Jag kan inte stoppa mobbing, men jag kan berätta om livet...

Jag tittade på dokumentären Bully idag (den finns bland annat på Netflix, watch it!) och grät genom hela. Jag känner vanmakt och vet inte vad jag kan göra, men det här är mitt lilla bidrag. Det kanske inte gör någon större skillnad för många, men det räcker för mig om det gör en skillnad för en eller två. 

”Nu är det rast!” ropar fröken och som alla andra barn springer du ut till skolgården. Men som varje rast blir du ensam kvar. Det är som när man häller olja i vatten. Den stora pölen av olja splittras och blir mindre pölar. Klasskamraterna skingras till varsin grupp och alla leker och skojar och har kul tillsammans. Du hör varken till tjejgruppen, poppisgruppen, hästtjejsgruppen eller fotbollskillgruppen. Så vem är du? Var är din grupp?

Du går vidare till högstadiet och har du tur hittar du en eller två eller kanske till och med tre människor som kan tänka sig umgås med dig. Men ibland kan de mobba dig. Du tycker inte det är mobbing, ni är ju kompisar. Men de skojar om ditt utseende eller dina kläder. Eller din musiksmak. Du blir ledsen såklart, även om du vill tro att de menar väl. Ibland blir ni mobbade som grupp. Nördarna, töntarna, förlorarna. Det är frustrerande tycker du. Du har egentligen inget gemensamt med dem du umgås och mobbas med, utöver att ni alla är mindre populära.

Någon får reda på att din pappa är alkoholist och snart står det överallt på din Facebook. Någon har sett din pappa vingla hem på kvällen, full. Denna någon tycker att det är skoj att ta upp det på en lektion i skolan. Man nämner aldrig ditt namn men alla vet vems pappa det är. Eller det kanske är din mamma som är fattig och inte kan köpa dig senaste märkeskläderna?

Du spenderar år efter år med att inte passa in. Du intalar dig själv att du har kompisar men har egentligen ingen du kan ringa om du behöver prata ut. När var du senast bjuden till någon fest? Jag vill inte riva upp några sår. Jag vill bara säga att du inte är ensam.

Och det är egentligen inget fel på dig. Under ytan är alla på din skola exakt likadana. Alla är olika och alla är unika. I alla fall de flesta. Skillnaden mellan dig och majoriteten? De har lyckats utplåna sin rätta personlighet och lyckats smälta in. De har dolt sin osäkerhet väldigt väl. Din person är däremot för unik och för stark för att utplånas.

Låt mig berätta om livet som du kommer att vandra genom. Det är långt och händelserikt. Det är det häftigaste som finns för allt ändras hela tiden. Du ändras, dina mobbare ändras, du byter vänner och vissa har du kvar hela livet. Du upptäcker saker om dig själv, om andra, om världen. Den där drömmen du har på högstadiet? Om den betyder mycket för dig håll fast vid den. Den kan leda dig till de mest spännande och omvälvande upplevelserna. Det absolut mest fantastiska med livet är att det inte tar slut. Idag är inte din sista dag. Nu är inte det avgörande. Det är inte slutet. Det finns ett imorgon och ett nästa år och jobbtiden och högskoletiden och en massa olika nya chanser. (Sen kanske något händer och man dör och då är man ju död, så då spelar det ingen roll att det var ens sista dag. Man lär ju inte märka det precis.)

Vad menar jag då? Idag är en dag då du kan göra en förändring. Eller skita i att göra det. Ibland blir det bra och ibland inte. Men det är inte så viktigt i det stora hela. Skolan? Tonåren? De tar slut, men livet fortsätter. Jag vill att du ska veta det. Du kanske känner att du inte hör hemma här, men du behöver inte höra hemma bland dina skolkamrater. Det är inte hela världen. Det optimala är att du är omgiven av accepterande människor och ansvarsfulla vuxna som ser till att alla är och får vara med. Men även om det inte är på det viset, så har du så många chanser i livet att få höra hemma. Det tog mig 23 år av mitt liv att äntligen få känna att jag passar in. Det var via mitt jobb. Har det varit lätt? Nej. Men hade någon berättat för mig att jag inte hade behövt kämpa så mycket för att passa in, för att jag så småningom kommer hitta min klick, så hade det definitivt sparat mig några tårar och lite ångest. Det är därför jag skriver detta till dig. För att berätta att din dag kommer. Din klick väntar på dig. Eller snarare håller den också på att leta sig fram till den plats och tid där era liv ska sammanföras.

När man går i skolan och under tonåren känns det som att den tiden är avgörande för hur resten av ens liv kommer se ut. Alla pratar om att tonåren är så viktiga, åren då man upptäcker sig själv. Åren då man utforskar vem man är och var man hör hemma. Jag vill att du ska veta en sak, det är SKITSNACK!!! Du utvecklas hela tiden. Och inget spelar någon större roll för dig och din resa mer än att du är ärlig mot dig själv. Tänk på det. Vänner är bra, familj är extremt bra att ha, sammhörighet är fint, en flickvän eller pojkvän likaså. Men vet du vilket förhållande som är det absolut viktigaste för din livsresa? Det är ditt förhållande med dig själv. Så var sann mot dig själv, älska dig själv och ha tålamod med dig själv. Ge dig själv den tid ditt jag behöver för att mogna. Du kanske lyckas med det i tonåren – bra jobbat. Men de allra flesta blir aldrig klara med den processen. För sådant är livet. Forever changing.

Så om du känner att du inte platsar in eller att du är ensam så vill jag att du ska veta att livet är långt och ibland platsar man in och ibland sticker man bara ut. Och du är aldrig ensam, för din resa har miljontals, miljarder människor gått igenom i alla tider och det allra viktigaste är att du har dig själv. Jag kan inte stoppa mobbingen i hela världen. Jag kan inte stoppa den ens just på din skola. Men jag vet var du är och jag kan bara säga att, tro mig, det blir bättre! Någonstans därute, några år framåt finns din tid och plats. Håll bara ut.

Bully (2011)

Breaking up and breaking down

Never has the written word failed me like now. Never has the only way I know of communicating purely and honestly left me short-handed, like now. I have sat down every evening on my porch, with a cup of hot tea with milk and a spoon of honey, overlooking the busy street and the kids enjoying the liberty that summer nights bring with them. Laughing and playing. My notepad resting in my lap along with the pen he gifted me on our first date. He wanted to have the honour of contributing to my writing that he admired so much, he said. Had I seen a small glimpse of the future and the heartbreak I would endure, I would never have let that Parker pen weigh in my hand. I would have just stood up and left the room to go see my luck somewhere else. Bought my own expensive pen. But life wouldn't be life without what's unknown, now would it?

Soon I would change the cup of tea for a glass of wine and as the hollowness of the bottle on the table in front of me expanded, I would look down on the sheets of paper in my lap and they would stare back at me empty or maybe with a little word scribbled down and then crossed over several times. And yet I did not give up. Evening after evening, night after night I tried. In my mind I thought writing about his betrayal would heal me. If I could just structure all that has happened and look at it with critical and analyzing eyes I would understand and if I understand how I could have been such a fool to let down my gardue and believe this man wouldn't hurt me like everyone else had ever done before him, I would be able to move on without the painful ache in my chest. However, as the days went by more emptiness was all that was created. Empty bottles, empty sheets, empty life. 

