I natt jag drömde...

Jag vandrade runt i en stad med anor från en tid som kanske inte fanns. Vandrade på trötta fötter och svaga ben, längs gator som jag vandrat på förr. Vandrade långt, länge. Tiden slutade gå och var sen länge svunnen. Kvar fanns jag, gator och upprivenhet. Kvar fanns smärtan och tomrummet i mig.

Jag vandrade i mörka gränder, mellan gamla hus. Trötta och svaga hus. Hus som vittnade om tidens slitande på hörn som var rundade under årens hårda lopp. Som vittrade under tiden och historiens börda. Mina hörn hade även dem börjat slitas och rundas av.

Jag vandrade och inte en själ stötte jag på. Inte ens när jag valde att bege mig ut bland människor för att vandra, fann jag människor. Jag vandrade ensam under en nymåne, ensam på gator och ensam i gränder. Bara jag, gator och den mörka natten.

Och i mitt inre ekade endast den fråga som jag ville få skrika ut: "Varför?! Varför valde Du mig?!" Men jag skrek inte, att skrika river murar. Min mur måste stå hög och stark. Jag hade mycket stryk kvar att ta. Jag behövde min mur. Jag behövde skydd och styrka.

Plötsligt stannade jag i min vandring. Insåg att jag hade gått utan att se vart jag var på väg, och plötsligt stod jag på ett stort torg. Det var mitt på ljusa dagen, men ingen fanns där. Bara jag... Och jag höll på att kvävas... Jag kippade efter andan, men det fanns ingen luft kvar. Jag ville skrika men det kom inga ljud. Jag ville gråta... och det var det enda jag lyckades med.

---

"Älskling? Gumman? Mår du bra?"
Jag väcktes, insåg att allt var en dröm. En mardröm. Kudden var våt där den låg mot min kind. Jag mumlade någonting om att jag mår bra och somnade om. Somnade till nästa dröm. Den här gången var jag barn och dansade över en grön äng i en blommig klänning. Det kändes som en tid som hade funnits, men var sen länge svunnen. Jag hade en känsla av längtan, längtan efter någons famn. Vad främmande allt verkade.