En deprimerande historia

Denna novell är till alla jag känner eller behandlat för depression. Jag har stött på så många missförstådda deprimerade patienter och det har gjort mig så ledsen. Än idag skuldbelägger man deprimerade människor för att de är för svaga och har gett upp. Vissa av mina patienter har upplevt att man inte ser deras depression som en riktig sjukdom. Många är rädda för stigmatiseringen, att bli ett "psykfall" i människors ögon. Vissa har blivit anklagade för att ha orsakat det själva. Många lever dagligen i ett samhälle där ingen förstår på vilket sätt ens arbetsförmåga påverkas av depression. De kommer till mig och berättar att de går under av kraven. Känslor är oftast väldigt privata och som deprimerad blottas ens djupaste känslor och ens sårbarhet i tid och otid, inför alla. Ens utseende påverkas, ens sociala förmåga, ens koncentration, ansiktsmimik, man berövas sin personlighet och får istället en negativ, tråkig, pessimists personlighet som man inte alls vill visa för världen, men... Man ser på en deprimerad att den är deprimerad. Och det är inte alltid man som deprimerad vill visa sina känslor. Att vara deprimerad är ett mycket svårt och skört tillstånd. I denna novell har jag försökt beskriva en deprimerad människas vardag och hela historien är såklart fiktiv men inspirerad av all min erfarenhet av depression. Jag hoppas ni som inte upplevt det kan få lite mera förståelse för denna väldigt vanliga och svåra sjukdom... 

Anna öppnade ögonen. Igen. För kanske femte gången denna natt. Hon tittade på klockan. 7.03. "Fan. Ännu en dag. Jag lever fortfarande." Tanken tyngde henne. Trots vädjan och önskemål till den högre makten om att slippa ännu en dag verkade det som att Han insisterade på att hon skulle fortsätta leva. Han hade inte tänkt göra något åt hennes lidande och Anna var för rädd för att ta sitt liv. Det som skulle komma efter skrämde henne. Så mycket. "Tänk om det skulle innebära ännu mera lidande?" Den tanke som skrämde henne mest var en idé hon hade fått om att man inte kunde ta livet av sig i nästa liv och skulle det fortsätta vara så här då så... Hon rös till lite av obehag. 

7.05. Hon borde väcka barnen. Sara, tonåringen, hade vaknat. Duschen. Hon försökte lyssna efter William. Efter lite ansträngning kunde hon höra barnprogram och förvridna röster som är tänkta att locka barn. Han var också vaken. En våg av sorg sköljde över henne. Hon måste vara historiens sämsta mamma. Sämsta fru också. Håkan började röra på sig bredvid henne. Han höll på att vakna. "Åh herregud!" Hon blundade fort och låtsades sova. Han kanske ville ha sex. Inte sex. Inte det. Hon hade ingen lust. Det har hon inte haft på flera månader. Hon har fejkat flera gånger. Sagt saker under akten som hon inte menade. Spelat med. Fejkat orgasmer. Vissa gånger hade hon bara legat där. Platt och livlös som en död fisk. Ibland hade hon inte ens orkat fejka orgasmen. Vissa gånger hade hon inte ens orkat överhuvudtaget och sagt nej. Hon skulle kunna fejka nu. Men hon övertalade sig själv att det är mindre förnedrande för båda om hon bara sade nej, än att hon låg där helt oengagerad. Även män måste väl ha känslor? Självrespekt? Hon sneglade på klockan. Den kanske hade hunnit bli så mycket så han ändå inte hinner. 7.Jävla08. Ååååååh. Gott om jävla tid. 

Mycket riktigt vände han sig mot henne och började smeka hennes sida och fram på magen. Han kysste henne i nacken. "Är du vaken?" Hon hummade lite otydligt som om hon sov. "Älskling?" Det var bara att göra det. "Jag har ont i huvudet, Håkan. Jag har inte sovit på hela natten och är illamående." Tårar började tränga fram i ögonen. 'Jävla skit!' tänkte hon. Inte gråta det första på morgonen. Åh nej, nu kommer frågan. Skulden i hans röst. Hon orkade inte. Orkade fan inte. 'Åh Gud! Varför lät du mig vakna?!'

"Älskling, varför gråter du?!" Han höll om henne hårt. Hon vände sig i hans famn och grät mot hans bröst. "Gumman, lilla vän. Har jag gjort något? Är det jag? Är det jobbet? Snälla, berätta för mig. Jag är din älskling, eller hur? Din vän. Varför är du så ledsen?" Där kom det. Hon ville skrika: "SÄG DET! SÄG DET FÖR FAN!! VARFÖR ÄR JAG SÅ LEDSEN?!" Hon visste inte. Hon visste bara att allt var piss och att hon ville dö. Inget annat. Hon fortsatte gråta häftigt mot hans bröst. I hans älskade, trygga, varma famn. Hon visste att den var allt det där, men hade slutat känna det. "Ska du inte stanna hemma idag med? Va? Vad säger du om det, sötnos?" Hon mumlade ett ja. "Jag kan ringa till jobbet och säga det." Han log ett varmt och vemodigt leende mot henne. Hon formade ordet tack i munnen men fick inte fram ljuden på grund av gråten som satt som en klump i halsen nu, även om tårarna hade avtagit. Hon kysste gropen på hans hals. Hennes hjärta höll på att brista av kärlek och sorg för denne man. 

Han klev ur sängen och hon ville vara den duktiga mamman och frun och följa efter och se alla i alla fall till dörren efter att ha lagat en god frukost och gjort ordning lunchlåda och ombyte och matsäck till William och dagis (utflykt idag). Hon ville vara en del av barnens vardag. Hon ville ge dem värme och kärlek. Berätta att de betyder allt för henne. Men hon låg där som en klubbad säl. I värmen i sängen. Hennes enda trygghet, den och Håkans famn, på sista tiden. Hon låg där och tårarna började åter falla ner på kinden. Stressen över att vara en duktig människa och att vara tvungen att må bra när hon inte gjorde det var enorm. Bara tanken på allt hon måste göra gjorde henne utmattad och det kändes som att hon hade sprungit ett maratonlopp. 

07.34. Hon hör Sara ropa "Hej då!" och smälla igen dörren efter sig. Hon mumlar ett hej då tillbaka. William vill inte till dagis, han skriker och gråter. "Jag vill stanna hemma med mamma!!!"  Hon hör hur Håkan försöker lugna honom och lova honom det ena och det andra. Nu var hon tvungen att lämna sin trygghet. William var väldigt fäst vid sin mamma och bara hon kan lugna honom när han är som värst. Hon hasar ut ur rummet, ut genom den lilla hallen, ner till nedre våningen och framför ytterdörren sitter en gråtande liten pojke som har endast trätt ena armen genom jackan och med den andra slår han på Håkans ben. Håkan sitter på golvet med ryggen mot väggen och händerna på sina uppdragna knän. Han sitter och stirrar på William. Williams gråt börjar avta när han ser sin mamma. Hon stryker Håkans kind med ett finger och sätter sig ner på golvet med dem. 