No feeling leaves you as short of breath as the feeling of betrayal by the one person who knows all your vulnerabilities. By the one human being that you have let have a close up on your soul. It's very hard to describe, this feeling of nakedness and emptiness. As if someone took out all what's inside of you and left the shell and you become so light gravity won't stand a chance to keep you rooted to Mother Earth and you feel like you have lost your connection and force. You stop belonging. You stop being. You barely exist. 

At first you pull yourself together thinking you let him go and you will be fine without him, little knowing that he took every breath with him. You flex your muscles and plaster a smile on your face and ensure everyone that you are just FINE... F I N E. Which confuses everyone around you. How do you comfort the brokenhearted when they haven't allowed themselves be brokenhearted yet? It's much less confusing if you break down and implode in front of everyone, if you flaunt your skinned soul and let all the devastation flow right out of you. People know what to do in case of sorrow. People know what to say to the betrayed when they appear betrayed. What happens though, when the betrayed is still standing tall? How do you comfort someone that obviously has no sorrow, even though they definitely should? Nobody knows. Hence, people pull back. People withdraw from the battlefield because they can't find the supposed casualties. And you? You are left more and more alone. Until one day...

Until that dreadful morning. When you turn in your bed, facing his side and open your eyes... And you see nobody. When it finally sinks in that he actually left. That he is gone. That he took all those years you have invested in loving him along with some of his personal belongings and left you his side of the bed... Empty. Then and there you realize that you are not so fine... That you actually are pretty messed up and have an empty side of your king size bed, that you picked out together. Then the memory from picking that bed out jumps to your mind and with it dragging along other memories - and you realize that he took all of that... And he left. He left you in a huge empty bed, in a bedroom where half the drawers are empty and half the closet has coat-hangers with nothing on but an old tie here and that shirt you bought him two months ago there. With framed pictures on your shelves capturing you in precious moments in life, never to return, turned upside down for you not to hurt whenever entering the room. That is the moment you implode and then explode and you cry and cry and barely leave the bed nor answer any calls. That is the day your sister has to come knock on your door to make sure you are alive and you have to drag yourself up and open the goddamned door for her not to call the police and you wrap yourself in your robe he gave you and you try to erase that pitiful look of I-have-surrendered-to-life's-messed-up-game and weeping by robbing your face with the palms of your hands and you look at yourself in the mirror to see that you actually look even worse now and you hear the doorbell ring again impatiently and you have to open and you do and one look at your sister and you loose your breath and you start weeping again and sink to the floor and your sister sinks down to try to catch you and she puts her arms around you and you feel like you are ten and your knee hurts after you fell and scraped it and you wonder where Mommy is and you remember she also left you and the weeping grows heavier and louder... And there, in your hallway with the photos on the walls of happy tanned faces looking passionately at each other with some tourist attraction in the background... There and then, you break. In the arms of your sister. 

Then your sister's arms grow numb from holding you and she starts looking apologetically on you because she left the kids alone at home but she needed to see you were still alive. And you pull yourself together again and tell her you are fine now. Again, you're fine. It was just a bad day. She looks at you with shame in her eyes asking you if you are sure and you insist you are and both of you know it's a lie. But she has to leave. And she does. Which leaves you to the dark monster in your head again. You shut the door after her and turn to lean on it, sliding down on it to sit on the floor, with your legs stretched out in front of you and your arms to the side and you try to take long, calming breaths but your tears still won't stop to fall down your cheek. Eventually, you give up and let them wander down your face. On the floor you sit and you continue crying and sobbing. Till you wake up the next morning, your entire body aching from sleeping on the floor. The pity you feel for yourself creates an urge to cry even more but you start crying without tears... Your tears have dried out.

That's when you understand you've hitten rock bottom. You can't fall further. Your life is now shattered into pieces. Small, tiny pieces that lie scattered around you in front of the eyes of everyone. The only choice you have left is to pick every piece up and mending the disaster into what could resemble anything like your old life. "Excuse me sir, that's a piece of my life you are stepping on there." and "Sorry ma'm, but I think you are seated on a piece of my life, can I have it back?" Everywhere, pieces of your memories, emotions, the betrayal in front of the eyes of friends and colleagues and sometimes total strangers. And as you mend and plaster and retie strings you start feeling it's a little bit easier to breathe, and even a little easier still a month later. One day you go to bed and realize you haven't thought about him not once, the entire day. 

 ***

"What could possibly catch this beautiful woman's attention?" I look around and see a man of average height and a kind face looking at me. I look around me to see if he is talking to someone else, but his beautiful dark eyes rest on my face and he is smiling the kindest, warmest smile. "Are you talking to me?" I ask confused. "Yes I am. I have tried all possible ways to catch your attention from smiling, to nodding, to approaching you to talk, to even making the barista over there (he nods towards the coffee place where I have just been to fetch my morning coffee) to write you a note from me on your mug." He pauses and then laughs the most melodic laughter I have heard in a while. "You really are that distracted, it's not pure inapproval of my mere existence that makes you ignore my every attempt!" he exclaims after noticing my confusion. "Armando." He presents himself stretching forth a paint-stained rough hand. A painter. "Faith..." I answer and shakes his hand after some hesitation. "My pleasure, miss Faith." Spanish accent? "Well? How do you wish for the future love of your life to approach you?" I laugh. For the first time in a long while. I think for a moment. "I do prefer the future love of my life to approach me as I am sitting alone at a table in my favourite coffee shop in town reading a book and asking me if he can sit on the empty chair beside me." "Well then, beautiful lady. Do you mind if I sit here?" He points at the chair and without waiting for my response fires of a big smile and sits himself comfortable. That results in my second heartfelt laughter in a long while. "Armando..." I trie his exciting name in my mind. 

Kött och sjöl - Sista delen

Jag är en praktisk kvinna, något som har varit en stolthet för mig själv. Vid mina unga år var jag den första att leda en hel avdelning på vårt internationella företag, och utan denna fina egenskap hade jag aldrig nått så långt. Även privat var jag praktisk. Praktisk i valet av vänner, i valet av partner, i köp, investeringar etc etc. Mina vänner vände sig till mig för råd om allt - de fick praktiska svar. Praktisk, praktisk, praktisk. Det enda opraktiska jag gjort i mitt liv var min affär med Erik.

Mötet varade inte länge och det var mycket kort och koncist. Gick ut på att om jag lämnade Erik behövde hon inte berätta för Joakim. Det lät som en bra plan med tanke på det förestående bröllopet och att jag inte vill såra Joakim. Jag fick även lotten att avsluta allt själv och det är ju förståeligt med tanke på att jag är älskarinnan och den som förstörde och splittrade en familj annars. Det var ingen gråt, inget bönande... Endast krav och mitt nickande till svar. En kvart senare var allt klart och hon ställde sig upp med hoppressade läppar i ett försök till leende, händer hårt om axelremsväskan och blicken ner på mig med lätt avsmak... "Hej då." Sen skred hon bort därifrån med en aura och upphöjd några centimeter över marken, som en grekisk gudinna. Klänningens långa kjol, som hon uppenbarligen hade dragit upp för att visa benen när hon satt, fladdrade kring hennes vackra ben och fötter. Många vände sig om för att stirra på henne när hon gjorde sin sorti.

