Hur säger jag på bästa sätt... att du kommer att dö?

Jag tryckte sakta in dörren och gled igenom en smal springa, tyst. Det var inte läge för att storma in som jag brukar göra. Det var inte läge för glädje. Jag kom med tunga bud.

Persiennerna var nerdragna och det var något mörkt i rummet, trots sena morgontimmen. Rummet luktade av en blandning av svett, sjukhus och rå lever... och en aning blod. Jag väntade lite för att anpassa mig till lukten. Jag kanske stod där lite för länge, mest undrandes hur pass länge man kan dra ut på tiden innan man släpper besked. Sådana tunga besked. Och att behöva väcka patienten för något sådant som att berätta att den kommer att dö.

Jag råkade tappa pennan jag höll i handen på golvet och jag skymtade ett ryck under lakanen. Långsamt vände hon sig mot mig, smärtans djupa spår i ansiktet mycket framträdande efter en tuff och ganska sömnlös natt. Jag böjde mig ner och plockade upp pennan och när jag väl stod rak i ryggen igen möttes våra blickar. Hon försökte dra på mungiporna, men vad som skulle formas till ett leende blev något mellan en smärtfylld grimas och ett hysteriskt flin.

Med gula ögon mötte hon min blick istället och i den såg jag den tillit och värme hon kände till mig. Nu var det min tur att försöka le och jag kände att jag misslyckades totalt. För även jag kände smärta. Smärta över att behöva komma med liknande besked. Smärta över att behöva tilldela denna hårda dom. För vad var denna kvinna, mer än en människa? Som alla oss andra. Vad var det hon hade gjort i sitt liv för att göra sig förtjänt av ett sådant öde?

Jag tog tunga, långsamma steg mot hennes säng. Den ena foten efter den andra, skorna kändes nu tunga som bly och jag ville bara sparka av dem i ett hörn och befria mina fötter från denna börda. Jag ville kunna gå mot den här människan med lätta, trippande steg. Men nej, det var inte läge för att trippa.

Väl framme vid hennes säng, slog jag mig ner på sängkanten. Och så satt jag, en stund. Alldeles orörlig. Jag hade råkat sätta mig på läkarrocken som drog nu och skavde mot min hud, men det kändes inte som rätt tillfälle att röra sig och tillåta sig själv att vara bekväm. Jag såg det då, nästan som en del av min plikt att leverera utlåtandet från en skara specialister som kunde tala om när en människa skulle dö, att även sitta obekvämt. För vad hade jag gjort i mitt liv för att göra mig förtjänt av en bekvämare situation än den här kvinnan?

Till slut rörde jag mig. Jag placerade en kallsvettig och skakig hand över hennes gula. Tummarna låg an mot varandra, och jag kunde känna att i det ögonblicket stramade det till under hennes hud, när musklerna spände sig. Hon hade läst av min blick. Hon öppnade munnen en aning och stirrade mig stint i ögonen, fokuserade blicken i min näthinna. Hela kroppen spände sig, stålsatte sig inför vad komma skall.

Och jag förmådde inte annat än att med sorgsen min stirra tillbaka och med skakig röst, som försökte tränga tillbaka den enorma sorg som vällde fram i mig, berätta att vi hade fått tillbaka röntgensvaren. Rösten svek mig i slutet på sista ordet och jag tog ett djupt andetag igen för att fortsätta med att redogöra för den slutgiltiga tolkning som gjorts av överläkarna och att vad de ansåg om hennes chanser... Rösten svek mig ett antal gånger under min monolog, men det var bara att ta djupa andetag och fortsätta.

Och allteftersom jag berättade om hur allting förelåg, om metastasering, om cytostatika som inte skulle ge någon som helst effekt och tvärtom skulle påskynda förloppet med tanke på hennes tillstånd, om operation som skulle innebära mer risk än man vågade ta, om labprover som bådade allt annat en väl... allteftersom jag slängde ur mig den ena förklaringen efter den andra, kanske mest för att urskulda det besked jag hade, öpnnade hon munnen en aning till. Tills hon låg där med vidöppen mun, så jag kunde se det intorkade blodet på insidan av kinderna efter gårdagens blodiga kräkningar.

