Att leka - Sista delen

Vi började gå, och den varma dagen kändes varmare. Jag nästan sprang fram, och jag kunde höra hans skyndsamma steg bakom mig. Efter att ljudet från hans steg hade upphört en kort stund, varpå han drog djupt efter andan och ljuden kom tillbaka, insåg jag att jag torterade honom. Även jag var trött. Hettan var ingen att springa fram i. Luften var fuktig och solen stekte. Slöjan runt mitt huvud kändes strypande. Mina fötter bultade i skorna. Jag saktade ner, och till slut kunde jag höra hans jämna andning bakom mig.

Jag saktade ner lite till, den här gången så att han skulle hinna ikapp mig. Det var dags att konversera, vägen hem krävde minst en kvart till och vi kunde inte vara tysta hela tiden.
"Vilken värme!" sa jag, men tittade fortfarande inte upp mot honom.
"Visst är den fruktansvärd?! Jag kommer inte ihåg att det var såhär varmt för en timme sen."
Han lät entusiastisk över att få tala. Men jag visste inte vad jag skulle säga härnäst. Det blev åter tyst och jag tittade stint framåt, rädd att jag skulle titta upp mot honom om jag slappnade av i nackmusklerna. Men hans blick brände på min kind. Han var så mycket längre än mig, vilket gav honom ett övertag att studera mig utan att jag kunde ertappa honom.

Plötsligt började han prata. Han berättade om saker som hade hänt idag, om hans mammas tokigheter varje gång hon skulle väcka honom på morgonen, om konstiga kunder, om herr Hakims dagliga utbrott innan han fått morgonkaffet på jobbet. Om hur försiktig han blev när hans fru kom till charkuteriet. Och jag skrattade och skrattade. Vad rolig han var! Så här mycket hade jag aldrig skrattat förut. Det var plötsligt inte så spänt mellan oss när vi gick fram under solens piskande strålar. Jag vågade till och med titta upp mot hans ansikte med jämna mellanrum.
När jag höll på att åter vika mig dubbel av skratt över en ny historia, stannade han abrupt och jag fick avbryta mig själv.
"Fröken Nour", sa han högtidligt. "Jag kommer nu att överträda en gräns och bete mig ohövligt och bryta mot våra viktigaste seder och bruk. Men jag måste få säga det jag kommer att säga. Därför vill jag att du förlåter min respektlöshet redan nu. Ursäktar du mig? Snälla, säg att du gör så att jag får säga dig en sak."
"Men prata Ali, vad är det? Och jag förlåter dig, även om jag inte vet för vad."
"Jag vet att en man som mig inte bör tilltala dig, vi är inte från samma värld du och jag. I min värld ska man hålla sig borta från din värld. Men fröken Nour, du är den vackraste kvinna jag sett i mitt liv. Jag går här och pratar men allt som rör sig i mitt huvud är er skönhet. Du har säkert fått höra det här av många innan mig, fina män. Min åsikt betyder säkert inte något för dig. Men jag var tvungen att få säga det. Nu vill jag att du förlåter mig min ohövlighet och du behöver inte tala till mig igen, om du inte tycker jag förtjänar det."

Han tycker att jag är den vackraste kvinna han har sett! Denna vackre, unge man. Han tycker jag är vacker! Världen snurrade lite till, och det var inte på grund av värmen.
"Ali. Du och jag bor i samma stad, självklart kommer vi från samma värld. Och det var väldigt vänligt av er att tycka så."
Åh, vad jag ville slänga mig om halsen på honom. Men jag började istället gå igen, och åter föll den där spända tystnaden över vår färd. Vad gör jag nu, var den tanke som jag lekte med. Jag visste vad jag ville göra, men vad fick jag göra? Långt bak i huvudet ekade gummornas prat om flickor som gifte ner sig och som var dåliga flickor. Så mycket ont som man talade om dessa flickor som ville älska och bli älskade. Men jag hade redan bestämt mig. Jag är ingen människa som finner mig i att foga mig efter gamla kvinnors onda tal.

Snart var vi framme och jag började tala till honom utan att titta upp mot honom. Vi hade kommit till mitt kvarter och alla visste vem jag var här. Det var lika bra att passa sig.
"Möt mig inatt, vid den stora pilen vid ån, borta vid skogen. Midnatt."
Jag tog kassarna ifrån honom, fäste min blick i hans och log. Han log tillbaka.
Jag vände och började gå hemåt, några hus bort.

