg alltid till att undvika honom.
Efter medicinstudierna blev jag gravid och hade hunnit anpassa mig till livet med Walid. Jag var en ordentlig fru, höll i middagar och såg till att han fick frukost på bordet när han gick iväg till sitt nya jobb och middag när han kom hem. Relationen till mina föräldrar blev aldrig bättre. Åtminstone inte till min far. Jag såg det och ser det fortfarande så här i efterhand, som att det var min far som svek mig och inte tvärtom.
Ali gifte sig aldrig. Trots att han nu kunde få vem han ville. Han hade jobbat sig upp på charkuteriet och herr Hakim hade överlämnat det till honom när han själv inte orkade driva det längre på grund av ålder. Såhär, femtio år senare var han lika vacker som dem nätterna vid ån. Han blev inbjuden till alla sociala sammanhang som tänkas finnas, och vi råkade på varandra allt oftare. Jag och Ali fortsatte älska varandra - med blicken, ibland med små viskningar när han kom nära mig "av en slump" på någon fest eller middag.

Jag gick aldrig tillbaka till ån, inte ens i vuxen ålder. Den skulle förbli min och Alis, endast att besökas vid midnatt. Inte för att vi någonsin gjorde det igen.

Att leka - Del II

Åh, varför? Varför? Min kropps naturliga reaktion förrådde mig brutalt, insåg jag, då det började hetta till i kinderna och jag såg för mitt inre hur jag hade blivit röd i ansiktet. Och då talar vi inte rosiga kinder, smickrande ansiktsfärg. Utan vi talar om att min kropp reagerade på att jag blivit utblottad. Var han tvungen att le?! Han sa inget, utan med det där retfulla leendet sänkte han blicken igen och återgick till att fokusera på sitt arbete, som han inte hade slutat med. Själv stod jag också med huvudet böjt för att jag behövde samla mig innan jag kunde prata igen. Skulle jag ha börjat forma ord direkt, skulle jag antagligen ha blandat ihop stavelser och grammatik och låtit något obegripbart överträda den gräns som mina läppar bildade. Jag kände att jag hade generat mig själv tillräckligt för idag.



Efter en stund fattade jag mod och lyfte min blick. Hettan och förmodligen färgen hade lämnat mina kinder, min näsa pekade lätt upp mot taket och jag fick tänka för mig själv: "Han är en simpel arbetare som många andra du har mött idag." Jag kände hur modet steg inom mig, en lejonhona som mötte det byte som hon var tvungen att slåss med för att mätta sina ungars hunger... Ja, min kära läsare, precis så dramatiskt och allvarligt kändes det för mig. Jag harklade mig och började fråga om herr Hakim, ägaren till charkuteriet och samtidigt tittade han upp på mig. Hans blick genomborrade mig och min röst svek mig. Så typiskt! Men jag fattar snabbt mod igen och låter inte avbrottet dröja alltför länge utan fortsätter meningen omedelbart. Och för första gången hör jag hans röst. Kan man förälska sig i en röst? Jag tror jag gjorde det.



"Herrn är inte inne för tillfället. Vill fröken slå sig ner och vänta på honom, eller jag kanske kan stå till tjänst med något?" Jag tittade åter ner i golvet, på mina skor, min kjolkant. För att fundera var jag tvungen att skydda mig från hans blick. Om jag ber honom om hjälp blir jag tvungen att prata med honom mer än vad som är klokt om jag vill slippa rodna igen och bete mig som... som vadå? Den sextonåring jag är? Nåja, göra bort mig lär jag göra i alla fall. Om jag stannar måste jag sitta på den där stolen, mitt framför honom och bli studerad i all evighet... Men då kan jag studera honom också, slog det mig. Var det inte vad jag hade längtat efter all denna tid? Jag kunde få njuta av denna skönhet hur mycket som helst, eller till herr Hakim var tillbaka i alla fall.

"Nej, jag sätter mig ner och väntar." Så slog jag mig ner på stolen han hade pekat på. Mitt hjärta, mitt arma hjärta, det slog så hårt att det kunde ha slagit genom ben och hud och ut på golvet. Så häftigt. Några minuter passerade och jag vågade inte andas ens, min blick var alltjämt fixerad på en blodfläck jag hittade på golvet, intill arbetsdisken. Det var tyst, för tyst för att det skulle vara bekvämt. Jag kände ett behov av att harkla mig och jag gjorde det. Jag kände att han tittade snabbt upp åt mitt håll och när jag tror att han har åter tittar bort sneglar jag upp mot honom - och våra blickar möts. Och jag blir fruktansvärt förvånad, dels för att han ser ertappad och generad ut, men även för att han vägrar titta bort. Han fäster sin blick i mig, besvärad men envis. Plötsligt känner jag ett övertag, det ger mig styrka att inte heller värja med blicken. Och jag vinner! Han blir för generad, sänker blicken, harklar sig...