Och så satt vi, hon med vidöppen mun och jag med läkarrocken som skavde i axlarna, och med min darrande, svettiga hand på hennes taniga, gula hand. Till det att hon plötsligt och häftigt drog efter andan och började gråta och viska mellan de djupa flämtningarna "Gud, förlåt mig. Åh gode Gud. Åh, Gud. Förlåt mig, förlåt mig." Jag kramade nu hårt om hennes hand och hon stirrade i taket, fortfarande med vidöppen mun och flämtandes. Och hon slutade aldrig med att nämna Gud. Och emellanåt släppte hon ifrån sig ett plågat jämrande, som om hon blev stucken rakt i sin själ.

Efter vad som verkade en mycket lång stund, hade tystnade åter lagt sig över rummet, bortsett från ett enstaka kippande efter andan efter all denna gråt. Till slut log hon, en aning sorgset, med något som liknade en insikt i blicken, och sa åt mig att fortsätta med mitt arbete. Jag försökte förklara att jag kunde sitta kvar en stund till och nämnde något om kurator, eller präst. Men hon bara viftade bort mig med sin hand, som hon nu hade befriat från mitt hårda grepp. Med andra torkade hon tårar som ljudlöst rann nerför hennes kind, tätt intill näsan och följandes näsans alla kurvor. Hon ville vara ensam.

Om möjligt med steg som var tyngre än när jag trädde in i rummet, lämnar jag henne. Väl ute var det min tur. Murar föll och tårar vällde fram. Jag bet hårt, hårt ihop och mellan mina tänder släpptes några jämrande ljud fram. Jag bankade med knytnäven mot en vägg och vilade min panna mot väggen. Mina tårar bara föll, men med en tanke att jag inte fick gå in till nästa patient med rödgråtna ögon, försökte jag förgäves hindra mig själv från att gråta. Och i det ögonblicket, kände jag för första gången i mitt yrkesliv, en hopplöshet. Ett tvivel över meningen med allt vad detta yrke innebar, och en känsla av totalt misslyckande fyllde mig.

Någons hand lägger sig lätt på min rygg och jag vänder mig om för att se att en sjuksköterska gav mig sin tröstande blick. "Jag önskar jag kunde göra mer än att trösta, men det är allt jag kan." Jag svarar henne att jag önskar någon hade lärt mig hur man på bästa sätt berättar för en människa att den är döende.

Vårt första möte...

Det var en jobbig kväll. Först plugget hela dagen och därefter jobbet. Usch och fy! Jag klampade längs ekande korridorer och nickade omärkbart åt några kollegor. Alla iklädda den grön-rutiga skjortan och de vita byxorna. Jag hade inte lyckats lära mig allas namn, hade bara jobbat där en månad. Med mitt usla minne för ansikten blir det svårt att lära känna igen folk.
Klockan visade 15.03. Tre minuter sen. Alla hade redan samlats i konferensrummet för genomgången av kvällens arbete.
Lyckligtvis, hade jag lyckats ställa mig in ganska väl hos chefen. Vi "connectade" omedelbart. Jag såg mig själv i henne. Stor, kraftig kvinna med en intelligent, slug och beräknande blick. Ett snett leende prydde ansiktet och ett ögonbryn alltid höjt. Som om hon visste allt om en. Jag var inte så orolig för att vara sen, hon visste att jag jobbade bra. Otroligt bra, för att vara nybörjare. Några minuter hade jag fått komma undan med några gånger. Jag klampade lite långsammare.