Hela kvällen var jag i extas över vad jag hade gjort. Men modet växte inom mig och jag visste att jag skulle göra det. Det fanns ingen anledning till att fega ur. Jo, några miljoner. Men en enda till att göra det och det räckte för mig.
Jag började förbereda mig mentalt för flykten ut mitt i natten och planerade vilt och in i minsta detalj hur jag skulle ta mig ut. Det var så mycket att tänka på; mina föräldrar som skulle lägga sig, att komma obemärkt förbi vår tjänsteflicka som sov i köket. Från köket fanns en dörr som jag var tvungen att ta mig genom till bakgården och vidare.
Snart var det middagsdags, min far hade kommit hem och vid middagsbordet pratade han politik med min mor som lyssnade oförstående men godtroget. Snart skulle han vända sig till mig för en diskussion. Men jag var disträ och han var så entusiastisk att han inte ägnade mycket uppmärksamhet åt det utan fortsatte sin monolog för min mor. Jag ursäktade mig och gick upp på mitt rum igen och fortsatte planera.

Strax innan midnatt hade det varit knäpptyst i huset ett tag. Alla hade lagt sig och jag tog på mig och smög ut ur rummet, ner för trapporna och ut genom köket. Tjänsteflickan rörde inte en fena och snarkade som sju män. Jag sprang hela vägen över åkern på baksidan av huset, ner längs med ån med skogen på andra sidan och sprang tills pilen var inom synhåll. När jag såg den stannade jag och kände efter om jag verkligen tänkte göra detta och mitt hjärta skrek ja, ja, ja! Spring Nour, spring! Och jag sprang. När jag till slut kom fram, satt han redan där på en stor sten under trädet, med grenarna tungt dinglande runt honom. Han ömsom kastade stenar tvärs över ån, ömsom tittade runt eller lekte med en trädgren i sanden. Överraskad av hans blick hoppade jag till. Som uppslukad var jag av hans skönhet, av hans manliga kropp och stora armar när han kastade iväg stenarna, att jag hade glömt att jag fysiskt var där. Allt verkade som en dröm.

Snabbt reste han sig och tog några steg mot mitt håll, men stannade en bit ifrån mig.
"Du kom till slut."
"Jag var tvungen att vänta till alla hade somnat."
Och så den där tystnaden. Man kunde skära genom den med svärd. Jag gick förbi honom och fram till trädet. Han följde efter mig. Snart stod han tätt bakom mig. Om jag rörde mig skulle jag röra honom och jag var fortfarande inte mogen för det. Precis som på dagen började han prata. Han berättade hur dagen på jobbet hade varit, han berättade om hans småsyskons bus när han kom hem, han berättade om sina vänner som han hade varit ute med. Allt detta samtidigt som jag satte mig på den sten han satt på innan och ställde frågor. Själv satte han sig på marken mittemot mig. Jag frågade och han berättade. Han var så bra på att berätta och hade fantastisk humor. Jag skrattade mig till tårar flera gånger. Men snart skulle det bli gryning och mina föräldrar skulle vakna till morgonbönen, så jag ställde mig upp för att gå. Han fattade tag i min hand och reste sig också upp.
"Kommer du imorgon?" Mitt svar var ett leende, och så sprang jag tillbaka, smög in i mitt hem och upp på mitt rum för att sova.

Och vi fortsatte med våra möten varje natt i en hel månad. Han var underbar och timmarna vi inte var tillsammans levde jag i eufori och trötthet (sömnbristen började göra sig påmind någon gång runt tredje natten). När han låg med huvudet i mitt knä och jag klagade, fnös han alltid över min överklassattityd. Själv var han tvungen att ta sig till ett jobb på morgnarna, så han fick ingen sömn förrän på kvällarna. Sommarens hetaste månad började nå sitt slut och vi var om möjligt än mer förälskade för varje dag som gick. En natt frågade han artigt om han fick kyssa mig. Jag nickade och han planterade de mjukaste, varmaste läppar på mina.
"Om jag råkar skära av mig handen på jobbet imorgon så är det för att jag drömde om dina läppar istället för att koncentrera mig."
Jag smällde lekfullt till honom på armen (jag nådde inte längre).
"Säg inget sådant igen, förstår du?"
"Skulle du bry dig, fröken Nour?"
Jag valde att inte svara på hans fråga och sprang iväg, hem till tryggheten från hans blick som kunde läsa av mig som en öppen bok.