"Vad är det gubben? Va?" Hon drar sin son till sig och omfamnar honom hårt. Hon pussar på hans huvud. Hon tröstar honom, lovar att hon också ska till jobbet fast lite senare och då blir han ju ensam kvar hemma. Han tittar lite oroligt på henne då, som om idén om att vars ensam hemma inte var så lockande. Slutligen når hon en överenskommelse med William att om han går till dagis idag så får han äta godis på kvällen trots att det bara är måndag. 

Han tar av sig den jackärm han har fått armen i och räcker jackan till henne. "Vill du ha hjälp?" Han nickar. Hon hjälper sonen med jackan och ryggsäcken och ställer sig upp. Hon sträcker ut en hand till Håkan som fortfarande satt hopsjunken på golvet i sin nystrykta kostym och med huvudet nu vilandes på armarna. Han tittar upp med trötta, sorgsna ögon på henne men klämmer fram ett halvt leende. Håkan var också trött. Han hade mycket på jobbet nu, efter att ha fått den nya tjänsten, samt att behöva vara mamma och pappa och utan Annas stöd. Den där enorma skammen och sorgen sköljde över henne igen. Hon höll på att knäcka sin familj, tänkte hon. Håkan tog hennes hand och hon hjälpte honom upp. Han lade armarna om hennes liv och drog henne till sig och andades i hennes hår. 'Förbannade tårar!' Hon vände bort huvudet och torkade sina tårar innan hon kysste Håkans kind och frigjorde sig från hans famn. Hon pussade pojken på kinden och näsan och ordnade så båda kom utanför dörren. När hon stängde dörren kände hon en trötthet som var så kraftig att den hade kunnat rasera berg. 

Hon började gå långsamt in i huset igen men ställde sig vid trappan och visste inte vad hon skulle ta sig till nu. Mat? Vad var meningen när det ändå inte smakade? TV? Hon hängde ändå inte med längre. Kunde knappt koncentrera sig mer än en minut åt gången. Det enda hon kunde titta på numera var nyheterna. Om hon var på det humöret att hon behövde inspiration på olika sätt att dö på då. Hon försökte fortfarande upptäcka det minst smärtsamma sättet. Inte för att hon tänkte ta sitt liv. Var det en sådan dag var nyheterna bra för att inducera gråt. Gråta var skönt. Gråta var den enda aktivitet kroppen löd och utan protester. Men nu ville hon inte gråta. Hon hade så mycket att ta tag i. Även om hon inte gick till jobbet så hade hon en del uppgifter hon kunde (och borde) ordna med hemifrån. Ändå fann hon sina steg vandra uppför trappan och inte in på arbetsrummet. Uppför trappan och in i sovrummet som var längst ner i hallen vid badrummet. Duscha? Den där tröttheten gjorde sig påmind. Senare innan de börjar komma hem, bestämde hon sig för. Hon gick istället in i sitt sovrum och satte sig på sängkanten. Kroppen sjönk ihop och hon vilade huvudet i händerna. Tårarna rann nu nerför hennes kinder utan att hon snyftade eller kände att hon grät. 

Hon hade ett ständigt svart moln som fyllde huvudet och beslöjade alla hennes tankar och sinnen. Färgade allt svart. Ibland kunde hon känna hur det spred sig ut i hela kroppen och allt blev dystert och smärtsamt tomt. Inget ljus och inget hopp. "Jag orkar inte ännu en dag av det här. Åh Gud, jag orkar inte." Hon snyftade nu högt. Och så startade paniken. Hon försökte kontrollera andningen av rädsla att börja hyperventilera. Skräcken över att kanske svimma eller rent av dö av hjärtstopp här. Ensam. För hur mycket hon än ville dö, så ville hon inte det. Och tanken på att dö ensam fyllde henne med skräck. Gråten blev nu högljutt oljud som från ett skjutet djur. Andningen häftigare. Paniken. Hjärtat som höll på att hoppa ut ur bröstkorgen. Fort, fort slog det. Hon började öppna lådor och kasta ut sakerna på golvet i jakt på de lugnande mediciner hon hade fått utskrivna av läkaren som satte in de antidepressiva medicinerna också. Det skulle bli värre första veckorna varnade han Anna. Hon hade inte trott honom, det kunde inte bli värre. Så fel hon hade haft och så rätt han hade. Hon började se dåligt och läpparna kändes som domnade. Paniken steg och luften nådde inte ända ner till lungorna.'Jag kommer dö. Ensam.' Hon började andas häftigare och i ren desperation sprang hon till fönstret och fumlade med reglaget och slängde till slut upp det och började ta stora andetag. 'Luft, luft, luft!' skrek hjärnan. Hon stod där vid fönstret och andades. Andningen blev lite lugnare och hon kände inte samma lufthunger kvar efter någon minut, utan bara paniken och hon började stirra runt i rummet och visste inte vad hon skulle göra nu. Hjärtat slog fort och hårt. For och hårt. Hon fortsatte jakten på medicinerna och hittade dem såklart i lådan på nattduksbordet på Håkans sida där hon hade suttit sist hon behövde dem. Hon tryckte ut en tablett i handen och stoppade den i munnen och tog närmaste glas vatten som smakade gammalt och sköljde ner tabletten med en liten bön om att den skulle verka omedelbart. Hon kröp sen upp i sängen och väntade på effekten. 8.16 lyste klockradions röda siffror. Hennes mobil vibrerade - ett meddelande. Hon letade efter den och hittade den under sin kudde. Två meddelanden. Ett från Erika - hennes sekreterare och väninna. 

Hallå! Hur är det egentligen? Håkan ringde och sa att du var sjuk. Du som aldrig blir sjuk. Är det den förbannade influensan? Krya på dig, gumms! 

Det andra från Håkan. 

Älskling! Vill bara påminna dig om att dina mediciner finns i lådan på min sida. Jag hoppas du slipper använda dem. :) jag älskar dig och du är den bästa! Puss

Hon orkade inte svara. Någon av dem. Håkans meddelande fick henne att gråta av skam över att ha behövt medicinerna ändå som hon såg som ett slags nederlag eller svaghet. Skam över att inte ens orka skriva några fina ord tillbaka till Håkan. Hon började känna sig dåsig och det svarta molnet som spridit sig ut i kroppen började dra sig tillbaka sakta till hjärnan. Hon ställde väckarklockan på 14.00 för att hinna vakna och laga mat till barnen. Tankarna skingrades, hjärtat hade lugnat sig och hon började känna sig skönt trött. Sömn. 

Hon vaknade en gång, kollade tiden på klockradion som visade 12.09. Kollade mobilen efter nya meddelanden eller samtal. Inget viktigt. Somnade om. 