Till slut nådde jag fram till konferensrummet och genom glaset i dörren såg jag chefen stå och läsa från ett papper. Fördelade säkert arbetsuppgifterna. Jag tittade snabbt efter vem som var närvarande runt det ovala bordet med den gräsliga bruna duken. Annika, Rasheed, Jenny, Bettan och Karin. Bra, alla jag hunnit lära känna hittills. Ett schysst gäng.
Jag trycker sakta ner handtaget och puttar försiktigt på dörren. Lite svårt att ta sig in i rummet obemärkt när alla sitter vända mot dörren. Men jag visar att jag försöker i a f. Viljan är god, som det heter.
"Ursäkta att jag är sen. Föreläsningen drog över en stund." ljög jag fräckt. Jag blir besvarad med ett nickande från chefen och leenden från dem andra. Rasheed t o m flinar stort, för att retas. (Ja, vi har reda hunnit komma till det stadiet, lite svårt att låta bli med en så social människa som honom.)

Det är då Han tittar upp och vänder sig mot mig. Han sitter vänd med ryggen åt väggen med dörren. Det var därför jag missade honom. Han var ny. Han log vänligt och dem mjuka mörka ögonen mötte mina.
KABOOM! PANG! BOOM! DANG! Jag var kär! Jag hade förälskat mig i mitt livs första och enda kärlek. Det bara smällde och fyrades av runt mig och jag skuttade fram på en grön äng dränkt i små vita blommor, under en klarblå himmel med en mjuk, len sol som lyste upp min värld. Vad då fjärilar i magen? Den här mannen startade stormar i mitt inre. Mitt hjärta hoppade över några slag, slog därefter två slag samtidigt för att stoppa i några dagar och sedan, i någon takt jämförbar med klappandet från hovarna på en galopperande häst, försöka pumpa min kropp till liv. Mitt blod var koncentrerat i huvudet och jag upprymdes av en eufori utan dess like. Jag såg vårt bröllopsfoto framför mig. Vår solbrända son som naken sprang runt på en strand på Hawaii med blommor runt halsen. Vår trävilla från sent 1800-tal med knarrande golv och jag såg den silvriga Volvon. Jag såg ett gammalt par som krokade sina armar och gick barfota på en våt och varm strand, med en solnedgång som prydde deras varje ögonblick. Jag ville leva med denne man, jag ville dö med honom.

Torr i munnen och utan att lyckas slita loss min blick från hans, sträcker jag fram handen. Det slår gnistror mellan våra handflator innan dem kommer tillräckligt nära för att i en mjuk men bestämd beröring, hälsa på varandra. Och det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha honom och ingen annan. Han säger sitt underbara namn (som jag så många gånger dem följande fem minuterna skulle repetera för mig själv) och för mig låter det som att han sjunger sin kärleksförklaring.

Det var inte förrän 53 år senare som jag låg vid hans orörliga kropp och berättade om vårt första möte. Om början på mitt riktiga liv.

Sirenerna

Jag stoppar nyckeln i låset till min lägenhet och vrider om. Jag stiger in till värmen från ett hem. Ute har det blivit höst. Färger är sedan några veckor mkt varmare, till skillnad från luften som skär i huden likt is. Jag älskar hösten. Så mycket kontraster. Så mjuk med sina gyllne träd och lövmatta under benen. Och allt rutinmässigt liv som finns i stan. Det är skönt att veta vad man ska förvänta sig. Rutiner är tryggt.

I hallen snubblar jag över ett par skor, sparkar undan dem och tänder lampan i taket. Jag släpper alla kassar jag bär på och står ett tag och huttrande kramar om mig själv, hårt hårt. När jag står där blir jag helt upprymd av en underbar känsla, en känsla av frihet. Det här är min lägenhet, mina kassar med mina inköp anpassade efter mina behov och min mans. Allt är mitt, bara mitt. Här är jag befriad från allt som inte passar mig. Här har jag det bra.