Sista natten vi sågs kom jag hem och fann min pappa sittandes i fåtöljen i vardagsrummet. Jag frös till när jag hörde hans röst kalla mig till sig. Allt mitt blod stannade i sitt omlopp och visste inte var det skulle ta vägen. Det var bara att lyda den röst som kallade.
"Var har du varit?" Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Aldrig att jag skulle nämna Alis namn och orsaka honom någon skada. Enda alternativet var att vara tyst.
"Du tänker inte svara ser jag. Jag har aldrig använt våld mot dig och jag tänker inte börja nu. Allt jag vill säga är att jag litade på dig, och du har idag gjort anledning för att jag ska sluta med något sådant. Jag vill att du går upp på ditt rum och kommer aldrig ut förutom till måltiderna och när chuaffören ska köra dig till skolan. Inga vänner får komma över. Du får inte lämna hemmet i sällskap av någon, inte ens mig eller din mor. Om några år kommer du att tacka mig för att jag räddade dig från det fördärv som drabbat så många dumma flickor innan dig. Gå nu!"

Jag gick upp på mitt rum, satte mig på sängkanten, slet av mig slöjan. Ensam i mitt mörka rum, till ljudet av de osynkroniserade böneutropen för morgonbönen från stadens alla minaret, funderade jag på om jag skulle gråta. Men inte ens det verkade lösa den situation jag var i nu. Ali, aldrig mer. Nästa natt skulle han ha berättat vidare om hans pappas död. Jag skulle aldrig få höra.
Till en början kom jag inte ner till måltiderna ens för jag förmådde mig inte till att uppehålla ett liv som skulle vara utan honom. Men en kväll kom min far upp och beordrade mig ner. Med tiden började vardagen åter få sin rutin, men med det faktum kvarhängande att jag hade brutit mot den tillit jag fått av mina föräldrar.

När jag var arton friade Walid, en ung juriststudent som var son till en av min fars vänner, hos min far. Min annars så liberala far talade om för mig varför jag skulle tacka ja, mer än att fråga mig om min åsikt. Min mor var genuint lycklig över det som hon trodde skulle lätta på den stämning i vårt hem som funnits de senaste två åren och jag insåg att jag inte hade någon vilja som man tog hänsyn till. Så en månad senare var det bröllop och mina första tårar på två år föll natten innan festen, när jag insåg att Ali skulle få veta.
Hur det gick sedan? Jag gifte mig och samtidigt påbörjade jag mina medicinstudier. Walid var en trevlig man, väldigt vänlig och generös. Behandlade mig väl och mina föräldrar var som förälskade i honom. Själv slutade jag aldrig tänka på Ali, som jag nu till och med stötte på ibland på marknaden. Jag vågade aldrig se på honom och han försökte några gånger komma fram till mig men jag såg alltid till att undvika honom.
Efter medicinstudierna blev jag gravid och hade hunnit anpassa mig till livet med Walid. Jag var en ordentlig fru, höll i middagar och såg till att han fick frukost på bordet när han gick iväg till sitt nya jobb och middag när han kom hem. Relationen till mina föräldrar blev aldrig bättre. Åtminstone inte till min far. Jag såg det och ser det fortfarande så här i efterhand, som att det var min far som svek mig och inte tvärtom.
Ali gifte sig aldrig. Trots att han nu kunde få vem han ville. Han hade jobbat sig upp på charkuteriet och herr Hakim hade överlämnat det till honom när han själv inte orkade driva det längre på grund av ålder. Såhär, femtio år senare var han lika vacker som dem nätterna vid ån. Han blev inbjuden till alla sociala sammanhang som tänkas finnas, och vi råkade på varandra allt oftare. Jag och Ali fortsatte älska varandra - med blicken, ibland med små viskningar när han kom nära mig "av en slump" på någon fest eller middag.

Jag gick aldrig tillbaka till ån, inte ens i vuxen ålder. Den skulle förbli min och Alis, endast att besökas vid midnatt. Inte för att vi någonsin gjorde det igen.