Hon gled in och ut ur medvetande. Ett oljud störde hennes för en gångs skull mardrömsfria sömn. Hon trevade med handen i oljudets riktning och fick tag i något vibrerande. Oljudet lät starkare ju närmare hon förde det vibrerande föremålet mot sig. Det var mobilen såg hon och började långsamt förstå att det var dags att stiga upp. 14.02. 

Hon satt upp på sängkanten och klockan hade hunnit bli 14.35. Det tar numera sin tid att vakna. Det är den förbannade tröttheten. Tusen gånger värre än efter sista förlossningen när hon förlorade så mycket blod. Varje delrörelse kräver sin egen återhämtningsprocess. Men nu satt hon i alla fall upp. Planen var egentligen enkel men skulle kräva all hennes energi för idag. Hon ställde sig upp och började klä av sig. Första aktiviteten var dusch. Hon gick långsamt till badrummet in i duschen. Hon vred på kranen och varmt vatten började droppa ner över henne. Det skulle bara göra henne sömnig så hon drog på med kallvatten och kände kylan borra sig genom hennes hud in i skelettet. Hon tog häftiga andetag och kände hur hon började vakna till ordentligt. Länge stod hon och övervägde om hon skulle orka schamponera håret och bestämde sig slutligen för att låta bli. Hon var så trött. Hon bara stod där. Tills huden började kännas avdomnad av kylan, då avslutade hon duschandet. Hon steg ur duschkabinen och sträckte sig efter en badhanduk som hon virade runt sin kropp. Hon fällde ner toalettstolslocket och slog sig ner och satt där länge, för trött för att orka torka sin kropp aktivt. En halvtimme senare var hon något så när torr. I väntan på det hann hon med lite gråt.  

Tillbaka in i rummet drog hon ut en ny tröja och mjukisbyxor från garderoben. Första klädbytet på dagar. Hon tog på sig kläderna och satte upp håret i en knut. Hon skådade sin spegelbild och kände som ett slag i magen. Framför sig hade hon ett lik, en blek och ful kvinna. Hon såg miserabel ut och hon kände hur självkänslan fick sig en törn. 'Är det där kvinnan Håkan väljer att sova bredvid på nätterna?' Hon föreställde sig Håkan i famnen på en vacker kvinna som inte var hon. Kvinnan var väldigt lik Jennifer Lopez, Håkans favorit. Hon försökte tränga bort tanken. Även om tanken att Håkan skulle hitta någon annan inte var så osannolik. 'Han var charmig, omtänksam, snygg och hade det där till fru.' Tänkte hon för sig själv och kastade ett öga igen på misären i spegeln. Med extremt låg självkänsla gick hon ner till köket för att laga mat. 

Hon ställde disken i diskmaskinen vilket tog en evighet. Satte sig ner därefter vid bordet och vilade. Köksklockan tickade på och visade nu på 15.47. Det skulle inte dröja länge innan barnen var hemma igen och hon bestämde sig för att laga köttbullar och makaroner. Insatsen kändes minimal men trösten var att det var Williams favoritmat. Hon kunde försöka baka, men sist hade hon varit så disträ så hon bränt kakan och det utbröt mindre kalabalik hemma och katastroftankarna hade därefter övertagit hennes tankeverksamhet ett bra tag med en massa 'tänk om'. Tänk om hon hade bränt ner hela huset. Med barnen hemma. Slutsatsen för idag var att hon var för dålig mamma för att klara av att baka. Ännu en tanke som tryckte ner henne ytterligare i någon avgrund som hon numera levde i. 

17.14. Alla satt runt köksbordet och Sara höll på att berätta något. Plötsligt säger hon argt "OMG, mamma! Bryr du dig någonsin om vad jag säger? Existerar jag för dig eller kan jag lika gärna prata med mig själv?" Då insåg Anna att hon inte hade lyssnat på sin dotter, utan koncentrerat sig på att trycka tillbaka paniken som hade börjat puttra under locket i hennes kropp. Hon kände pulsen börja stegras och hon hade försökt ta några djupa andetag med jämna mellanrum för att mätta lufthungern som växt i henne. Hon kunde inte svara sin dotter. "Asså, åh! Du är fan sämst!" Sara fick tårar i ögonen och såg riktigt upprörd ut. Hon sprang upp från bordet och upp på sitt rum. Håkan skrek efter henne att hon skulle komma ner och be sin mamma om ursäkt, omedelbart. Men svaret han fick var en hård smäll av dörren till hennes rum och var ganska talande. Anna kände underläppen darra, gråten bygga upp sig djupt ner i bröstkorgen. Det där svarta molnet som började sprida sig ut i varenda vrå i kroppen. William kom försiktigt fram och lade sin lilla knubbiga hand på hennes. "Mamma? Ska du gråta? Sara är dum. Var inte ledsen mamma." Det var droppen. Att höra hennes son vädja till henne att hon inte ska vara ledsen. Att hennes femårige son kom fram och tröstade henne, hans mamma. Ett konstigt ljud mellan gråt och brölade undslapp henne och ett till. Hon började dra häftigt efter andan. Håkan förstod vad som stod på. Han försäkrade William att mamma mådde bra och Anna reste sig upp och med snabba steg sprang hon upp till badrummet där hon låste in sig och satte på alla kranar innan hon lät ett skri från djupet av hennes mörka själ lämna henne. Och paniken satte igång. Panik och gråt. Hon kände sig hjälplös. Tom. Förintad. Hon grät högt och häftigt. Hon lutade sig mot handfatet för ryggen bar inte längre. Hon grät högt som ett djur. William stod utanför och bankade på badrumsdörren och ville bli insläppt. Grät efter sin mamma. Knäna vek sig och hon satt ner på badrumsgolvet. Fortfarande bar inte ryggen och hon kände att hon måste gråta häftigare för att få ut sorgen ur sin kropp och ju häftigare hon grät desto mera sorg byggdes det upp i henne. Nu stod Sara utanför och grät och bad om ursäkt och tröstade William som nu var arg på henne för hon hade gjort mamma ledsen. Någon ryckte i handtaget, metall skrapade mot nyckelhålet och Håkan fick till slut upp låset och tog sig in i badrummet medan han lugnade barnen utanför. Han låste dörren efter sig. Anna låg nu framåtböjd på golvet och grät och skrek. Ljudet var hjärtskärande. Håkan lade sig bredvid henne på badrumsgolvet och drog henne till sig i sin famn och hyssjade och viskade lugnande ord i hennes öra. Hon kände hans kropp skaka till ibland i någon snyftning och hela situationen var så outhärdligt sorgfylld att det fick henne att gråta ännu mer. Vad hade hon gjort med sin familj? Hade hon smittat allihop? Hon önskade att de hade sluppit se henne så här. Hon fortsatte gråta och skrika tills hon inte fick fram tårar något mer. En hårslinga på hennes kind hade blivit fuktig av Håkans tårar. Han grät utan något ljud. Barnen utanför snyftade lite då och då. Hon såg inte det men utanför badrummet satt Sara på golvet med hennes lillebror i sin famn och grät tyst. 