Kvar var jag. Ensam vid bordet. Hade samma känsla som när man avslutat ett affärsmöte men jag var dock inte så säker på om det var ett vinst- eller förlustgivande möte. Praktisk som jag är beställde jag en drink och började fundera på hur jag skulle göra. Vi hade planerat att ses ikväll. Jag hade fått tillåtelse att se honom en sista gång för att avsluta förhållandet och nu satt jag och planerade vad jag skulle säga, gick igenom scenariot några gånger, redigerade en del av det och därefter kändes manuset klart. Det borde inte vara så svårt det här tänkte jag för mig själv och jag vinkade till servitören för notan. När han kom fram frågade han om jag önskade en till drink. "Notan, tack." Han såg frågande på mig. "Din vän har redan betalt." Jag tackade och låtsades vara glatt överraskad även om förnedringen nog var lika tydlig som den kändes. Ett sms. "Har bokat rum på hotellet! Rum 122. Kl 18. :) ses snygging" kl var 17. Jag tittade på min drink av vilken jag inte hade druckit något. Nu återstod bara en sak men först behövde jag en toalett för jag började känna mig illamående igen.

Jag går upp till hotellrummet men han var inte där. Dagens alla händelser hade gjort mig utmattad så jag kastade mig på sängen och låg där och tänkte... 

Jag drömmer om att jag blir kysst varsamt på läpparna. Jag kan inte urskilja ansiktet men jag känner mig glad. Jag blir kysst på nytt lite mer bestämt. "Tina?" Jag känner att jag inte längre vet om det är dröm eller verklighet. När jag tittar upp och Ser jag Eriks ansikte le ner mot mig. Han låg på sidan bredvid mig, stödjande på armen och huvudet vilade med det tjocka gråsprängda håret i handen. Vad gör han här, tänker jag. Han lutar sig fram och kysser mig på nytt. Med den fria handen smeker han mig på magen vilket gör att jag rycker till, drar häftigt efter andan och viftar bort hans hand. Han slutar kyssa mig och tittar konstigt på mig som om jag blivit galen. "Hur är det?" frågar han. Jag sätter mig upp och tittar på klockan: 18.45. "Hur länge har du varit här?" svarar jag på hans fråga. "Sen tio över." Han log.  Han hade inte velat väcka mig för jag såg visst trött ut förklarade han. Jag mådde fortfarande illa men inte så farligt. 

"Vi måste sluta träffas." Han såg ut som om jag hade spottat honom i ansiktet. "Va?! Varför?! Vad har jag gjort?" 

Oj. Det gick visst lite fort. Jag drog handen över ansiktet och kände något blött på handen. Grät jag? Mycket riktigt föll tårarna hejdlöst nerför mina kinder. 

"Du har inte gjort något. Men det är dags att vi avslutar det här innan vi sårar någon eller förstör något." 

"Men..."

"Erik! Jag vill inte fortsätta med denna affär mer. Jag ska snart gifta mig och jag älskar min man. Du har dessutom redan familj och barn och har mer som står på spel. Så därför, för allas bästa, bör vi sluta ses." Jag kände hur jag blev argare och argare pga tårarna som inte ville sluta och då kom en våg av kraftigt illamående över mig igen. Jag reste mig hastigt och sprang iväg till toaletten där jag kastar mig framför toalettstolen och i sista sekund kräks över den. När jag tror att jag är klar kommer nästa kväljning och jag kastar upp klar vätska. Kvar en stund sitter jag på golvet och när jag tittar upp ser jag Erik stå vettskrämd i dörröppningen. Han frågar försiktigt vad han ska göra men jag tittar ner igen och fäller huvudet på mina framsträckta armar. Jag var utmattad.

Första graviditetstestet jag hade kollat på morgonen för tre-fyra veckor sedan hade varit positivt. Men jag insisterade på att jag måste ha gjort fel eller att stickan visade fel för jag var allt annat än gravid. Jag använde ju p-piller. Visst hade jag hört om fall där man blir gravid trots p-piller, men inte kunde det drabba mig. Därför hade jag köpt en ny sticka som låg kvar i min handväska i väntan på att jag skulle våga kolla om testet. Nu kändes det ganska onödigt. Eriks blick räckte för att jag skulle förstå att han också insåg vad det var. Han stod nu lutad mot dörrkarmen och stirrade framför sig. Det var fullkomlig tystnad i rummet, tills han tittade ner i golvet och harklade sig för att säga något men han stockade på orden och snyftade. Därefter tog han ett djupt andetag och försökte på nytt och lyckades fråga vad jag tänkte göra.
"Jag vet inte."
Ytterligare tystnad fyllde luften vad som verkade en mycket lång stund.
"Jag vet inte" upprepade jag.

Tårarna föll fortfarande nerför min kind. Erik sträckte ut sin hand till mig och jag tog den och ställde mig upp för att släppa den igen. Jag gick fram till handfatet och sköljde munnen och ansiktet. Efter att ha torkat ansiktet vände jag mig till Erik igen. Han sträckte på nytt ut sin hand till mig och jag tog den varpå han långsamt och försiktigt drog mig intill honom. Till en början gjorde jag svagt motstånd men hans sorgsna min fick mig att kapitulera och snart stod vi millimeter ifrån varandra, min hand i hans. Hans andra hand la han på min svank och tryckte mig försiktigt intill honom, varpå han släppte min hand och greppade med den nu lediga handen mitt hår i nacken, böjde mitt huvud bakåt och tittade djupt in i mina ögon. Det kändes som om han ville säga något med sin blick och jag tyckte att jag förstod. Han ville ha mig och mitt barn. Vårt barn? Det måste vara hans barn för jag hade omedelbart känt att jag bar på Eriks barn. Han tryckte sin panna mot min och våra ögonfransar fastnade i varandras varje gång vi blinkade. Hans tårar droppade ner på mina kinder och blandades med mina. Hans varma kropp kändes trygg tryckt mot min och våra bröstkorgar hävde sig med varje andning synkront med varandra.
"Jag älskar dig, Tina."
"Och jag älskar dig, Erik. Men det här kommer aldrig att funka."
"Har du bestämt dig?" Han menade barnet.
"Inte ännu." Ett ljus av hopp tändes i hans blick.
"Jag tar hand om er. Jag lovar, jag lämnar aldrig dig eller vårt barn."
"Så måste du säkert ha sagt till din fru någon gång för länge sedan." Han ryckte och drog bort sitt ansikte från mitt och såg sårad ut. Hans grepp om mig blev aningen lösare. Det var märkbart hur hans sårade min byttes ut mot ilska men han slappnade av igen och omfamnade mig hårt.
"Jag menade det då. Jag menar det nu också." Och jag förstod precis hans dilemma, för jag levde i samma känslomässiga uppror.

Jag satt i baksätet på taxin på väg hem och tittade ut genom bilrutan på vilken det smattrade hårt regn. Det som hade varit så fint väder tidigare på dagen. Omedvetet smekte jag min mage medan jag satt hopsjunken i tankar om vad som hade hänt. Jag kunde inte sluta ställa mig frågan - kan man älska två människor samtidigt? Och är kärlek för evigt eller älskar vi så mycket vi kan till vi råkar på nästa person som vi kommer älska mer? Vem väljer man? Hur mycket skada får man orsaka? Jag bar på ett barn troligtvis av en man som har fru och barn, samtidigt som jag är mitt uppe i planerna av mitt eget bröllop till en man jag älskade så mycket att det sved i själen. Lämnade vi vad vi hade i våra liv skulle vi såra betydligt fler människor än om vi lämnade varandra, jag och Erik. Men är det det som räknas? Mängden skada?Dessutom var väl bara tanken på att lämna Joakim ett tecken på att Erik var den jag egentligen ville ha mer? Men den fråga som väckte mest uppror i mig var om Erik nu gjorde detta mot sin fru, vad är garantin att han inte gör detsamma mot mig när nästa kvinna korsar hans väg om några år? Och svaret på den frågan var mest smärtsam. Inga garantier fanns i kärlen. 