"Vill fröken ha något att dricka?" Jag var ganska törstig faktiskt. "Ett glas vatten blir bra, tack." Han försvinner bakom ett drapperi och kommer strax tillbaka med ett glas vatten på en bricka. Tar glaset från brickan och räcker över det till mig, hans fingrar glänste lite. Han hade tvättat händerna. Jag tog emot vattnet och våra händer möttes. Den jäveln! Han hade räknat ut det här. Jag drar häftigt undan min hand som om jag har fått en stöt, men sträcker den åter och mottar glaset med vatten. Åter möts våra fingrar. Jag ler lite över hans listighet. Jag började känna mig bekväm med situationen att han visade ett intresse för mig och i samma stund kommer herr Hakim in genom dörren. "Ah, är det inte lilla Nour jag har hos mig? Vilken trevlig överraskning! Har Ali tagit hand om dig?" Nu vänd till objektet för min beundran, tydligen en Ali: "Har du bara erbjudit vatten?! Spring snabbt iväg och hämta läsk eller juice att bjuda på." När Ali skyndade iväg, vände sig åter herr Hakim till mig: "Hur är det med dig då, vännen? Och dina föräldrar? Kom du ensam?" Vi utbytte artigheter, hälsningar och han drev med mig lite, som han alltid hade gjort då han var en gammal vän till familjen och hade känt mig och känt till mina pinsamheter sen jag kröp runt.

Jag redogjorde för min mors önskemål och han såg till att fixa det själv. Jag stod i dörröppningen när Ali kom störtande tillbaka från Gud vet var med en Coca Cola flaska i handen. Det rann svett nerför ena kinden - det var en mycket varm dag. Han fick en utskällning för att han dröjt så länge, han försöker försvara sig med att kioskägaren hade behövt hjälp. Herr Hakim viftar bort hans ursäkter och säger åt honom att ta kassarna från mig och följa mig hem. Herr Hakim! ville jag skrika. Det räcker med tortyr för idag! Men jag kunde inte andas fram ett enda ljud. Det var bara att finna sig i denna omtanke, tacka för vänligheten, lova att framföra hans hälsningar till mina föräldrar och börja gå. Med Ali som följde efter mig.

Del III kommer snart. :)

Att leka - Del I

Jag såg honom första gången när jag var ute och gick i området med några kompisar. Vi var tre flickor och dem var fyra pojkar... eller unga män? Något däremellan. Sen vi flickor är små lär vi oss att aldrig lyfta blicken när vi möter män, bara om de är mycket äldre för då är det oförskämt att inte hälsa. Men unga män, ve den flicka som utbytte en blick med en sådan. Men jag har alltid haft svårt för regler. På sista tiden hade jag börjat känna mig kvävd av dem, och en rebellisk ådra hade börjat pulsera i min kropp. Till slut blev det en lek att jag bröt mot regler, framför allt små regler som ingen skulle märka att jag bröt mot ändå. Större regler var jag för rädd för att bryta mot. Att lämna mitt hem obeslöjad var ännu ett steg som jag skulle tänka en miljon gånger innan jag skulle ta - vissa regler bryter man inte. Oavsett hur kvävande dem är.

Den här gången, som vanligt när unga män gick förbi oss, tittade alla vi tre flickor ner i marken, och när jag var säker på att de andra inte skulle se mig tittade jag upp för att möta någon av killarnas blick. Det kändes alltid i magen, liksom ett skönt illamående att jag gjorde någonting oanständigt. Någonting fult. Den här gången skulle det vända sig rejält i mitt inre. Jag skulle uppleva känslor som var oanständiga, djupa, härligt och fantastiskt underbara. För den blick jag mötte var en vacker ung mans blick. Ögon svarta, som natthimmel och fransar långa och tjocka som fransarna på dem persiska mattorna min far har i sin mattaffär - fast i nattsvart färg och inte den grå som mattorna brukar ha.

Och blicken? Blicken som fick mig att bli hans hängivna från första ögonkast? Den var retfull, intelligent, varm och nyfiken. Och hans kropp? Nu tillkom känslor jag absolut inte fick känna och tankar jag absolut inte fick tänka. Han var mycket lång och hade en arbetares kropp. Stora armar och en överkropp som spände under skjortan. Från brösten och ner till byxlinningen var det rakt som en planka. Midjan var markerad under skjortan, som han hade stoppat innanför byxorna. På sättet han stoppar sin skjorta märktes det att han var en pedant. Det var jämnt hela vägen och inte ett veck låg fel.