"Jag orkar inte en dag till, Håkan. Jag orkar inte."  

Fallet - Del II

Resan blev lång och tung och gick i tystnadens tecken. Ja, i alla fall i min tystnads tecken. Khaled, min kusin, var å andra sidan obeskrivligt exalterad över min resa. Han slutade inte prata om de fina flickorna, naturen, vänliga människorna, rättigheter och demokrati i det nya landet. Man skulle kunna missta sig för att han var frekvent besökare av denna plats långt bort. Jag skulle äntligen få medborgarskap i ett land att räkna med. Jag skulle äntligen bli en invånare av denna värld, ha ett eget land och betyda något i sammanhang när man talar om nationer. Vad han menar? Vi är palestinska flyktingar i Libanon. Alltså finns vi inte.

Khaled, min käre kusin och barndomsvän, han tvingades välja en bana i livet som taxiförare. Hoppade av skolan som 14-åring för att försörja mamma, två systrar och en bror. Hans pappa, min farbror är spårlöst försvunnen sedan 80-talet. Med största sannolikhet är han död. Vissa anklagar Israel och somliga Syrien. Kan det ha varit Egypten som varit involverade? Sanningen är att ingen kommer någonsin veta. Men unikt fall är det dessvärre inte.

I vilket fall som, har Khaled varit en hårt arbetande man sedan dess och lyckades utbilda alla tre syskon och hjälpa sin bror gifta sig. Han är till idag sin mors stora sorg - han vägrar själv gifta sig. Han påstår att han inte vill släppa in en främmande kvinna i moderns hem, att besvära henne. Det ligger nog en åttioprocentig sanning i det, men andra betydande orsaker är dock lika möjliga. Exempelvis anser han sig vara för bra för att kastas bort på en enda kvinna när han kan göra så många lyckliga. Och sanna mina ord, det kan ingen tycka annat om.

Khaled var en riktig man. Han var lång, muskulös, solbränd och med sina grönbruna ögon och rödbruna hår fick han alla flickor på fall. (Enligt ryktena finns det även en rik rysk oljekung som fattade tycke för Khaled i huvudstaden. Olyckligtvis förtäljer inte ryktena mer än så.) Flertalet var de unga kvinnor vars hjärta, och i många fall även annat, hade brustit i tron om att en uppoffring skulle tämja detta lejon. Men så fel! Detta gjorde om möjligt min kusin än mera vild!

Den andra orsaken till hans liv i, vad hans moder så naivt ville tro, celibat var hans bisysslor. Det höljdes alltid av hemlighetsmakeri och det var egentligen inte en själ som visste vad han hade för sig på sin fritid. De gick även här rykten om att han är langare av droger, sysslar med vapenhandel eller prostitution. Men jag och Khaled växte upp tillsammans. Jag känner honom som min egen handflata, som vi säger på arabiska. Han är inte helt utan principer och skulle aldrig syssla med något liknande. Man får tycka vad man vill om hans överdrivna intresse för kvinnor och att såra kvinnor. Men han är inte kriminell. Politiskt passionerad har han dock alltid varit, och min kvalificerade gissning säger mig att det nog är något åt det hållet som upptar hans tid när han inte älskar med sina kvinnor.

Plötsligt bytte han ton och blev allvarlig. Jag tittade på honom via backspegeln i hans slitna Mercedes där stoppningen i säten hade helt försvunnit, han fångade min blick. "Lova mig, må Gud bevara dig, att du gör mig stolt i utlandet! Lovar du?" Jag nickade försiktigt. "Du är mitt hopp. Jag får leva genom dig, broder. Svik mig inte. Åk dit och njut av att vara en människa. Njut av livet och friheten och demoktratin. Bli något! Älskade broder, bli något stort. Du är vårt budskap till världen, vi kan. Ge oss en chans och vi kan!" För första gången i mitt liv fick jag se hans vackra ögon fyllas av tårar. "Jag är trött, men genom dig kommer jag få liv igen. Och glöm oss inte. Kom tillbaka då och då för att berätta hur det går för dig." Jag svarade med att hålla fast Khaleds blick i backspegeln och lägga min hand på hans axel.

Till Shalia - kanske mitt enda fan. :P Det kommer mer.

Fallet - del I

Det var en tidig morgon i september. Saidons fuktiga hetta hade trängt sig på nattens friska kyla. Ni vet, det där typiska morgonklimatet med en blandning av hett och kallt. Jag kunde inte sova denna natt. Natten innan allt. Jag låg och vände och vred mig i sängen och ömsom kände jag skräck, ömsom nervositet och emellanåt ren nyfikenhet inför mitt kommande äventyr. Jag gjorde mitt bästa för att försöka koppla bort alla tankar och somna - men de två resväskorna som var fullpackade med vad jag kunde tänkas behöva för att starta mitt nya liv och som stod uppställda mot väggen slutade aldrig påminna mig. Konstigt nog tycktes de tala till mig - även när jag vände ryggen mot dem.

Till slut hade gryningen börjat närma sig och jag kände att det var en sista sak jag var tvungen att göra och som jag hade försökt undvika till nu.

Precis när jag lade handen på handtaget till stora porten och var på väg ut började första böneutroparen i moskén intill vårt hus att kalla till morgonbön och en efter en följde de andra moskérna med. På bara någon knapp minut hade alla minaret anslutit sig till mässandet som la sig som en tunn, hypnotisk slöja i luften över Saidon. Fullständigt osynkroniserat kallade moskéerna stadens befolkning till att starta dagen med att tillbedja den ende Guden. Morgonbönen sägs vara den viktigaste. Men jag hade andra ärenden. Det var något som väntade på mig, som jag inte längre kunde förskjuta ur mina tankar.

Jag vandrade ner längs de smala gränderna i Ein El-Helwe där man ibland knappt fick plats att gå rakt framåt, och ibland var tvungen att gå sidleds för att ta sig fram. Folk bor så tätt inpå varann att två grannhus lika gärna kunde varit ett. Det är fortfarande den snabbaste vägen att ta sig fram, att hoppa från takterass till takterass över husen. Blev folk upprörda. Nej. Bara du var noga med att husets herrar visste att det var du och att du gav kvinnorna en chans att skyla sig om de gick fritt klädda i hemmets trygghet. Privatliv? Vilket privatliv? När man delar vårt öde, blir vi alla systrar och bröder och en enda individ.