Vi kanske lurar oss själva med "Och de levde lyckliga i alla sina dagar". Vi har på något sätt tolkat det som att det skulle innebära att man levde lycklig med en och samma människa i resten av ens liv. Vi fick ju aldrig veta om prinsen och den vackra prinsessan levde lyckliga tillsammans eller med nya prinsar och prinsessor. Kärlek varar kanske inte för evigt eller så kan man älska mer än en människa för evigt. Kanske äksjar man människor mer eller mindre. Eller så styrs vi av köttet och våra lustar och det vi tror är kärlek är trånaden efter nytt kött. Att vi förväxlar kärlek med det äventyrliga i att utforska en människa. När vi har mättats på en kropp och en själ så går vi vidare till nästa. Eller så försökte jag bara ursäkta den enorma skada och det stora svek jag hade orsakat min livspartner. Den man som öppnat upp sitt hjärta och sitt liv för mig och som avgudade mig.
"Vi är framme nu." sade taxichuaffören och jag ryckte till. Jag hade inte noterat att vi hade kommit fram. Jag betalade och steg ur bilen. I regnet stod jag en stund vänd mot vårt hus. Bakom mig rullade taxin iväg. Innan jag lämnade Erik hade han bedyrat sin kärlek och sitt ansvar för sitt barn och förklarade att ett litet ord räckte för att han skulle lämna allt för min och vårt barns skull. Jag hade inte svarat och jag såg att det hade plågat honom. Han väntade på mig idag eller vilken dag som helst jag ville ha honom. Då skulle han lämna allt för mig för han älskade mig. I gråt hade jag lämnat honom. Innan jag stängde dörren bakom mig hade jag kastat en sista blick tillbaka på den nästintill perfekte mannen  för att se att han satt, stor som han är, ihopsjunken som ett fällt träd på sängkanten, med huvudet vilande i händerna samtidigt som kroppen skakade försiktigt av gråt. Älskade Erik.

Jag går in i lägenheten som är tom och sköljs plötsligt av insikt. Allt föll på plats och jag visste precis vad jag skulle göra. Jag visste precis och det kändes som en tung svart skugga lyftes från min kropp och min själ och jag kunde plötsligt andas lättare. Jag visste vad jag ville. Jag visste vad jag skulle göra. Beslutet var nu fattat... Jag kramade om mig själv och min mage.

En deprimerande historia

Denna novell är till alla jag känner eller behandlat för depression. Jag har stött på så många missförstådda deprimerade patienter och det har gjort mig så ledsen. Än idag skuldbelägger man deprimerade människor för att de är för svaga och har gett upp. Vissa av mina patienter har upplevt att man inte ser deras depression som en riktig sjukdom. Många är rädda för stigmatiseringen, att bli ett "psykfall" i människors ögon. Vissa har blivit anklagade för att ha orsakat det själva. Många lever dagligen i ett samhälle där ingen förstår på vilket sätt ens arbetsförmåga påverkas av depression. De kommer till mig och berättar att de går under av kraven. Känslor är oftast väldigt privata och som deprimerad blottas ens djupaste känslor och ens sårbarhet i tid och otid, inför alla. Ens utseende påverkas, ens sociala förmåga, ens koncentration, ansiktsmimik, man berövas sin personlighet och får istället en negativ, tråkig, pessimists personlighet som man inte alls vill visa för världen, men... Man ser på en deprimerad att den är deprimerad. Och det är inte alltid man som deprimerad vill visa sina känslor. Att vara deprimerad är ett mycket svårt och skört tillstånd. I denna novell har jag försökt beskriva en deprimerad människas vardag och hela historien är såklart fiktiv men inspirerad av all min erfarenhet av depression. Jag hoppas ni som inte upplevt det kan få lite mera förståelse för denna väldigt vanliga och svåra sjukdom... 

Anna öppnade ögonen. Igen. För kanske femte gången denna natt. Hon tittade på klockan. 7.03. "Fan. Ännu en dag. Jag lever fortfarande." Tanken tyngde henne. Trots vädjan och önskemål till den högre makten om att slippa ännu en dag verkade det som att Han insisterade på att hon skulle fortsätta leva. Han hade inte tänkt göra något åt hennes lidande och Anna var för rädd för att ta sitt liv. Det som skulle komma efter skrämde henne. Så mycket. "Tänk om det skulle innebära ännu mera lidande?" Den tanke som skrämde henne mest var en idé hon hade fått om att man inte kunde ta livet av sig i nästa liv och skulle det fortsätta vara så här då så... Hon rös till lite av obehag. 

7.05. Hon borde väcka barnen. Sara, tonåringen, hade vaknat. Duschen. Hon försökte lyssna efter William. Efter lite ansträngning kunde hon höra barnprogram och förvridna röster som är tänkta att locka barn. Han var också vaken. En våg av sorg sköljde över henne. Hon måste vara historiens sämsta mamma. Sämsta fru också. Håkan började röra på sig bredvid henne. Han höll på att vakna. "Åh herregud!" Hon blundade fort och låtsades sova. Han kanske ville ha sex. Inte sex. Inte det. Hon hade ingen lust. Det har hon inte haft på flera månader. Hon har fejkat flera gånger. Sagt saker under akten som hon inte menade. Spelat med. Fejkat orgasmer. Vissa gånger hade hon bara legat där. Platt och livlös som en död fisk. Ibland hade hon inte ens orkat fejka orgasmen. Vissa gånger hade hon inte ens orkat överhuvudtaget och sagt nej. Hon skulle kunna fejka nu. Men hon övertalade sig själv att det är mindre förnedrande för båda om hon bara sade nej, än att hon låg där helt oengagerad. Även män måste väl ha känslor? Självrespekt? Hon sneglade på klockan. Den kanske hade hunnit bli så mycket så han ändå inte hinner. 7.Jävla08. Ååååååh. Gott om jävla tid. 

Mycket riktigt vände han sig mot henne och började smeka hennes sida och fram på magen. Han kysste henne i nacken. "Är du vaken?" Hon hummade lite otydligt som om hon sov. "Älskling?" Det var bara att göra det. "Jag har ont i huvudet, Håkan. Jag har inte sovit på hela natten och är illamående." Tårar började tränga fram i ögonen. 'Jävla skit!' tänkte hon. Inte gråta det första på morgonen. Åh nej, nu kommer frågan. Skulden i hans röst. Hon orkade inte. Orkade fan inte. 'Åh Gud! Varför lät du mig vakna?!'

"Älskling, varför gråter du?!" Han höll om henne hårt. Hon vände sig i hans famn och grät mot hans bröst. "Gumman, lilla vän. Har jag gjort något? Är det jag? Är det jobbet? Snälla, berätta för mig. Jag är din älskling, eller hur? Din vän. Varför är du så ledsen?" Där kom det. Hon ville skrika: "SÄG DET! SÄG DET FÖR FAN!! VARFÖR ÄR JAG SÅ LEDSEN?!" Hon visste inte. Hon visste bara att allt var piss och att hon ville dö. Inget annat. Hon fortsatte gråta häftigt mot hans bröst. I hans älskade, trygga, varma famn. Hon visste att den var allt det där, men hade slutat känna det. "Ska du inte stanna hemma idag med? Va? Vad säger du om det, sötnos?" Hon mumlade ett ja. "Jag kan ringa till jobbet och säga det." Han log ett varmt och vemodigt leende mot henne. Hon formade ordet tack i munnen men fick inte fram ljuden på grund av gråten som satt som en klump i halsen nu, även om tårarna hade avtagit. Hon kysste gropen på hans hals. Hennes hjärta höll på att brista av kärlek och sorg för denne man. 

