Att leka - Del II

Åh, varför? Varför? Min kropps naturliga reaktion förrådde mig brutalt, insåg jag, då det började hetta till i kinderna och jag såg för mitt inre hur jag hade blivit röd i ansiktet. Och då talar vi inte rosiga kinder, smickrande ansiktsfärg. Utan vi talar om att min kropp reagerade på att jag blivit utblottad. Var han tvungen att le?! Han sa inget, utan med det där retfulla leendet sänkte han blicken igen och återgick till att fokusera på sitt arbete, som han inte hade slutat med. Själv stod jag också med huvudet böjt för att jag behövde samla mig innan jag kunde prata igen. Skulle jag ha börjat forma ord direkt, skulle jag antagligen ha blandat ihop stavelser och grammatik och låtit något obegripbart överträda den gräns som mina läppar bildade. Jag kände att jag hade generat mig själv tillräckligt för idag.



Efter en stund fattade jag mod och lyfte min blick. Hettan och förmodligen färgen hade lämnat mina kinder, min näsa pekade lätt upp mot taket och jag fick tänka för mig själv: "Han är en simpel arbetare som många andra du har mött idag." Jag kände hur modet steg inom mig, en lejonhona som mötte det byte som hon var tvungen att slåss med för att mätta sina ungars hunger... Ja, min kära läsare, precis så dramatiskt och allvarligt kändes det för mig. Jag harklade mig och började fråga om herr Hakim, ägaren till charkuteriet och samtidigt tittade han upp på mig. Hans blick genomborrade mig och min röst svek mig. Så typiskt! Men jag fattar snabbt mod igen och låter inte avbrottet dröja alltför länge utan fortsätter meningen omedelbart. Och för första gången hör jag hans röst. Kan man förälska sig i en röst? Jag tror jag gjorde det.



"Herrn är inte inne för tillfället. Vill fröken slå sig ner och vänta på honom, eller jag kanske kan stå till tjänst med något?" Jag tittade åter ner i golvet, på mina skor, min kjolkant. För att fundera var jag tvungen att skydda mig från hans blick. Om jag ber honom om hjälp blir jag tvungen att prata med honom mer än vad som är klokt om jag vill slippa rodna igen och bete mig som... som vadå? Den sextonåring jag är? Nåja, göra bort mig lär jag göra i alla fall. Om jag stannar måste jag sitta på den där stolen, mitt framför honom och bli studerad i all evighet... Men då kan jag studera honom också, slog det mig. Var det inte vad jag hade längtat efter all denna tid? Jag kunde få njuta av denna skönhet hur mycket som helst, eller till herr Hakim var tillbaka i alla fall.

"Nej, jag sätter mig ner och väntar." Så slog jag mig ner på stolen han hade pekat på. Mitt hjärta, mitt arma hjärta, det slog så hårt att det kunde ha slagit genom ben och hud och ut på golvet. Så häftigt. Några minuter passerade och jag vågade inte andas ens, min blick var alltjämt fixerad på en blodfläck jag hittade på golvet, intill arbetsdisken. Det var tyst, för tyst för att det skulle vara bekvämt. Jag kände ett behov av att harkla mig och jag gjorde det. Jag kände att han tittade snabbt upp åt mitt håll och när jag tror att han har åter tittar bort sneglar jag upp mot honom - och våra blickar möts. Och jag blir fruktansvärt förvånad, dels för att han ser ertappad och generad ut, men även för att han vägrar titta bort. Han fäster sin blick i mig, besvärad men envis. Plötsligt känner jag ett övertag, det ger mig styrka att inte heller värja med blicken. Och jag vinner! Han blir för generad, sänker blicken, harklar sig...