Jag småler för mig själv när jag till slut inser att jag inte kan stå här och vara glad hela dagen, i hallen. Jag tar av mig jacka och mössa och vantar och skor - efter kylan utomhus helt motvilligt. Jag bär in kassarna med mat till köket där jag ställer ner dem på golvet. Ivrig som jag är att prova min nya garderob, som jag desperat behöver så här när det blivit ny höst, och jag tar mig inte ens tid att stoppa in maten på plats. Snabbt med påsar av kläder i famnen skyndar jag mig in till mitt sovrum för att testa. Jag sliter av mig mina jeans och min tjocka tröja och gör mig beredd på nya fräscha kläder. Och nya fräschare tider.

Jag klär på mig och klär av mig. Testar passning och testar kombinationer. Tröjor, byxor, klänningar och klänningar. Min stora passion, klänningar. Nya vantar och ny mössa. Och så klart det bästa en kvinna kan shoppa loss på, skor. Jag tittar i spegeln och analyserar hur allt sitter, hur jag ser ut, vad som framhävs och vad som döljs. Jag vill bara en sak - komma fram till att jag är vacker. Jag kunde ha väntat till det att min man kom hem, men allt jag får ut av honom är att jag är vacker i allt och så en puss på kinden. Inte mycket till konstruktiv kritik.

Jag tittar bort mot sängen, hans plats, där han brukar sova. Återigen blir jag upprymd av ett glädjerus. Han var åter något som var mitt. Jag har valt honom och älskat honom. Och han älskar mig. Det vet jag. Jag ser det i hans ögon. När mitt liv var i botten var han min räddning. Ironiskt nog jobbar han som polis. Han räddade mig från ett liv jag inte ville leva. Från en familj jag kände mig kvävd av och vänner som inte var till så mycket nytta. Han tog mig från mörker till ljus. Såklart på bekostnad av min relation till familj och vänner. Det var ju inte lämpligt att jag gifte mig med en man mina föräldrar inte godkände (sen att det inte fanns mycket att klaga på var inte att nämna - huvudsaken var att traditioner är viktigare än min lycka). Och mina vänner bröt jag själv upp med när ingen ville stötta mig i mitt val. På så sätt blev jag ensam men ändå inte.

Det finns många dagar då jag känner på mig att han har dåligt samvete. Oavsett hur mycket jag förklarar att han är mitt val - att min situation är en konsekvens av mina val. Han fick mig bara att inse vad jag vill. Att jag är aldrig lyckligare än när han klampar runt på morgonen i lägenheten och muttrar och svär - morgontrött som han är. Jag vill dela mitt liv med honom.

Trots min lycka är han min största oro. Varje dag när han går iväg till jobbet vrider det sig inom mig och jag blir rädd att jag aldrig kommer att få se honom mer. Av alla yrken utsätter han sig för ett riskfyllt arbete. Vad ska jag ta mig till om jag står kvar utan honom en dag? Han är ju mitt allt. Vad har jag då kvar? Han brukar säga att jag överdriver en smula. Men när erfarenheter har lärt mig att jag sällan kan vara lycklig länge, utan att lyckan åtföljs av olycka är det svårt att vara annat en orolig.

Jag kommer på mig själv med mina hemska tankar, ruskar lite på mig för att röra ut all denna negativitet ur mig och försöker återfå min glädjekänsla. Jag nästan lyckas, kvar är ett obehag i magen trots att jag glädjer mig för min lyckade dag. Jag ställer mig i köket och lagar mat. Och nynnar på en glad melodi som insisterar på att omvandlas till en negativ en.

I sitt nynnande och obehag kunde hon höra sirenerna långt bort. Hon lagade mat för två ovetandes om alla förändringar som åter skulle drabba henne. Vem vet? Det kanske är som hon tror - att hon sällan får behålla lycka länge?

I natt jag drömde...

Jag vandrade runt i en stad med anor från en tid som kanske inte fanns. Vandrade på trötta fötter och svaga ben, längs gator som jag vandrat på förr. Vandrade långt, länge. Tiden slutade gå och var sen länge svunnen. Kvar fanns jag, gator och upprivenhet. Kvar fanns smärtan och tomrummet i mig.