Han klev ur sängen och hon ville vara den duktiga mamman och frun och följa efter och se alla i alla fall till dörren efter att ha lagat en god frukost och gjort ordning lunchlåda och ombyte och matsäck till William och dagis (utflykt idag). Hon ville vara en del av barnens vardag. Hon ville ge dem värme och kärlek. Berätta att de betyder allt för henne. Men hon låg där som en klubbad säl. I värmen i sängen. Hennes enda trygghet, den och Håkans famn, på sista tiden. Hon låg där och tårarna började åter falla ner på kinden. Stressen över att vara en duktig människa och att vara tvungen att må bra när hon inte gjorde det var enorm. Bara tanken på allt hon måste göra gjorde henne utmattad och det kändes som att hon hade sprungit ett maratonlopp. 

07.34. Hon hör Sara ropa "Hej då!" och smälla igen dörren efter sig. Hon mumlar ett hej då tillbaka. William vill inte till dagis, han skriker och gråter. "Jag vill stanna hemma med mamma!!!"  Hon hör hur Håkan försöker lugna honom och lova honom det ena och det andra. Nu var hon tvungen att lämna sin trygghet. William var väldigt fäst vid sin mamma och bara hon kan lugna honom när han är som värst. Hon hasar ut ur rummet, ut genom den lilla hallen, ner till nedre våningen och framför ytterdörren sitter en gråtande liten pojke som har endast trätt ena armen genom jackan och med den andra slår han på Håkans ben. Håkan sitter på golvet med ryggen mot väggen och händerna på sina uppdragna knän. Han sitter och stirrar på William. Williams gråt börjar avta när han ser sin mamma. Hon stryker Håkans kind med ett finger och sätter sig ner på golvet med dem. 

"Vad är det gubben? Va?" Hon drar sin son till sig och omfamnar honom hårt. Hon pussar på hans huvud. Hon tröstar honom, lovar att hon också ska till jobbet fast lite senare och då blir han ju ensam kvar hemma. Han tittar lite oroligt på henne då, som om idén om att vars ensam hemma inte var så lockande. Slutligen når hon en överenskommelse med William att om han går till dagis idag så får han äta godis på kvällen trots att det bara är måndag. 

Han tar av sig den jackärm han har fått armen i och räcker jackan till henne. "Vill du ha hjälp?" Han nickar. Hon hjälper sonen med jackan och ryggsäcken och ställer sig upp. Hon sträcker ut en hand till Håkan som fortfarande satt hopsjunken på golvet i sin nystrykta kostym och med huvudet nu vilandes på armarna. Han tittar upp med trötta, sorgsna ögon på henne men klämmer fram ett halvt leende. Håkan var också trött. Han hade mycket på jobbet nu, efter att ha fått den nya tjänsten, samt att behöva vara mamma och pappa och utan Annas stöd. Den där enorma skammen och sorgen sköljde över henne igen. Hon höll på att knäcka sin familj, tänkte hon. Håkan tog hennes hand och hon hjälpte honom upp. Han lade armarna om hennes liv och drog henne till sig och andades i hennes hår. 'Förbannade tårar!' Hon vände bort huvudet och torkade sina tårar innan hon kysste Håkans kind och frigjorde sig från hans famn. Hon pussade pojken på kinden och näsan och ordnade så båda kom utanför dörren. När hon stängde dörren kände hon en trötthet som var så kraftig att den hade kunnat rasera berg. 

Hon började gå långsamt in i huset igen men ställde sig vid trappan och visste inte vad hon skulle ta sig till nu. Mat? Vad var meningen när det ändå inte smakade? TV? Hon hängde ändå inte med längre. Kunde knappt koncentrera sig mer än en minut åt gången. Det enda hon kunde titta på numera var nyheterna. Om hon var på det humöret att hon behövde inspiration på olika sätt att dö på då. Hon försökte fortfarande upptäcka det minst smärtsamma sättet. Inte för att hon tänkte ta sitt liv. Var det en sådan dag var nyheterna bra för att inducera gråt. Gråta var skönt. Gråta var den enda aktivitet kroppen löd och utan protester. Men nu ville hon inte gråta. Hon hade så mycket att ta tag i. Även om hon inte gick till jobbet så hade hon en del uppgifter hon kunde (och borde) ordna med hemifrån. Ändå fann hon sina steg vandra uppför trappan och inte in på arbetsrummet. Uppför trappan och in i sovrummet som var längst ner i hallen vid badrummet. Duscha? Den där tröttheten gjorde sig påmind. Senare innan de börjar komma hem, bestämde hon sig för. Hon gick istället in i sitt sovrum och satte sig på sängkanten. Kroppen sjönk ihop och hon vilade huvudet i händerna. Tårarna rann nu nerför hennes kinder utan att hon snyftade eller kände att hon grät. 

Hon hade ett ständigt svart moln som fyllde huvudet och beslöjade alla hennes tankar och sinnen. Färgade allt svart. Ibland kunde hon känna hur det spred sig ut i hela kroppen och allt blev dystert och smärtsamt tomt. Inget ljus och inget hopp. "Jag orkar inte ännu en dag av det här. Åh Gud, jag orkar inte." Hon snyftade nu högt. Och så startade paniken. Hon försökte kontrollera andningen av rädsla att börja hyperventilera. Skräcken över att kanske svimma eller rent av dö av hjärtstopp här. Ensam. För hur mycket hon än ville dö, så ville hon inte det. Och tanken på att dö ensam fyllde henne med skräck. Gråten blev nu högljutt oljud som från ett skjutet djur. Andningen häftigare. Paniken. Hjärtat som höll på att hoppa ut ur bröstkorgen. Fort, fort slog det. Hon började öppna lådor och kasta ut sakerna på golvet i jakt på de lugnande mediciner hon hade fått utskrivna av läkaren som satte in de antidepressiva medicinerna också. Det skulle bli värre första veckorna varnade han Anna. Hon hade inte trott honom, det kunde inte bli värre. Så fel hon hade haft och så rätt han hade. Hon började se dåligt och läpparna kändes som domnade. Paniken steg och luften nådde inte ända ner till lungorna.'Jag kommer dö. Ensam.' Hon började andas häftigare och i ren desperation sprang hon till fönstret och fumlade med reglaget och slängde till slut upp det och började ta stora andetag. 'Luft, luft, luft!' skrek hjärnan. Hon stod där vid fönstret och andades. Andningen blev lite lugnare och hon kände inte samma lufthunger kvar efter någon minut, utan bara paniken och hon började stirra runt i rummet och visste inte vad hon skulle göra nu. Hjärtat slog fort och hårt. For och hårt. Hon fortsatte jakten på medicinerna och hittade dem såklart i lådan på nattduksbordet på Håkans sida där hon hade suttit sist hon behövde dem. Hon tryckte ut en tablett i handen och stoppade den i munnen och tog närmaste glas vatten som smakade gammalt och sköljde ner tabletten med en liten bön om att den skulle verka omedelbart. Hon kröp sen upp i sängen och väntade på effekten. 8.16 lyste klockradions röda siffror. Hennes mobil vibrerade - ett meddelande. Hon letade efter den och hittade den under sin kudde. Två meddelanden. Ett från Erika - hennes sekreterare och väninna. 