"Vill fröken ha något att dricka?" Jag var ganska törstig faktiskt. "Ett glas vatten blir bra, tack." Han försvinner bakom ett drapperi och kommer strax tillbaka med ett glas vatten på en bricka. Tar glaset från brickan och räcker över det till mig, hans fingrar glänste lite. Han hade tvättat händerna. Jag tog emot vattnet och våra händer möttes. Den jäveln! Han hade räknat ut det här. Jag drar häftigt undan min hand som om jag har fått en stöt, men sträcker den åter och mottar glaset med vatten. Åter möts våra fingrar. Jag ler lite över hans listighet. Jag började känna mig bekväm med situationen att han visade ett intresse för mig och i samma stund kommer herr Hakim in genom dörren. "Ah, är det inte lilla Nour jag har hos mig? Vilken trevlig överraskning! Har Ali tagit hand om dig?" Nu vänd till objektet för min beundran, tydligen en Ali: "Har du bara erbjudit vatten?! Spring snabbt iväg och hämta läsk eller juice att bjuda på." När Ali skyndade iväg, vände sig åter herr Hakim till mig: "Hur är det med dig då, vännen? Och dina föräldrar? Kom du ensam?" Vi utbytte artigheter, hälsningar och han drev med mig lite, som han alltid hade gjort då han var en gammal vän till familjen och hade känt mig och känt till mina pinsamheter sen jag kröp runt.

Jag redogjorde för min mors önskemål och han såg till att fixa det själv. Jag stod i dörröppningen när Ali kom störtande tillbaka från Gud vet var med en Coca Cola flaska i handen. Det rann svett nerför ena kinden - det var en mycket varm dag. Han fick en utskällning för att han dröjt så länge, han försöker försvara sig med att kioskägaren hade behövt hjälp. Herr Hakim viftar bort hans ursäkter och säger åt honom att ta kassarna från mig och följa mig hem. Herr Hakim! ville jag skrika. Det räcker med tortyr för idag! Men jag kunde inte andas fram ett enda ljud. Det var bara att finna sig i denna omtanke, tacka för vänligheten, lova att framföra hans hälsningar till mina föräldrar och börja gå. Med Ali som följde efter mig.

Del III kommer snart. :)

Att leka - Del I

Jag såg honom första gången när jag var ute och gick i området med några kompisar. Vi var tre flickor och dem var fyra pojkar... eller unga män? Något däremellan. Sen vi flickor är små lär vi oss att aldrig lyfta blicken när vi möter män, bara om de är mycket äldre för då är det oförskämt att inte hälsa. Men unga män, ve den flicka som utbytte en blick med en sådan. Men jag har alltid haft svårt för regler. På sista tiden hade jag börjat känna mig kvävd av dem, och en rebellisk ådra hade börjat pulsera i min kropp. Till slut blev det en lek att jag bröt mot regler, framför allt små regler som ingen skulle märka att jag bröt mot ändå. Större regler var jag för rädd för att bryta mot. Att lämna mitt hem obeslöjad var ännu ett steg som jag skulle tänka en miljon gånger innan jag skulle ta - vissa regler bryter man inte. Oavsett hur kvävande dem är.

Den här gången, som vanligt när unga män gick förbi oss, tittade alla vi tre flickor ner i marken, och när jag var säker på att de andra inte skulle se mig tittade jag upp för att möta någon av killarnas blick. Det kändes alltid i magen, liksom ett skönt illamående att jag gjorde någonting oanständigt. Någonting fult. Den här gången skulle det vända sig rejält i mitt inre. Jag skulle uppleva känslor som var oanständiga, djupa, härligt och fantastiskt underbara. För den blick jag mötte var en vacker ung mans blick. Ögon svarta, som natthimmel och fransar långa och tjocka som fransarna på dem persiska mattorna min far har i sin mattaffär - fast i nattsvart färg och inte den grå som mattorna brukar ha.