Men det var för tidigt på morgonen för att hoppa över taken. Så jag vandrade genom de trånga gränderna. För varje steg som jag tog dök ett nytt barndomsminne upp. Från när min pappa jagade mig och Ihab genom dessa gränder med kvasten i högsta hugg - han kom på oss med att tjuvröka. Eller när alla unga killar sprang för livet genom dessa gränder när den libanesiska polisen attackerade en demonstration - som vanligtvis hölls efter fredagsbönen. Nerför den lilla vägen från vårt hus och till andra vägskälet hade min storasyster och min mor en gång, mitt under Israelisk invasion, börjat tvätta vägen. Mamma med skurvatten, en massa såpa och kvasten frenetiskt gnidandes bort blodfläckarna och min storasyster tätt efter med svartpeppar. Samtidigt som de nådde vägskälet, kom de Israeliska soldaterna med spårhundar.

"Wen jaree'h?!" (Var är den skadade?) ropade den unga soldaten. Min mor, en reslig och stark kvinna, sträckte ännu mer på sig och såg tuffare ut än vad hon var.
"Aya jaree'h, ya e'ne?" (Vilken skadad, kära du?)
"Shof h'ada orkod hon?" (Har du sett någon springa förbi här?)
"Ktar ya ro'he, heik w' heik." (Många, älskade du, dit och dit.) Och hon pekade mot den väg de kom ifrån och ner mot vägen bort från vårt hus. Hundarna cirkulerade runt sig själva och sniffade, men kom aldrig längre än dit min mor stod. En stund stirrade soldaten i täten henne i ögonen och hon gav honom en likgiltig, smått hånande blick tillbaka. Och då vände dem på klacken, och tog av längs vägen i riktningen bort från vårt hus.

Den skadade gerillasoldaten låg under tiden i min säng, och min pappa pysslade om hans sår, skador och och stillade blödningen. Min pappa är läkare och någon hade sagt åt denne unge man att springa mot vårt hus, efter att han hade fått skottet i sidan. Han stannade hemma hos oss i en månad. Ett år senare lämnade någon av ett fint väggur till oss, från denne man som tack för vår hjälp.

Men jag har tröttnat på dessa minnen. Jag är trött på att vara martyr. Trött på att vara lägre klass. Trött på att vara fallet. Trött på att vara konflikten. Blev jag kvar i detta råtthål - för det är det som dessa flyktinläger är - kommer jag aldrig få uppleva ljuset. Aldrig ha hopp om framtiden.

Jag började närma mig begravningsplatsen. Folk hade hunnit börja strömma mot moskén i grupper från alla håll, för morgonbönen. Några höjde på handen och ropade glada hälsningar mot mig. Jag förmådde inte mer än att svara med en nick. Och där var den. Jag stod på andra sidan vägen, stirrade på porten till begravningsplatsen. Tog ett djupt andetag, ett till och ännu ett. Jag fick ont i magen, det blev tjockt i halsen... Här hade jag inte varit sedan det hände. Jag korsade vägen och la handen på den kyliga grinden. Det ilade genom hela min kropp. Jag puttar på den tunga metallen och tar mig in på begravningsplatsen. Graven var i mitten - en enkel sten bland alla enkla stenar. Sakta, med hasande steg av bly tar jag mig fram dit.

Länge står jag där och läser namnet och datumet - kanske undermedvetet i ett försök att upptäcka att något var fel och att den människa vi hade begravt där var någon helt annan. Ingen jag kände eller brydde mig om. Men namnet stämde och så även datumet. En tår föll långsamt ner för min kind. En annan längs min näsas konturer, ner över överläppen och in i min något öppna mun. Sältan från tåren passade ögonblicket. Jag suckar och faller ner på knän, över bädden av jord under vilken hon låg.

"Godmorgon, yamma." lyckades jag snyfta fram och brast slutligen ut i tårar. Jag lade mig över hennes grav och låg där och skakade av tårar. Och kände mig så ensam och för första gången föräldralös. Hennes död blev plötsligt en kall sanning jag vägrat ta till mig. Jag grep om jorden, som i ett försök att krama henne. Och jag saknade hennes famn, hennes stora armar som brukade hålla mig fast men ömt intill hennes kropp och vaggade mig kärleksfullt - där jag brukade sitta bredvid henne. 

När en kvinna älskar en man.

Elden sprakade och det knastrade från kvistarna som brann. De hade brett ut sin filt intill elden och under filten låg strandens sanddynor. Mjuk, fin bädd av sand som sträckte sig så långt synen räckte åt båda håll. Hon satt med benen i skräddarställning och han låg med huvudet i hennes knä. På sig hade hon hans stora jacka och hon kammade systematiskt med fingrarna genom hans tjocka hår.

Vågorna rullade in med jämna mellanrum och ibland stänkte några droppar på det tysta, fridfulla paret. Havets möte med sanden skapade härliga, vaggande melodier och skänkte ögonblicket livlig ro. Luften var kylig, därför hade de tänt brasan. Den doftade av sommar, fuktig sand och alger. Endast en liten, liten kant av solen stod över horisonten och kvar var mestadels strålarna och deras röd-rosa sken som letade sig över jordens yta från bortom fjärran väst. Dess värme var sedan länge utbytt mot kylan.

Förutom strandens dofter omslöts hon av ett tjockt moln rakvatten från hans jacka och honom själv. Hans doft, det bästa med att ha honom nära. Hon tittade ner på sin kärlek och tog djupa andetag för att andas in honom i sin smått frusna kropp. Fingrarna anlade vägar genom hans tjocka, korpsvarta hår. Hennes hår hängde ner över honom och skapade en inkopmplett tunnel mellan deras ansikten. Hon tittade ner och lät synen dansa över denna skapelse i hennes famn. I stunder som denna kunde hon inte låta bli att förundras över hur mycket skönhet ett ansikte kan rymma.

Den skönhet som hennes sinnen förmedlade till hennes medvetande var ofattbar. Kan en människa vara så vacker?! Kan en människa vara så vacker att det svider i ens själ vid varje hjärtslag?! Det var hans ögon som hade fångat hennes uppmärksamhet första gången. Mandelformade och de mörkaste hon någonsin sett, med långa täta ögonfransar med den naturliga böjen som få förunnas. Och hans smala, fina läppar. Den markerade hakan och de hårda kindbeben. Ett mästerverk. Men vackrast av allt var hans själ som återspeglades i varje blick han gav, varje min han gjorde, varje ansiktsdrag.

Vinden viskade genom träden. Havet var inte sent med att svara. Men tystnaden lät mest, när den fyllde luften tjock och tung, mellan varje vågslag mot stranden och varje sus från trädens löv. Solen hade förskjutits nedom horisonten, bortom världens rand och var knappt en vag förnimmelse om en dag som hade varit. Fåglarna hade tagit farväl av skyn och molnen tävlade om att skymma den måne som ärade natten med sin ankomst. Den rödrosa skuggan konkurerades bort av en graciös silverslöja som tung som en suck av enorm lättnad lade sig över naturen.