Från byxlinningen och neråt var det ett par kraftiga, långa lårmuskler som spände sig mot tyget för var steg han tog och jag blev så besviken över att jag inte kunde se konturerna av hans vader. Men med tanke på allt annat var även dessa kroppsdelar säkert av det lovande slaget. Han är en man som putsar sina skor, för denna varma kväll blänkte dem i ljuset från en illröd sol. Det här var en fantastisk kreation, ett mästerverk, ett sådant exemplar som man enbart hittade på den stora, vita duken med dem indiska filmerna. Ni vet, han som har huvudrollen och dansar och slåss - allt för att rädda sin vackra kärlek som slänger sig i famnen på honom mot slutet av filmen och... där brukar dem klippa filmen. Oanständigt.

Nu log han lite. Eller gjorde han det? Jag inbillade mig kanske att han log mot mig? Nej, det var ett leende! Något omärkbart, men ett leende ändå. För första gången var det inte roligt att leka denna lek längre, för jag var rädd att om jag höll fast hans blick, att jag skulle förråda mig själv och besvara hans leende. Han såg ut att vara en arbetare. En vanlig, simpel arbetare. Men åh så vacker. Jag kände hur mitt blod pulserade oregelbundet i halsen och hjärtat klappade hårt under den långa, svarta, formlösa klänningen och mina kinder hettade mot den vita slöjan som jag strategisk virat runt mitt huvud på så sätt att lite av mitt svarta hår tittade fram. Några lockar. När alla känslor blev outhärdliga slog jag ner blicken igen, men kunde känna när han gick förbi mig. Håret på min hud måste ha rest sig, så som jag rös till.

Efter den kvällen kunde jag inte sluta tänka på honom. Vem var han? Vad hette han? Vad jobbade han med? Han kanske inte var en simpel arbetare. Han kanske kom från en välbärgad familj och hade t o m en utbildning? Jag fantiserade om hur han var som person. Kärleksfull, lite retsam, men lite blyg ändå. Han tyckte om att viska mitt namn i mitt öra och leka med mitt hår. Han skulle anhålla om min hand, mina föräldrar skulle älska honom och vi skulle gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar. Han skulle få jobba hos min far, i mattaffären och han skulle göra så min far tjänade ännu mer pengar, min far skulle bli så glad. Och när han kom hem från jobbet skulle han bli lycklig att se mig och krama mig. Men sedan skulle han upptäcka att jag städat hela huset, trots att jag var höggravid och förebrå mig för det men med en kärleksfull ton. Precis som morbror Fahim med moster Ranja. Dem älskade varandra, och han skulle älska mig på samma sätt. Fast både morbror och moster var från en fin familj.

Jag blev som besatt av honom efter en veckas tid och höll alltid utkik efter honom, på sociala tillställningar, när jag var med min mor och handlade eller på väg till skolan med flickorna. På våra kvällspromenader var det inte längre det obemärkta tjuvkikandet, utan jag tittade nu fräckt upp och studerade allt och alla med en letande blick. Jag letade efter honom överallt. En vecka till och det var inte så roligt längre att leta efter honom... till slut gick jag alltid upp på mitt rum efter kvällens promenader, slängde mig på min säng och grät ner i kudden. Det gjorde ont att inte få se honom igen.

Jag blev angelägen om att få komma ut så mycket som möjligt. Gå ner till torget för att hämta grejer åt mor och lämna av kläderna hon sydde till folk- hon var sömmerska. Jag hörde min mor skryta om hur jag hade blivit vuxen nu, tog ansvar och var så hjälpsam med allt. Jag var bara tvungen att få se honom igen. Om bara för en snabb blick igen. Bara så jag får bekräftat att han verkligen finns och inte är nåt påhitt av mig.

Den här gången var min mamma lite sjuk så jag fick ner till torget och göra alla inköp själv. Jag tog med vår hushållerska för att hjälpa mig bära. Efter att vi hade inhandlat hälften av de varor min mor behövde skickade jag hem henne för hon kunde inte bära mer och var inte till någon nytta längre. Det var alltid lika roligt att gå runt på torget, för min far är köpman och alla vet vem jag är. Efter varje köprunda hade jag dussintals med hälsningar till mina föräldrar och lyckönskningar till mig, den framtida läkaren - ett rykte som mina föräldrar spritt om mig efter att jag en gång råkat nämna en framtidsdröm.

Jag fortsatte min runda och allra sist var det slaktarens tur. Jag avskydde det stället. Döda, flådda djur som hängde från taket i skyltfönsterna och lukten av kött och blod fick mig att må illa. Och jag hade alltid så svårt att andas där, så jag fick alltid ta ett rejält andetag innan jag gick in i affären och stod där och tog små, små andetag. Och absolut inte genom näsan! Jag går in i affären och en chock skakar om mig så kraftigt att jag tappar rytmen i mina små andningar och jag töms på luft. För där stod han, med ett vitt men blodigt förkläde bakom disken. En skräck fyllde mig och jag blev rädd att han kunde se på mig att jag trånat efter honom i flera veckor nu. Att han skulle via min blick, kunna se rakt in i min hjärna och avslöja alla oanständiga tankar jag haft om honom. Eller mina framtidsplaner för oss. Eller hur jag såg honom första gången. Och i all denna fasa, ser jag att han känner igen mig och ler brett...