Jag vandrade i mörka gränder, mellan gamla hus. Trötta och svaga hus. Hus som vittnade om tidens slitande på hörn som var rundade under årens hårda lopp. Som vittrade under tiden och historiens börda. Mina hörn hade även dem börjat slitas och rundas av.

Jag vandrade och inte en själ stötte jag på. Inte ens när jag valde att bege mig ut bland människor för att vandra, fann jag människor. Jag vandrade ensam under en nymåne, ensam på gator och ensam i gränder. Bara jag, gator och den mörka natten.

Och i mitt inre ekade endast den fråga som jag ville få skrika ut: "Varför?! Varför valde Du mig?!" Men jag skrek inte, att skrika river murar. Min mur måste stå hög och stark. Jag hade mycket stryk kvar att ta. Jag behövde min mur. Jag behövde skydd och styrka.

Plötsligt stannade jag i min vandring. Insåg att jag hade gått utan att se vart jag var på väg, och plötsligt stod jag på ett stort torg. Det var mitt på ljusa dagen, men ingen fanns där. Bara jag... Och jag höll på att kvävas... Jag kippade efter andan, men det fanns ingen luft kvar. Jag ville skrika men det kom inga ljud. Jag ville gråta... och det var det enda jag lyckades med.

---

"Älskling? Gumman? Mår du bra?"
Jag väcktes, insåg att allt var en dröm. En mardröm. Kudden var våt där den låg mot min kind. Jag mumlade någonting om att jag mår bra och somnade om. Somnade till nästa dröm. Den här gången var jag barn och dansade över en grön äng i en blommig klänning. Det kändes som en tid som hade funnits, men var sen länge svunnen. Jag hade en känsla av längtan, längtan efter någons famn. Vad främmande allt verkade.

Varför tystnar tankarna...

Tanken.
Ordet.
Makten.

Makten över en bild och en värld. Att skapa liv och att frånta liv. Att plantera och så. Att plundra och stå. Makten att skapa. Tankar styr medan orden målar. Men mina tankar tystnade för länge sedan, mina ord fängslades i en guldbur. Inga öppna landskap, ingen kärlek och inget hat.

Att skriva är att skapa. Att skapa är makt. Och jag har varit maktlös. Många gånger fattar jag tag i pennan och väntar på att orden ska styra mina rörelser över det vita arket. Men inget händer. Jag stirrar, jag tror att om jag stirrar tillräckligt länge kommer jag att skapa. Men det råder bara tomhet och tystnad. Inget vill skrivas.

För att skapa måste man känna. Lidande och passion. Kärlek och hat. Man måste tillåta sig vara människa och mer därtill... Man måste känna och hänryckas och ha makt. Vad är det då som tystar mina tankar, hindrar mitt skapande?

Att skriva är att rena sin själ. Att lugna sitt inre. Att skapa ordning av koaset. Känslan av att skriva är som känslan av att vandra hem för dagen, efter hårt arbete. Känslan av att leva och finnas, samtidigt som man vill lägga sig ner i en vrå och sova djupt. Fridfullt. Så varför får jag ingen ro? Varför slutade min penna glöda?

Det som tar död på makt är rädsla. Att skriva är att blotta sitt inre. Föreviga tankar man inte tänker högt. Föreviga dem för ens medvetande och omvärlden. Att rädas detta blottande hämmar skapandet och man blir maktlös. Man slutar skriva. Man slutar skapa.

Att skriva är en balans mellan att tillåta sig vara skör och att stålsätta sig. Att våga bådadera.

Fru Hencks julafton (baserad på Pälsen, Hjalmar Söderberg)

Ellen slog sig ner i fåtöljen. Gustav, hennes man, gav sig iväg för en stund sedan till häradshövding John Richardt för att låna pengar, de som inte hade några. Det hade varit ett dåligt år för Gustav. Han var nämligen doktor, doktor Henck.