Kvar på stranden fanns paret. Han djupt försjunken i tankar som rörde det världsliga. Hon uppfylld av glädje, kärlekseufori och livets rus - i väntan på att han skulle beordra henne att dö för hans skull, så att hon kunde få dö för hans skull. Offra sitt liv så att han får leva. Offra sin själ så att han kunde få behålla sin. Offra sin kropp, så att han kunde mätta sin. Och allt var i sin ordning - för en kvinna älskade en man.

Ingen titel än - förslag? DEL I

Blixtstilla. Det prasslade därborta ifrån de två björkarna. Hunden Bar frös också till. Inget ljud - enbart skogens viskande och knäppningen från hans vapen.
"Försiktigt, försiktigt", tänkte han.
Prasslandet bland träden fortsatte obehindrat av den spänning som drabbat de två andra i detta drama på liv och död, på andra sidan Smith & Wesson modell 32 - revolvern. Snart verkade även skogen ha tystnat - inte prasslandet. Ett skott. Ett gny. En duns. Fem sekunders total tystnad. Sen var Bar i full fart mot bytet, nyfiken på vad för gott käk husse fixat den här gången.

James sprang efter. Väl framme vid rådjuret kände han det dåliga samvete som varje gång drabbar honom när han skjuter ett rådjur. Bambi hade satt sina spår för alltid. "Kunde jävla Bambi inte ha handlat om en älg? Det är ju inte ens hälften så gott som rådjur!" väste han till Bar. Hunden verkade inte det minsta brydd över att Bambis mamma hade dött. Han skuttade och hoppade glatt fram och tillbaka, runt djuret. Puttade lite på det med den våta nosen och dreglet droppade från den stora käften. Han hade tröttnat på fisk.

James skar en bit kött till hunden och slängde iväg det bland buskarna, för att reta Bar som vägrade förstå hans känslor. På nolltid var schäfern efter i något mellan en flygning och en djupdykning. Det gick vilt till på andra sidan buskarna när han skällande och krafsande försökte hitta köttstycket. James kunde inte låta bli att skratta åt morrandet som han visste var riktat mot honom och hans ondska. Själv satte han igång med att planera transporten av bytet hem, men vad som upptog hans tankar framförallt var hur gott lite grillat kött med grönsaker skulle vara ikväll. Han insåg snart att Bars skällande hade börjat komma längre bort och han skällde oavbrutet. Sådär långt bort hade han inte kastat iväg köttbiten. "Bar?" ropade han efter sin hund. Nu skällde han än mer. "Vad vill du hundjävel?!" skrek han tillbaka och började jogga i riktning mot hundens ljud.

När han kom fram stod Bar med köttbiten mellan tassarna och skällde än mot honom och än mot någon hög som låg framför honom. En hög som hade långt, rött hår och ett par skitiga och trasiga jeansshorts, samt en grönblå-rutig flanellskjorta - även den illa tilltygad. Han gick sakta fram mot kroppen, puttade lite mot den med foten - rädd att den skulle explodera. En människa. Hur länge sen var det inte sen han sett en människa? Vad fan gör den här kvinnan här? Han blängde nästan förebrående på hunden som om det var den som släpat hit den, till skogens djupaste vrå. Han fick ett "Vad fan vill du?!" svar tillbaka.
"Stå inte där och glo! Vad ska vi göra av henne nu? Det var fan du som hittade henne!" Oberörd av hussens villrådighet tog schäfern köttet i sitt gap och tassade lugnt tillbaka den väg dem kom ifrån.

James stod kvar och stirrade ner på kroppen en bra stund efteråt. Till slut insåg han att Bar skulle hinna äta upp hela rådjuret om han dröjer länge till. Han lyfter den tunga kroppen och slänger henne över axeln. Hon såg inte ut att vara nätt och liten, men så här mycket såg hon inte ut att väga heller. Först vek sig benen under honom, men han lyckades spänna lårmusklerna i sista sekund. Snart började han gå tillbaka efter Bar.

* * *

Han slängde kroppen med en duns på golvet i hyddan. Hon gav ifrån sig ett stön, vred lite på huvudet och det verkade som att hon skulle öppna ögonen som var svullna och missfärgade, tydligen efter slag. Men rörelsen verkade för ansträngande och hon föll tillbaka i medvetslöshet igen. James stod länge och tittade på henne -fundersam över om han skulle hjälpa henne med något eller bara låta henne vara tills hon själv vaknade - eller ännu hellre, bara dog så att han slapp bekymra sig mer. Han lät henne vara och började istället jobba på köttet.

Fram mot kvällen var han färdig med alla bestyr för dagen, grillade och åt - två gånger. Han hade tagit en tupplur och när han vaknade igen var kvinnan fortfarande medvetslös. Han tog sig ner till bäcken och tog sig ett bad. Lekte lite med Bar, som hade glömt morgonens tjafs. Han passade på att tvätta sina kläder och låg naken i gräset och väntade på att han och kläderna skulle torka lite. Solen sken med sina sista lågor. Vinden blåste små, kyliga band av silkeslen luft över hans kropp. Gräset doftade friskt och höjde sig över honom - omslöt hans nakna kropp. Han blundade och koncentrerade sig på ljud.

Han älskade skogens ljud. Ingen musik är så mäktig som fåglars kvitter, knastrandet av kvistar och löv under djurens steg, vindens brus, bäckens porlande, insekters läten... Ja, till och med hettan hade sitt unika, tunga och dova ljud. För honom kändes det bra att veta att när han dör skulle han få sin sista vila här i skogen, hans begravningsmusik skulle skogen stå för. Hans sista bädd likaså. Han skulle överlämna sin kropp till de tryggaste händer. Om det fanns ett liv efter detta skulle han vilja återfödas på samma plats.

Han var så försjunken i sin njutning, i behaget som gräset mot hans hans hud och vindens smekningar gav hans kött, att han inte tänkte på att något stort skymde för solen och att Bar gläfste lite nyfiket och njutningsfyllt. Inte förrän något harklade sig och försiktigt rörde vid hans axel, lite puffande - insåg han att han inte längre var ensam. Han öppnade ögonen och möttes av det gräsligaste, fulaste, mest sargade ansikte han någonsin sett eller skulle få se - och han hade varit ute i krig så han visste. Det tog några sekunder innan han förstod vem det var och några sekunder till innan hans nakenhet gjorde sig påmind. Irriterad över att han hade blivit påkommen när han var som mest sårbar föste han undan hennes hand och reste sig hastigt. "Vad vill du?" grymtade han fram medan han förvirrat försökte söka sig till sina kläder och kunde inte komma på åt vilket håll han skulle börja gå. Till slut stod han där med sitt kön i händerna i ett försök till att dämpa nakenheten och ilsket blängde på kvinnan framför sig.