Hallå! Hur är det egentligen? Håkan ringde och sa att du var sjuk. Du som aldrig blir sjuk. Är det den förbannade influensan? Krya på dig, gumms! 

Det andra från Håkan. 

Älskling! Vill bara påminna dig om att dina mediciner finns i lådan på min sida. Jag hoppas du slipper använda dem. :) jag älskar dig och du är den bästa! Puss

Hon orkade inte svara. Någon av dem. Håkans meddelande fick henne att gråta av skam över att ha behövt medicinerna ändå som hon såg som ett slags nederlag eller svaghet. Skam över att inte ens orka skriva några fina ord tillbaka till Håkan. Hon började känna sig dåsig och det svarta molnet som spridit sig ut i kroppen började dra sig tillbaka sakta till hjärnan. Hon ställde väckarklockan på 14.00 för att hinna vakna och laga mat till barnen. Tankarna skingrades, hjärtat hade lugnat sig och hon började känna sig skönt trött. Sömn. 

Hon vaknade en gång, kollade tiden på klockradion som visade 12.09. Kollade mobilen efter nya meddelanden eller samtal. Inget viktigt. Somnade om. 

Hon gled in och ut ur medvetande. Ett oljud störde hennes för en gångs skull mardrömsfria sömn. Hon trevade med handen i oljudets riktning och fick tag i något vibrerande. Oljudet lät starkare ju närmare hon förde det vibrerande föremålet mot sig. Det var mobilen såg hon och började långsamt förstå att det var dags att stiga upp. 14.02. 

Hon satt upp på sängkanten och klockan hade hunnit bli 14.35. Det tar numera sin tid att vakna. Det är den förbannade tröttheten. Tusen gånger värre än efter sista förlossningen när hon förlorade så mycket blod. Varje delrörelse kräver sin egen återhämtningsprocess. Men nu satt hon i alla fall upp. Planen var egentligen enkel men skulle kräva all hennes energi för idag. Hon ställde sig upp och började klä av sig. Första aktiviteten var dusch. Hon gick långsamt till badrummet in i duschen. Hon vred på kranen och varmt vatten började droppa ner över henne. Det skulle bara göra henne sömnig så hon drog på med kallvatten och kände kylan borra sig genom hennes hud in i skelettet. Hon tog häftiga andetag och kände hur hon började vakna till ordentligt. Länge stod hon och övervägde om hon skulle orka schamponera håret och bestämde sig slutligen för att låta bli. Hon var så trött. Hon bara stod där. Tills huden började kännas avdomnad av kylan, då avslutade hon duschandet. Hon steg ur duschkabinen och sträckte sig efter en badhanduk som hon virade runt sin kropp. Hon fällde ner toalettstolslocket och slog sig ner och satt där länge, för trött för att orka torka sin kropp aktivt. En halvtimme senare var hon något så när torr. I väntan på det hann hon med lite gråt.  

Tillbaka in i rummet drog hon ut en ny tröja och mjukisbyxor från garderoben. Första klädbytet på dagar. Hon tog på sig kläderna och satte upp håret i en knut. Hon skådade sin spegelbild och kände som ett slag i magen. Framför sig hade hon ett lik, en blek och ful kvinna. Hon såg miserabel ut och hon kände hur självkänslan fick sig en törn. 'Är det där kvinnan Håkan väljer att sova bredvid på nätterna?' Hon föreställde sig Håkan i famnen på en vacker kvinna som inte var hon. Kvinnan var väldigt lik Jennifer Lopez, Håkans favorit. Hon försökte tränga bort tanken. Även om tanken att Håkan skulle hitta någon annan inte var så osannolik. 'Han var charmig, omtänksam, snygg och hade det där till fru.' Tänkte hon för sig själv och kastade ett öga igen på misären i spegeln. Med extremt låg självkänsla gick hon ner till köket för att laga mat. 

Hon ställde disken i diskmaskinen vilket tog en evighet. Satte sig ner därefter vid bordet och vilade. Köksklockan tickade på och visade nu på 15.47. Det skulle inte dröja länge innan barnen var hemma igen och hon bestämde sig för att laga köttbullar och makaroner. Insatsen kändes minimal men trösten var att det var Williams favoritmat. Hon kunde försöka baka, men sist hade hon varit så disträ så hon bränt kakan och det utbröt mindre kalabalik hemma och katastroftankarna hade därefter övertagit hennes tankeverksamhet ett bra tag med en massa 'tänk om'. Tänk om hon hade bränt ner hela huset. Med barnen hemma. Slutsatsen för idag var att hon var för dålig mamma för att klara av att baka. Ännu en tanke som tryckte ner henne ytterligare i någon avgrund som hon numera levde i. 

17.14. Alla satt runt köksbordet och Sara höll på att berätta något. Plötsligt säger hon argt "OMG, mamma! Bryr du dig någonsin om vad jag säger? Existerar jag för dig eller kan jag lika gärna prata med mig själv?" Då insåg Anna att hon inte hade lyssnat på sin dotter, utan koncentrerat sig på att trycka tillbaka paniken som hade börjat puttra under locket i hennes kropp. Hon kände pulsen börja stegras och hon hade försökt ta några djupa andetag med jämna mellanrum för att mätta lufthungern som växt i henne. Hon kunde inte svara sin dotter. "Asså, åh! Du är fan sämst!" Sara fick tårar i ögonen och såg riktigt upprörd ut. Hon sprang upp från bordet och upp på sitt rum. Håkan skrek efter henne att hon skulle komma ner och be sin mamma om ursäkt, omedelbart. Men svaret han fick var en hård smäll av dörren till hennes rum och var ganska talande. Anna kände underläppen darra, gråten bygga upp sig djupt ner i bröstkorgen. Det där svarta molnet som började sprida sig ut i varenda vrå i kroppen. William kom försiktigt fram och lade sin lilla knubbiga hand på hennes. "Mamma? Ska du gråta? Sara är dum. Var inte ledsen mamma." Det var droppen. Att höra hennes son vädja till henne att hon inte ska vara ledsen. Att hennes femårige son kom fram och tröstade henne, hans mamma. Ett konstigt ljud mellan gråt och brölade undslapp henne och ett till. Hon började dra häftigt efter andan. Håkan förstod vad som stod på. Han försäkrade William att mamma mådde bra och Anna reste sig upp och med snabba steg sprang hon upp till badrummet där hon låste in sig och satte på alla kranar innan hon lät ett skri från djupet av hennes mörka själ lämna henne. Och paniken satte igång. Panik och gråt. Hon kände sig hjälplös. Tom. Förintad. Hon grät högt och häftigt. Hon lutade sig mot handfatet för ryggen bar inte längre. Hon grät högt som ett djur. William stod utanför och bankade på badrumsdörren och ville bli insläppt. Grät efter sin mamma. Knäna vek sig och hon satt ner på badrumsgolvet. Fortfarande bar inte ryggen och hon kände att hon måste gråta häftigare för att få ut sorgen ur sin kropp och ju häftigare hon grät desto mera sorg byggdes det upp i henne. Nu stod Sara utanför och grät och bad om ursäkt och tröstade William som nu var arg på henne för hon hade gjort mamma ledsen. Någon ryckte i handtaget, metall skrapade mot nyckelhålet och Håkan fick till slut upp låset och tog sig in i badrummet medan han lugnade barnen utanför. Han låste dörren efter sig. Anna låg nu framåtböjd på golvet och grät och skrek. Ljudet var hjärtskärande. Håkan lade sig bredvid henne på badrumsgolvet och drog henne till sig i sin famn och hyssjade och viskade lugnande ord i hennes öra. Hon kände hans kropp skaka till ibland i någon snyftning och hela situationen var så outhärdligt sorgfylld att det fick henne att gråta ännu mer. Vad hade hon gjort med sin familj? Hade hon smittat allihop? Hon önskade att de hade sluppit se henne så här. Hon fortsatte gråta och skrika tills hon inte fick fram tårar något mer. En hårslinga på hennes kind hade blivit fuktig av Håkans tårar. Han grät utan något ljud. Barnen utanför snyftade lite då och då. Hon såg inte det men utanför badrummet satt Sara på golvet med hennes lillebror i sin famn och grät tyst. 