Och blicken? Blicken som fick mig att bli hans hängivna från första ögonkast? Den var retfull, intelligent, varm och nyfiken. Och hans kropp? Nu tillkom känslor jag absolut inte fick känna och tankar jag absolut inte fick tänka. Han var mycket lång och hade en arbetares kropp. Stora armar och en överkropp som spände under skjortan. Från brösten och ner till byxlinningen var det rakt som en planka. Midjan var markerad under skjortan, som han hade stoppat innanför byxorna. På sättet han stoppar sin skjorta märktes det att han var en pedant. Det var jämnt hela vägen och inte ett veck låg fel.

Från byxlinningen och neråt var det ett par kraftiga, långa lårmuskler som spände sig mot tyget för var steg han tog och jag blev så besviken över att jag inte kunde se konturerna av hans vader. Men med tanke på allt annat var även dessa kroppsdelar säkert av det lovande slaget. Han är en man som putsar sina skor, för denna varma kväll blänkte dem i ljuset från en illröd sol. Det här var en fantastisk kreation, ett mästerverk, ett sådant exemplar som man enbart hittade på den stora, vita duken med dem indiska filmerna. Ni vet, han som har huvudrollen och dansar och slåss - allt för att rädda sin vackra kärlek som slänger sig i famnen på honom mot slutet av filmen och... där brukar dem klippa filmen. Oanständigt.

Nu log han lite. Eller gjorde han det? Jag inbillade mig kanske att han log mot mig? Nej, det var ett leende! Något omärkbart, men ett leende ändå. För första gången var det inte roligt att leka denna lek längre, för jag var rädd att om jag höll fast hans blick, att jag skulle förråda mig själv och besvara hans leende. Han såg ut att vara en arbetare. En vanlig, simpel arbetare. Men åh så vacker. Jag kände hur mitt blod pulserade oregelbundet i halsen och hjärtat klappade hårt under den långa, svarta, formlösa klänningen och mina kinder hettade mot den vita slöjan som jag strategisk virat runt mitt huvud på så sätt att lite av mitt svarta hår tittade fram. Några lockar. När alla känslor blev outhärdliga slog jag ner blicken igen, men kunde känna när han gick förbi mig. Håret på min hud måste ha rest sig, så som jag rös till.

Efter den kvällen kunde jag inte sluta tänka på honom. Vem var han? Vad hette han? Vad jobbade han med? Han kanske inte var en simpel arbetare. Han kanske kom från en välbärgad familj och hade t o m en utbildning? Jag fantiserade om hur han var som person. Kärleksfull, lite retsam, men lite blyg ändå. Han tyckte om att viska mitt namn i mitt öra och leka med mitt hår. Han skulle anhålla om min hand, mina föräldrar skulle älska honom och vi skulle gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar. Han skulle få jobba hos min far, i mattaffären och han skulle göra så min far tjänade ännu mer pengar, min far skulle bli så glad. Och när han kom hem från jobbet skulle han bli lycklig att se mig och krama mig. Men sedan skulle han upptäcka att jag städat hela huset, trots att jag var höggravid och förebrå mig för det men med en kärleksfull ton. Precis som morbror Fahim med moster Ranja. Dem älskade varandra, och han skulle älska mig på samma sätt. Fast både morbror och moster var från en fin familj.

Jag blev som besatt av honom efter en veckas tid och höll alltid utkik efter honom, på sociala tillställningar, när jag var med min mor och handlade eller på väg till skolan med flickorna. På våra kvällspromenader var det inte längre det obemärkta tjuvkikandet, utan jag tittade nu fräckt upp och studerade allt och alla med en letande blick. Jag letade efter honom överallt. En vecka till och det var inte så roligt längre att leta efter honom... till slut gick jag alltid upp på mitt rum efter kvällens promenader, slängde mig på min säng och grät ner i kudden. Det gjorde ont att inte få se honom igen.

Jag blev angelägen om att få komma ut så mycket som möjligt. Gå ner till torget för att hämta grejer åt mor och lämna av kläderna hon sydde till folk- hon var sömmerska. Jag hörde min mor skryta om hur jag hade blivit vuxen nu, tog ansvar och var så hjälpsam med allt. Jag var bara tvungen att få se honom igen. Om bara för en snabb blick igen. Bara så jag får bekräftat att han verkligen finns och inte är nåt påhitt av mig.