"Ursäkta att jag smög mig på sähår, bara. Jag vaknade i en koja här intill och jag vet inte var jag är." Hon snyftade till lite. "Är det din koja? Vet du hur jag kom hit eller hur jag tar mig härifrån?" Hon trängde tillbaka gråten. Stirrade med mörka rådjursögon och såg grotesk och hjälplös ut.

"Nej." Hennes ögon vidgade sig lite i förvåning över det oförväntade, korta svaret. Därefter fylldes dem med skräck.

"Vad menar du?"

"Att jag inte vet hur du kom hit eller hur du tar dig härifrån." Han var till slut så samlad att han kunde börja gå mot sina kläder. Kvar stod kvinnan och stirrade häpet och med lite gapande mun efter honom. Han klädde på sig snabbt och började gå tillbaka till hans hem - som inte var en koja, noterade han för sig själv lite stött. Det tog ett tag innan hennes steg bakom honom hördes.

"Vänta! Var ska du?" ropade hon efter honom. Han brydde sig inte om att svara och fortsatte gå.

Att leka - Sista delen

Vi började gå, och den varma dagen kändes varmare. Jag nästan sprang fram, och jag kunde höra hans skyndsamma steg bakom mig. Efter att ljudet från hans steg hade upphört en kort stund, varpå han drog djupt efter andan och ljuden kom tillbaka, insåg jag att jag torterade honom. Även jag var trött. Hettan var ingen att springa fram i. Luften var fuktig och solen stekte. Slöjan runt mitt huvud kändes strypande. Mina fötter bultade i skorna. Jag saktade ner, och till slut kunde jag höra hans jämna andning bakom mig.

Jag saktade ner lite till, den här gången så att han skulle hinna ikapp mig. Det var dags att konversera, vägen hem krävde minst en kvart till och vi kunde inte vara tysta hela tiden.
"Vilken värme!" sa jag, men tittade fortfarande inte upp mot honom.
"Visst är den fruktansvärd?! Jag kommer inte ihåg att det var såhär varmt för en timme sen."
Han lät entusiastisk över att få tala. Men jag visste inte vad jag skulle säga härnäst. Det blev åter tyst och jag tittade stint framåt, rädd att jag skulle titta upp mot honom om jag slappnade av i nackmusklerna. Men hans blick brände på min kind. Han var så mycket längre än mig, vilket gav honom ett övertag att studera mig utan att jag kunde ertappa honom.

Plötsligt började han prata. Han berättade om saker som hade hänt idag, om hans mammas tokigheter varje gång hon skulle väcka honom på morgonen, om konstiga kunder, om herr Hakims dagliga utbrott innan han fått morgonkaffet på jobbet. Om hur försiktig han blev när hans fru kom till charkuteriet. Och jag skrattade och skrattade. Vad rolig han var! Så här mycket hade jag aldrig skrattat förut. Det var plötsligt inte så spänt mellan oss när vi gick fram under solens piskande strålar. Jag vågade till och med titta upp mot hans ansikte med jämna mellanrum.
När jag höll på att åter vika mig dubbel av skratt över en ny historia, stannade han abrupt och jag fick avbryta mig själv.
"Fröken Nour", sa han högtidligt. "Jag kommer nu att överträda en gräns och bete mig ohövligt och bryta mot våra viktigaste seder och bruk. Men jag måste få säga det jag kommer att säga. Därför vill jag att du förlåter min respektlöshet redan nu. Ursäktar du mig? Snälla, säg att du gör så att jag får säga dig en sak."
"Men prata Ali, vad är det? Och jag förlåter dig, även om jag inte vet för vad."
"Jag vet att en man som mig inte bör tilltala dig, vi är inte från samma värld du och jag. I min värld ska man hålla sig borta från din värld. Men fröken Nour, du är den vackraste kvinna jag sett i mitt liv. Jag går här och pratar men allt som rör sig i mitt huvud är er skönhet. Du har säkert fått höra det här av många innan mig, fina män. Min åsikt betyder säkert inte något för dig. Men jag var tvungen att få säga det. Nu vill jag att du förlåter mig min ohövlighet och du behöver inte tala till mig igen, om du inte tycker jag förtjänar det."

Han tycker att jag är den vackraste kvinna han har sett! Denna vackre, unge man. Han tycker jag är vacker! Världen snurrade lite till, och det var inte på grund av värmen.
"Ali. Du och jag bor i samma stad, självklart kommer vi från samma värld. Och det var väldigt vänligt av er att tycka så."
Åh, vad jag ville slänga mig om halsen på honom. Men jag började istället gå igen, och åter föll den där spända tystnaden över vår färd. Vad gör jag nu, var den tanke som jag lekte med. Jag visste vad jag ville göra, men vad fick jag göra? Långt bak i huvudet ekade gummornas prat om flickor som gifte ner sig och som var dåliga flickor. Så mycket ont som man talade om dessa flickor som ville älska och bli älskade. Men jag hade redan bestämt mig. Jag är ingen människa som finner mig i att foga mig efter gamla kvinnors onda tal.

Snart var vi framme och jag började tala till honom utan att titta upp mot honom. Vi hade kommit till mitt kvarter och alla visste vem jag var här. Det var lika bra att passa sig.
"Möt mig inatt, vid den stora pilen vid ån, borta vid skogen. Midnatt."
Jag tog kassarna ifrån honom, fäste min blick i hans och log. Han log tillbaka.
Jag vände och började gå hemåt, några hus bort.

Hela kvällen var jag i extas över vad jag hade gjort. Men modet växte inom mig och jag visste att jag skulle göra det. Det fanns ingen anledning till att fega ur. Jo, några miljoner. Men en enda till att göra det och det räckte för mig.
Jag började förbereda mig mentalt för flykten ut mitt i natten och planerade vilt och in i minsta detalj hur jag skulle ta mig ut. Det var så mycket att tänka på; mina föräldrar som skulle lägga sig, att komma obemärkt förbi vår tjänsteflicka som sov i köket. Från köket fanns en dörr som jag var tvungen att ta mig genom till bakgården och vidare.
Snart var det middagsdags, min far hade kommit hem och vid middagsbordet pratade han politik med min mor som lyssnade oförstående men godtroget. Snart skulle han vända sig till mig för en diskussion. Men jag var disträ och han var så entusiastisk att han inte ägnade mycket uppmärksamhet åt det utan fortsatte sin monolog för min mor. Jag ursäktade mig och gick upp på mitt rum igen och fortsatte planera.