"Jag orkar inte en dag till, Håkan. Jag orkar inte."  

Fallet - Del II

Resan blev lång och tung och gick i tystnadens tecken. Ja, i alla fall i min tystnads tecken. Khaled, min kusin, var å andra sidan obeskrivligt exalterad över min resa. Han slutade inte prata om de fina flickorna, naturen, vänliga människorna, rättigheter och demokrati i det nya landet. Man skulle kunna missta sig för att han var frekvent besökare av denna plats långt bort. Jag skulle äntligen få medborgarskap i ett land att räkna med. Jag skulle äntligen bli en invånare av denna värld, ha ett eget land och betyda något i sammanhang när man talar om nationer. Vad han menar? Vi är palestinska flyktingar i Libanon. Alltså finns vi inte.

Khaled, min käre kusin och barndomsvän, han tvingades välja en bana i livet som taxiförare. Hoppade av skolan som 14-åring för att försörja mamma, två systrar och en bror. Hans pappa, min farbror är spårlöst försvunnen sedan 80-talet. Med största sannolikhet är han död. Vissa anklagar Israel och somliga Syrien. Kan det ha varit Egypten som varit involverade? Sanningen är att ingen kommer någonsin veta. Men unikt fall är det dessvärre inte.

I vilket fall som, har Khaled varit en hårt arbetande man sedan dess och lyckades utbilda alla tre syskon och hjälpa sin bror gifta sig. Han är till idag sin mors stora sorg - han vägrar själv gifta sig. Han påstår att han inte vill släppa in en främmande kvinna i moderns hem, att besvära henne. Det ligger nog en åttioprocentig sanning i det, men andra betydande orsaker är dock lika möjliga. Exempelvis anser han sig vara för bra för att kastas bort på en enda kvinna när han kan göra så många lyckliga. Och sanna mina ord, det kan ingen tycka annat om.

Khaled var en riktig man. Han var lång, muskulös, solbränd och med sina grönbruna ögon och rödbruna hår fick han alla flickor på fall. (Enligt ryktena finns det även en rik rysk oljekung som fattade tycke för Khaled i huvudstaden. Olyckligtvis förtäljer inte ryktena mer än så.) Flertalet var de unga kvinnor vars hjärta, och i många fall även annat, hade brustit i tron om att en uppoffring skulle tämja detta lejon. Men så fel! Detta gjorde om möjligt min kusin än mera vild!

Den andra orsaken till hans liv i, vad hans moder så naivt ville tro, celibat var hans bisysslor. Det höljdes alltid av hemlighetsmakeri och det var egentligen inte en själ som visste vad han hade för sig på sin fritid. De gick även här rykten om att han är langare av droger, sysslar med vapenhandel eller prostitution. Men jag och Khaled växte upp tillsammans. Jag känner honom som min egen handflata, som vi säger på arabiska. Han är inte helt utan principer och skulle aldrig syssla med något liknande. Man får tycka vad man vill om hans överdrivna intresse för kvinnor och att såra kvinnor. Men han är inte kriminell. Politiskt passionerad har han dock alltid varit, och min kvalificerade gissning säger mig att det nog är något åt det hållet som upptar hans tid när han inte älskar med sina kvinnor.

Plötsligt bytte han ton och blev allvarlig. Jag tittade på honom via backspegeln i hans slitna Mercedes där stoppningen i säten hade helt försvunnit, han fångade min blick. "Lova mig, må Gud bevara dig, att du gör mig stolt i utlandet! Lovar du?" Jag nickade försiktigt. "Du är mitt hopp. Jag får leva genom dig, broder. Svik mig inte. Åk dit och njut av att vara en människa. Njut av livet och friheten och demoktratin. Bli något! Älskade broder, bli något stort. Du är vårt budskap till världen, vi kan. Ge oss en chans och vi kan!" För första gången i mitt liv fick jag se hans vackra ögon fyllas av tårar. "Jag är trött, men genom dig kommer jag få liv igen. Och glöm oss inte. Kom tillbaka då och då för att berätta hur det går för dig." Jag svarade med att hålla fast Khaleds blick i backspegeln och lägga min hand på hans axel.

Till Shalia - kanske mitt enda fan. :P Det kommer mer.

Fallet - del I

Det var en tidig morgon i september. Saidons fuktiga hetta hade trängt sig på nattens friska kyla. Ni vet, det där typiska morgonklimatet med en blandning av hett och kallt. Jag kunde inte sova denna natt. Natten innan allt. Jag låg och vände och vred mig i sängen och ömsom kände jag skräck, ömsom nervositet och emellanåt ren nyfikenhet inför mitt kommande äventyr. Jag gjorde mitt bästa för att försöka koppla bort alla tankar och somna - men de två resväskorna som var fullpackade med vad jag kunde tänkas behöva för att starta mitt nya liv och som stod uppställda mot väggen slutade aldrig påminna mig. Konstigt nog tycktes de tala till mig - även när jag vände ryggen mot dem.

Till slut hade gryningen börjat närma sig och jag kände att det var en sista sak jag var tvungen att göra och som jag hade försökt undvika till nu.

Precis när jag lade handen på handtaget till stora porten och var på väg ut började första böneutroparen i moskén intill vårt hus att kalla till morgonbön och en efter en följde de andra moskérna med. På bara någon knapp minut hade alla minaret anslutit sig till mässandet som la sig som en tunn, hypnotisk slöja i luften över Saidon. Fullständigt osynkroniserat kallade moskéerna stadens befolkning till att starta dagen med att tillbedja den ende Guden. Morgonbönen sägs vara den viktigaste. Men jag hade andra ärenden. Det var något som väntade på mig, som jag inte längre kunde förskjuta ur mina tankar.

Jag vandrade ner längs de smala gränderna i Ein El-Helwe där man ibland knappt fick plats att gå rakt framåt, och ibland var tvungen att gå sidleds för att ta sig fram. Folk bor så tätt inpå varann att två grannhus lika gärna kunde varit ett. Det är fortfarande den snabbaste vägen att ta sig fram, att hoppa från takterass till takterass över husen. Blev folk upprörda. Nej. Bara du var noga med att husets herrar visste att det var du och att du gav kvinnorna en chans att skyla sig om de gick fritt klädda i hemmets trygghet. Privatliv? Vilket privatliv? När man delar vårt öde, blir vi alla systrar och bröder och en enda individ.