Den här gången var min mamma lite sjuk så jag fick ner till torget och göra alla inköp själv. Jag tog med vår hushållerska för att hjälpa mig bära. Efter att vi hade inhandlat hälften av de varor min mor behövde skickade jag hem henne för hon kunde inte bära mer och var inte till någon nytta längre. Det var alltid lika roligt att gå runt på torget, för min far är köpman och alla vet vem jag är. Efter varje köprunda hade jag dussintals med hälsningar till mina föräldrar och lyckönskningar till mig, den framtida läkaren - ett rykte som mina föräldrar spritt om mig efter att jag en gång råkat nämna en framtidsdröm.

Jag fortsatte min runda och allra sist var det slaktarens tur. Jag avskydde det stället. Döda, flådda djur som hängde från taket i skyltfönsterna och lukten av kött och blod fick mig att må illa. Och jag hade alltid så svårt att andas där, så jag fick alltid ta ett rejält andetag innan jag gick in i affären och stod där och tog små, små andetag. Och absolut inte genom näsan! Jag går in i affären och en chock skakar om mig så kraftigt att jag tappar rytmen i mina små andningar och jag töms på luft. För där stod han, med ett vitt men blodigt förkläde bakom disken. En skräck fyllde mig och jag blev rädd att han kunde se på mig att jag trånat efter honom i flera veckor nu. Att han skulle via min blick, kunna se rakt in i min hjärna och avslöja alla oanständiga tankar jag haft om honom. Eller mina framtidsplaner för oss. Eller hur jag såg honom första gången. Och i all denna fasa, ser jag att han känner igen mig och ler brett...

I min kaffekopp...

Jag stirrar ner, blinkar lite och tittar ner igen. Nej, du är kvar. I min kaffekopp. I mitt kaffe ser jag dig och ditt nöjda flin. Jag avskyr dig. Lämna mitt kaffe i fred. Jag rör om - först långsamt för det gör ont att utplåna dina vackra drag, men sen mer frenetiskt när du vägrar försvinna. Du slutar aldrig le sådär självgott! När jag har rört runt i ditt ansikte så häftigt att det nu stänker kaffedroppar på min vita skjorta och människor runt mig ger mig förvånade och frågande blickar, slutar jag tvärt. En sista droppe stänker som om den missat att jag slutat. Och jag sjunker i dina ögon nu, jag studerar mitt kaffe och dina ögon. Du har något retfullt i blicken. Jag stirrar in i dina ögon och du retas med mig. Jag vet, jag är vansinnig. Du gör mig till en idiot som ser dig i mitt svarta kaffe.

Jag reser mig upp och lämnar personalrummet, tar dig med mig - i min kaffekopp, och lämnar allas blickar för att återgå till vettiga aktiviteter, som att jobba hårt. Jag lyfter på skärmen på min laptop och börjar skriva på en ny artikel om presidentval och afrikanska bönder och kaffe.

Plötsligt kommer du in i rummet, går mot min plats och ställer dig bakom mig. Jag känner din härliga doft, ditt moln av rakvatten som fyller mig och min själ. Du drar bak en hårlock från min kind och med fingret fortsätter dra längs konturen av min hals, ner över mitt nyckelben. Jag ryser lite... av välbehag. Jag viskar jag älskar dig. Men du svarar inte. Istället går du tillbaka till min lock som har ramlat tillbaka på min kind och upprepar din smekning. Nu höjer jag rösten lite, jag älskar dig. Fortfarande inget svar... Du knäböjer nu. Ditt huvud är något lägre än mitt. Ditt ansikte närmar sig mitt och jag kan till slut känna din varma andedräkt mot min kind, samma kind som du smekte. Jag vrider lite på mig för att jag ska kunna möta din blick, samtidigt tar jag ett djupt andetag. Nu frågar jag: "Älskar du mig?" Och då inser jag att du inte är du. Du finns inte. Du kom aldrig in i mitt rum och smekte mig aldrig. Nu gråter jag: "Älskar du mig? Älska mig! För helvete, älska mig!" "Älska mig..." kvider jag ynkligt.