Strax innan midnatt hade det varit knäpptyst i huset ett tag. Alla hade lagt sig och jag tog på mig och smög ut ur rummet, ner för trapporna och ut genom köket. Tjänsteflickan rörde inte en fena och snarkade som sju män. Jag sprang hela vägen över åkern på baksidan av huset, ner längs med ån med skogen på andra sidan och sprang tills pilen var inom synhåll. När jag såg den stannade jag och kände efter om jag verkligen tänkte göra detta och mitt hjärta skrek ja, ja, ja! Spring Nour, spring! Och jag sprang. När jag till slut kom fram, satt han redan där på en stor sten under trädet, med grenarna tungt dinglande runt honom. Han ömsom kastade stenar tvärs över ån, ömsom tittade runt eller lekte med en trädgren i sanden. Överraskad av hans blick hoppade jag till. Som uppslukad var jag av hans skönhet, av hans manliga kropp och stora armar när han kastade iväg stenarna, att jag hade glömt att jag fysiskt var där. Allt verkade som en dröm.

Snabbt reste han sig och tog några steg mot mitt håll, men stannade en bit ifrån mig.
"Du kom till slut."
"Jag var tvungen att vänta till alla hade somnat."
Och så den där tystnaden. Man kunde skära genom den med svärd. Jag gick förbi honom och fram till trädet. Han följde efter mig. Snart stod han tätt bakom mig. Om jag rörde mig skulle jag röra honom och jag var fortfarande inte mogen för det. Precis som på dagen började han prata. Han berättade hur dagen på jobbet hade varit, han berättade om hans småsyskons bus när han kom hem, han berättade om sina vänner som han hade varit ute med. Allt detta samtidigt som jag satte mig på den sten han satt på innan och ställde frågor. Själv satte han sig på marken mittemot mig. Jag frågade och han berättade. Han var så bra på att berätta och hade fantastisk humor. Jag skrattade mig till tårar flera gånger. Men snart skulle det bli gryning och mina föräldrar skulle vakna till morgonbönen, så jag ställde mig upp för att gå. Han fattade tag i min hand och reste sig också upp.
"Kommer du imorgon?" Mitt svar var ett leende, och så sprang jag tillbaka, smög in i mitt hem och upp på mitt rum för att sova.

Och vi fortsatte med våra möten varje natt i en hel månad. Han var underbar och timmarna vi inte var tillsammans levde jag i eufori och trötthet (sömnbristen började göra sig påmind någon gång runt tredje natten). När han låg med huvudet i mitt knä och jag klagade, fnös han alltid över min överklassattityd. Själv var han tvungen att ta sig till ett jobb på morgnarna, så han fick ingen sömn förrän på kvällarna. Sommarens hetaste månad började nå sitt slut och vi var om möjligt än mer förälskade för varje dag som gick. En natt frågade han artigt om han fick kyssa mig. Jag nickade och han planterade de mjukaste, varmaste läppar på mina.
"Om jag råkar skära av mig handen på jobbet imorgon så är det för att jag drömde om dina läppar istället för att koncentrera mig."
Jag smällde lekfullt till honom på armen (jag nådde inte längre).
"Säg inget sådant igen, förstår du?"
"Skulle du bry dig, fröken Nour?"
Jag valde att inte svara på hans fråga och sprang iväg, hem till tryggheten från hans blick som kunde läsa av mig som en öppen bok.

Sista natten vi sågs kom jag hem och fann min pappa sittandes i fåtöljen i vardagsrummet. Jag frös till när jag hörde hans röst kalla mig till sig. Allt mitt blod stannade i sitt omlopp och visste inte var det skulle ta vägen. Det var bara att lyda den röst som kallade.
"Var har du varit?" Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Aldrig att jag skulle nämna Alis namn och orsaka honom någon skada. Enda alternativet var att vara tyst.
"Du tänker inte svara ser jag. Jag har aldrig använt våld mot dig och jag tänker inte börja nu. Allt jag vill säga är att jag litade på dig, och du har idag gjort anledning för att jag ska sluta med något sådant. Jag vill att du går upp på ditt rum och kommer aldrig ut förutom till måltiderna och när chuaffören ska köra dig till skolan. Inga vänner får komma över. Du får inte lämna hemmet i sällskap av någon, inte ens mig eller din mor. Om några år kommer du att tacka mig för att jag räddade dig från det fördärv som drabbat så många dumma flickor innan dig. Gå nu!"

Jag gick upp på mitt rum, satte mig på sängkanten, slet av mig slöjan. Ensam i mitt mörka rum, till ljudet av de osynkroniserade böneutropen för morgonbönen från stadens alla minaret, funderade jag på om jag skulle gråta. Men inte ens det verkade lösa den situation jag var i nu. Ali, aldrig mer. Nästa natt skulle han ha berättat vidare om hans pappas död. Jag skulle aldrig få höra.
Till en början kom jag inte ner till måltiderna ens för jag förmådde mig inte till att uppehålla ett liv som skulle vara utan honom. Men en kväll kom min far upp och beordrade mig ner. Med tiden började vardagen åter få sin rutin, men med det faktum kvarhängande att jag hade brutit mot den tillit jag fått av mina föräldrar.

När jag var arton friade Walid, en ung juriststudent som var son till en av min fars vänner, hos min far. Min annars så liberala far talade om för mig varför jag skulle tacka ja, mer än att fråga mig om min åsikt. Min mor var genuint lycklig över det som hon trodde skulle lätta på den stämning i vårt hem som funnits de senaste två åren och jag insåg att jag inte hade någon vilja som man tog hänsyn till. Så en månad senare var det bröllop och mina första tårar på två år föll natten innan festen, när jag insåg att Ali skulle få veta.
Hur det gick sedan? Jag gifte mig och samtidigt påbörjade jag mina medicinstudier. Walid var en trevlig man, väldigt vänlig och generös. Behandlade mig väl och mina föräldrar var som förälskade i honom. Själv slutade jag aldrig tänka på Ali, som jag nu till och med stötte på ibland på marknaden. Jag vågade aldrig se på honom och han försökte några gånger komma fram till mig men jag såg alltid till att undvika honom.
Efter medicinstudierna blev jag gravid och hade hunnit anpassa mig till livet med Walid. Jag var en ordentlig fru, höll i middagar och såg till att han fick frukost på bordet när han gick iväg till sitt nya jobb och middag när han kom hem. Relationen till mina föräldrar blev aldrig bättre. Åtminstone inte till min far. Jag såg det och ser det fortfarande så här i efterhand, som att det var min far som svek mig och inte tvärtom.
Ali gifte sig aldrig. Trots att han nu kunde få vem han ville. Han hade jobbat sig upp på charkuteriet och herr Hakim hade överlämnat det till honom när han själv inte orkade driva det längre på grund av ålder. Såhär, femtio år senare var han lika vacker som dem nätterna vid ån. Han blev inbjuden till alla sociala sammanhang som tänkas finnas, och vi råkade på varandra allt oftare. Jag och Ali fortsatte älska varandra - med blicken, ibland med små viskningar när han kom nära mig "av en slump" på någon fest eller middag.

Jag gick aldrig tillbaka till ån, inte ens i vuxen ålder. Den skulle förbli min och Alis, endast att besökas vid midnatt. Inte för att vi någonsin gjorde det igen.