Underbara John, tänkte hon. Gustav är en fin man. Han älskar mig och jag vet det, men... Jag vet inte. Jag kan bara inte besvara hans känslor. Jag känner inget för honom. Jag älskar John. Jag rår inte för mina känslor och jag önskar så innerligt att jag kunde. Då skulle jag älskat Gustav av hela mitt hjärta. För hans skull och för barnens. Och för min också.
Gustav älskar mig. Han älskar mig och jag ser det och känner det. Hans smekningar och ord. Inte som med John. Inte kalla, inte hårda, inte frånvarande. Trots det jag offrar, betyder jag inget för honom. Absolut inget. Jag är bara kött och inte ens det. Jag är bara hans väns hustru, hans älskarinna. Alla dessa ord... så fula.
Hur kan jag vara så billig?! Hur kan jag vara mig själv?! Jag äcklas! Jag är äcklig! Min mans bäste väns älskarinna. Allt detta för en kärlek som inte kommer att besvaras. Jag hatar att älska...
Gustav, han har inte länge till att leva. Det ser jag. Jag vet att han förtjänar ömhet och värme. Kärlek och närhet. Det är vad han förtjänar. Det är mitt ansvar. I nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt.

Hon suckade.

Din egoist, Ellen, började hennes samvete. Mannen, din man, kan gå bort vilket ögonblick som helst. Lite kan du ge! Du är så äcklig och egoistisk. Du är så ful! John blir aldrig din. Inte så som du önskar. Inte så som du vill. Aldrig med hans hjärta. Han älskar dig INTE. När ska du förstå?! När du står där alldeles ensam, som en otrogen änka, som varken kunde älska rätt man eller bli älskad av rätt man. När du står där. Smutsig som få. NÄR SKA DU FÖRSTÅ???

Ellen kände hur hon inte stod ut med det här längre. Sanningen gjorde ont. Vissheten om att hon aldrig skulle bli älskad av John och att hon var så kall mot Gustav, som älskade henne trots att hon inte förtjänade det, gjorde henne illamående. Hon visste inte vad hon skulle göra.

Verkligheten trängde sig in på hennes tankar i form av ett barns ljusa röst:
- Mor, när ska vi börja laga middagen?
- Nu, min vän.
Matlagningen väntade. Dagen innan hade hon storstädat den lilla lägenhet som var deras hem. Hon och Gustav hade slagit in alla julklappar. Nu var det bara matlagningen kvar.

Medan hon lagade maten och besvarade ett oändligt antal frågor, halvt frånvarande fortsatte hon kampen mot sitt samvete. Det ville inte ge sig. Hela dagen var hennes tillvaro ett enda kaos av tankar.

Sent på eftermiddagen var Ellen klar med allt. Hon hade till och med lyckats med att få på barnen kläderna och få dem att sitta fint på soffan, vänta på deras far. Sedan var det bara hon kvar. Hon satte upp håret i en knut i nacken och satte på sig en mörkblå klänning. Efter att ha tittat sig i spegeln några gånger kunde hon konstatera att det var något som fattades. Hon upptäckte då sitt ringlösa finger. Ingen vigselring. Den hade hon tagit av när hon knådade degen. Hon gick till köket och fann ringen på bordet.

En stund senare, när Ellen befann sig i vardagsrummet, hörde hon att ytterdörren öppnades och därefter tyst stängdes igen. Hon gick ut i hallen för att se vem det var. Pälsen tydde på att det var John Richard. Han måste ha hunnit hit innan Gustav för att vara med henne en stund innan Gustav kom. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. Och för första gången besvarade han hennes kyssar kärleksfullt. Och han smekte henne ömt över håret. Berusad av lycka borrade hon in huvudet i hans pälskrage och viskade:
- Gustav är inte hemma ännu.
Till sin förskräckelse så svarade en välbekant röst, Gustavs röst:
- Jo. Jo han är hemma. Och han fortsatte att smeka hennes hår.

Ellen borrade ansiktet djupare i pälsen. Och grät tyst.

-------------
Hittade det här i en hög av papper. Den här novellen skrev jag i åttan, 13 år gammal. Hade tydligen fått MVG+ för den.