Jag byter om till nattlinne och kryper ner i min säng. Under täcket. Jag lägger mig på ena sidan och där ligger du. På mage. Som du tycker om att ligga. Armarna under kudden. Du ler mot mig. Ett kärleksfullt leende. Och jag känner att jag inte orkar mer. "Lämna mig... Snälla." Du skrattar lite och smeker bort en tår som rinner tvärs över min näsa och ner till andra ögat. "Varför ska jag lämna dig? Du vill ha mig här." För en stund går jag på det. Men snabbt inser jag hur det är och återgår till att be dig lämna mig. "Låt mig vara... Lämna mig ifred. Ge mig frid." Nu nyper du min kind lekfullt och jag börjar snyfta högt och häftigt. "Jag orkar inte mer! Lämna mig ifred! Jag avskyr dig... du finns inte. Inte här hos mig."

Jag känner hur varje bokstav gör mig mattare. Och jag gråter nu som ett skjutet djur. Jag orkar inte mer. Jag vill inte älska dig. Jag vill inte att du ska finnas i mitt varje andetag och jag vill inte ha dig här. Och allt jag vill är att du ska ligga här, tätt intill mig. Jag vill känna dina andetag på riktigt. Jag vill veta hur du tycker om att ligga och jag vill att du älskar mig... Men allt jag får är en skugga... Tomma ord och fantasier. Jag avskyr att du gör mig galen. Jag avskyr att jag älskar dig.

Snälla, älskade älskade. Låt mig vara. Lämna mig ifred. Jag vill inte drömma mer. Du gör ont. Du är smärtan i mitt liv. Du finns i mitt mörker, på min vägg, i den svarta klänningen du tyckte om, i pennan jag stal från dig, i ditt telefonnummer, i min spegelbild. Du finns i mitt blod, i mitt varje hjärtslag, i allt jag ser och rör. Du finns i min kaffekopp...

Du är min sjukdom och jag vill inte ha någon bot. Jag vill bara dö i dig. Lämna mig ifred.

Hur säger jag på bästa sätt... att du kommer att dö?

Jag tryckte sakta in dörren och gled igenom en smal springa, tyst. Det var inte läge för att storma in som jag brukar göra. Det var inte läge för glädje. Jag kom med tunga bud.

Persiennerna var nerdragna och det var något mörkt i rummet, trots sena morgontimmen. Rummet luktade av en blandning av svett, sjukhus och rå lever... och en aning blod. Jag väntade lite för att anpassa mig till lukten. Jag kanske stod där lite för länge, mest undrandes hur pass länge man kan dra ut på tiden innan man släpper besked. Sådana tunga besked. Och att behöva väcka patienten för något sådant som att berätta att den kommer att dö.

Jag råkade tappa pennan jag höll i handen på golvet och jag skymtade ett ryck under lakanen. Långsamt vände hon sig mot mig, smärtans djupa spår i ansiktet mycket framträdande efter en tuff och ganska sömnlös natt. Jag böjde mig ner och plockade upp pennan och när jag väl stod rak i ryggen igen möttes våra blickar. Hon försökte dra på mungiporna, men vad som skulle formas till ett leende blev något mellan en smärtfylld grimas och ett hysteriskt flin.

Med gula ögon mötte hon min blick istället och i den såg jag den tillit och värme hon kände till mig. Nu var det min tur att försöka le och jag kände att jag misslyckades totalt. För även jag kände smärta. Smärta över att behöva komma med liknande besked. Smärta över att behöva tilldela denna hårda dom. För vad var denna kvinna, mer än en människa? Som alla oss andra. Vad var det hon hade gjort i sitt liv för att göra sig förtjänt av ett sådant öde?