Men det var för tidigt på morgonen för att hoppa över taken. Så jag vandrade genom de trånga gränderna. För varje steg som jag tog dök ett nytt barndomsminne upp. Från när min pappa jagade mig och Ihab genom dessa gränder med kvasten i högsta hugg - han kom på oss med att tjuvröka. Eller när alla unga killar sprang för livet genom dessa gränder när den libanesiska polisen attackerade en demonstration - som vanligtvis hölls efter fredagsbönen. Nerför den lilla vägen från vårt hus och till andra vägskälet hade min storasyster och min mor en gång, mitt under Israelisk invasion, börjat tvätta vägen. Mamma med skurvatten, en massa såpa och kvasten frenetiskt gnidandes bort blodfläckarna och min storasyster tätt efter med svartpeppar. Samtidigt som de nådde vägskälet, kom de Israeliska soldaterna med spårhundar.

"Wen jaree'h?!" (Var är den skadade?) ropade den unga soldaten. Min mor, en reslig och stark kvinna, sträckte ännu mer på sig och såg tuffare ut än vad hon var.
"Aya jaree'h, ya e'ne?" (Vilken skadad, kära du?)
"Shof h'ada orkod hon?" (Har du sett någon springa förbi här?)
"Ktar ya ro'he, heik w' heik." (Många, älskade du, dit och dit.) Och hon pekade mot den väg de kom ifrån och ner mot vägen bort från vårt hus. Hundarna cirkulerade runt sig själva och sniffade, men kom aldrig längre än dit min mor stod. En stund stirrade soldaten i täten henne i ögonen och hon gav honom en likgiltig, smått hånande blick tillbaka. Och då vände dem på klacken, och tog av längs vägen i riktningen bort från vårt hus.

Den skadade gerillasoldaten låg under tiden i min säng, och min pappa pysslade om hans sår, skador och och stillade blödningen. Min pappa är läkare och någon hade sagt åt denne unge man att springa mot vårt hus, efter att han hade fått skottet i sidan. Han stannade hemma hos oss i en månad. Ett år senare lämnade någon av ett fint väggur till oss, från denne man som tack för vår hjälp.

Men jag har tröttnat på dessa minnen. Jag är trött på att vara martyr. Trött på att vara lägre klass. Trött på att vara fallet. Trött på att vara konflikten. Blev jag kvar i detta råtthål - för det är det som dessa flyktinläger är - kommer jag aldrig få uppleva ljuset. Aldrig ha hopp om framtiden.

Jag började närma mig begravningsplatsen. Folk hade hunnit börja strömma mot moskén i grupper från alla håll, för morgonbönen. Några höjde på handen och ropade glada hälsningar mot mig. Jag förmådde inte mer än att svara med en nick. Och där var den. Jag stod på andra sidan vägen, stirrade på porten till begravningsplatsen. Tog ett djupt andetag, ett till och ännu ett. Jag fick ont i magen, det blev tjockt i halsen... Här hade jag inte varit sedan det hände. Jag korsade vägen och la handen på den kyliga grinden. Det ilade genom hela min kropp. Jag puttar på den tunga metallen och tar mig in på begravningsplatsen. Graven var i mitten - en enkel sten bland alla enkla stenar. Sakta, med hasande steg av bly tar jag mig fram dit.

Länge står jag där och läser namnet och datumet - kanske undermedvetet i ett försök att upptäcka att något var fel och att den människa vi hade begravt där var någon helt annan. Ingen jag kände eller brydde mig om. Men namnet stämde och så även datumet. En tår föll långsamt ner för min kind. En annan längs min näsas konturer, ner över överläppen och in i min något öppna mun. Sältan från tåren passade ögonblicket. Jag suckar och faller ner på knän, över bädden av jord under vilken hon låg.

"Godmorgon, yamma." lyckades jag snyfta fram och brast slutligen ut i tårar. Jag lade mig över hennes grav och låg där och skakade av tårar. Och kände mig så ensam och för första gången föräldralös. Hennes död blev plötsligt en kall sanning jag vägrat ta till mig. Jag grep om jorden, som i ett försök att krama henne. Och jag saknade hennes famn, hennes stora armar som brukade hålla mig fast men ömt intill hennes kropp och vaggade mig kärleksfullt - där jag brukade sitta bredvid henne. 

När en kvinna älskar en man.

Elden sprakade och det knastrade från kvistarna som brann. De hade brett ut sin filt intill elden och under filten låg strandens sanddynor. Mjuk, fin bädd av sand som sträckte sig så långt synen räckte åt båda håll. Hon satt med benen i skräddarställning och han låg med huvudet i hennes knä. På sig hade hon hans stora jacka och hon kammade systematiskt med fingrarna genom hans tjocka hår.

Vågorna rullade in med jämna mellanrum och ibland stänkte några droppar på det tysta, fridfulla paret. Havets möte med sanden skapade härliga, vaggande melodier och skänkte ögonblicket livlig ro. Luften var kylig, därför hade de tänt brasan. Den doftade av sommar, fuktig sand och alger. Endast en liten, liten kant av solen stod över horisonten och kvar var mestadels strålarna och deras röd-rosa sken som letade sig över jordens yta från bortom fjärran väst. Dess värme var sedan länge utbytt mot kylan.

Förutom strandens dofter omslöts hon av ett tjockt moln rakvatten från hans jacka och honom själv. Hans doft, det bästa med att ha honom nära. Hon tittade ner på sin kärlek och tog djupa andetag för att andas in honom i sin smått frusna kropp. Fingrarna anlade vägar genom hans tjocka, korpsvarta hår. Hennes hår hängde ner över honom och skapade en inkopmplett tunnel mellan deras ansikten. Hon tittade ner och lät synen dansa över denna skapelse i hennes famn. I stunder som denna kunde hon inte låta bli att förundras över hur mycket skönhet ett ansikte kan rymma.

Den skönhet som hennes sinnen förmedlade till hennes medvetande var ofattbar. Kan en människa vara så vacker?! Kan en människa vara så vacker att det svider i ens själ vid varje hjärtslag?! Det var hans ögon som hade fångat hennes uppmärksamhet första gången. Mandelformade och de mörkaste hon någonsin sett, med långa täta ögonfransar med den naturliga böjen som få förunnas. Och hans smala, fina läppar. Den markerade hakan och de hårda kindbeben. Ett mästerverk. Men vackrast av allt var hans själ som återspeglades i varje blick han gav, varje min han gjorde, varje ansiktsdrag.

Vinden viskade genom träden. Havet var inte sent med att svara. Men tystnaden lät mest, när den fyllde luften tjock och tung, mellan varje vågslag mot stranden och varje sus från trädens löv. Solen hade förskjutits nedom horisonten, bortom världens rand och var knappt en vag förnimmelse om en dag som hade varit. Fåglarna hade tagit farväl av skyn och molnen tävlade om att skymma den måne som ärade natten med sin ankomst. Den rödrosa skuggan konkurerades bort av en graciös silverslöja som tung som en suck av enorm lättnad lade sig över naturen.

Kvar på stranden fanns paret. Han djupt försjunken i tankar som rörde det världsliga. Hon uppfylld av glädje, kärlekseufori och livets rus - i väntan på att han skulle beordra henne att dö för hans skull, så att hon kunde få dö för hans skull. Offra sitt liv så att han får leva. Offra sin själ så att han kunde få behålla sin. Offra sin kropp, så att han kunde mätta sin. Och allt var i sin ordning - för en kvinna älskade en man.