I min kaffekopp...

Jag stirrar ner, blinkar lite och tittar ner igen. Nej, du är kvar. I min kaffekopp. I mitt kaffe ser jag dig och ditt nöjda flin. Jag avskyr dig. Lämna mitt kaffe i fred. Jag rör om - först långsamt för det gör ont att utplåna dina vackra drag, men sen mer frenetiskt när du vägrar försvinna. Du slutar aldrig le sådär självgott! När jag har rört runt i ditt ansikte så häftigt att det nu stänker kaffedroppar på min vita skjorta och människor runt mig ger mig förvånade och frågande blickar, slutar jag tvärt. En sista droppe stänker som om den missat att jag slutat. Och jag sjunker i dina ögon nu, jag studerar mitt kaffe och dina ögon. Du har något retfullt i blicken. Jag stirrar in i dina ögon och du retas med mig. Jag vet, jag är vansinnig. Du gör mig till en idiot som ser dig i mitt svarta kaffe.

Jag reser mig upp och lämnar personalrummet, tar dig med mig - i min kaffekopp, och lämnar allas blickar för att återgå till vettiga aktiviteter, som att jobba hårt. Jag lyfter på skärmen på min laptop och börjar skriva på en ny artikel om presidentval och afrikanska bönder och kaffe.

Plötsligt kommer du in i rummet, går mot min plats och ställer dig bakom mig. Jag känner din härliga doft, ditt moln av rakvatten som fyller mig och min själ. Du drar bak en hårlock från min kind och med fingret fortsätter dra längs konturen av min hals, ner över mitt nyckelben. Jag ryser lite... av välbehag. Jag viskar jag älskar dig. Men du svarar inte. Istället går du tillbaka till min lock som har ramlat tillbaka på min kind och upprepar din smekning. Nu höjer jag rösten lite, jag älskar dig. Fortfarande inget svar... Du knäböjer nu. Ditt huvud är något lägre än mitt. Ditt ansikte närmar sig mitt och jag kan till slut känna din varma andedräkt mot min kind, samma kind som du smekte. Jag vrider lite på mig för att jag ska kunna möta din blick, samtidigt tar jag ett djupt andetag. Nu frågar jag: "Älskar du mig?" Och då inser jag att du inte är du. Du finns inte. Du kom aldrig in i mitt rum och smekte mig aldrig. Nu gråter jag: "Älskar du mig? Älska mig! För helvete, älska mig!" "Älska mig..." kvider jag ynkligt.

Jag byter om till nattlinne och kryper ner i min säng. Under täcket. Jag lägger mig på ena sidan och där ligger du. På mage. Som du tycker om att ligga. Armarna under kudden. Du ler mot mig. Ett kärleksfullt leende. Och jag känner att jag inte orkar mer. "Lämna mig... Snälla." Du skrattar lite och smeker bort en tår som rinner tvärs över min näsa och ner till andra ögat. "Varför ska jag lämna dig? Du vill ha mig här." För en stund går jag på det. Men snabbt inser jag hur det är och återgår till att be dig lämna mig. "Låt mig vara... Lämna mig ifred. Ge mig frid." Nu nyper du min kind lekfullt och jag börjar snyfta högt och häftigt. "Jag orkar inte mer! Lämna mig ifred! Jag avskyr dig... du finns inte. Inte här hos mig."

Jag känner hur varje bokstav gör mig mattare. Och jag gråter nu som ett skjutet djur. Jag orkar inte mer. Jag vill inte älska dig. Jag vill inte att du ska finnas i mitt varje andetag och jag vill inte ha dig här. Och allt jag vill är att du ska ligga här, tätt intill mig. Jag vill känna dina andetag på riktigt. Jag vill veta hur du tycker om att ligga och jag vill att du älskar mig... Men allt jag får är en skugga... Tomma ord och fantasier. Jag avskyr att du gör mig galen. Jag avskyr att jag älskar dig.

Snälla, älskade älskade. Låt mig vara. Lämna mig ifred. Jag vill inte drömma mer. Du gör ont. Du är smärtan i mitt liv. Du finns i mitt mörker, på min vägg, i den svarta klänningen du tyckte om, i pennan jag stal från dig, i ditt telefonnummer, i min spegelbild. Du finns i mitt blod, i mitt varje hjärtslag, i allt jag ser och rör. Du finns i min kaffekopp...

Du är min sjukdom och jag vill inte ha någon bot. Jag vill bara dö i dig. Lämna mig ifred.