Jag tog tunga, långsamma steg mot hennes säng. Den ena foten efter den andra, skorna kändes nu tunga som bly och jag ville bara sparka av dem i ett hörn och befria mina fötter från denna börda. Jag ville kunna gå mot den här människan med lätta, trippande steg. Men nej, det var inte läge för att trippa.

Väl framme vid hennes säng, slog jag mig ner på sängkanten. Och så satt jag, en stund. Alldeles orörlig. Jag hade råkat sätta mig på läkarrocken som drog nu och skavde mot min hud, men det kändes inte som rätt tillfälle att röra sig och tillåta sig själv att vara bekväm. Jag såg det då, nästan som en del av min plikt att leverera utlåtandet från en skara specialister som kunde tala om när en människa skulle dö, att även sitta obekvämt. För vad hade jag gjort i mitt liv för att göra mig förtjänt av en bekvämare situation än den här kvinnan?

Till slut rörde jag mig. Jag placerade en kallsvettig och skakig hand över hennes gula. Tummarna låg an mot varandra, och jag kunde känna att i det ögonblicket stramade det till under hennes hud, när musklerna spände sig. Hon hade läst av min blick. Hon öppnade munnen en aning och stirrade mig stint i ögonen, fokuserade blicken i min näthinna. Hela kroppen spände sig, stålsatte sig inför vad komma skall.

Och jag förmådde inte annat än att med sorgsen min stirra tillbaka och med skakig röst, som försökte tränga tillbaka den enorma sorg som vällde fram i mig, berätta att vi hade fått tillbaka röntgensvaren. Rösten svek mig i slutet på sista ordet och jag tog ett djupt andetag igen för att fortsätta med att redogöra för den slutgiltiga tolkning som gjorts av överläkarna och att vad de ansåg om hennes chanser... Rösten svek mig ett antal gånger under min monolog, men det var bara att ta djupa andetag och fortsätta.

Och allteftersom jag berättade om hur allting förelåg, om metastasering, om cytostatika som inte skulle ge någon som helst effekt och tvärtom skulle påskynda förloppet med tanke på hennes tillstånd, om operation som skulle innebära mer risk än man vågade ta, om labprover som bådade allt annat en väl... allteftersom jag slängde ur mig den ena förklaringen efter den andra, kanske mest för att urskulda det besked jag hade, öpnnade hon munnen en aning till. Tills hon låg där med vidöppen mun, så jag kunde se det intorkade blodet på insidan av kinderna efter gårdagens blodiga kräkningar.

Och så satt vi, hon med vidöppen mun och jag med läkarrocken som skavde i axlarna, och med min darrande, svettiga hand på hennes taniga, gula hand. Till det att hon plötsligt och häftigt drog efter andan och började gråta och viska mellan de djupa flämtningarna "Gud, förlåt mig. Åh gode Gud. Åh, Gud. Förlåt mig, förlåt mig." Jag kramade nu hårt om hennes hand och hon stirrade i taket, fortfarande med vidöppen mun och flämtandes. Och hon slutade aldrig med att nämna Gud. Och emellanåt släppte hon ifrån sig ett plågat jämrande, som om hon blev stucken rakt i sin själ.

Efter vad som verkade en mycket lång stund, hade tystnade åter lagt sig över rummet, bortsett från ett enstaka kippande efter andan efter all denna gråt. Till slut log hon, en aning sorgset, med något som liknade en insikt i blicken, och sa åt mig att fortsätta med mitt arbete. Jag försökte förklara att jag kunde sitta kvar en stund till och nämnde något om kurator, eller präst. Men hon bara viftade bort mig med sin hand, som hon nu hade befriat från mitt hårda grepp. Med andra torkade hon tårar som ljudlöst rann nerför hennes kind, tätt intill näsan och följandes näsans alla kurvor. Hon ville vara ensam.

Om möjligt med steg som var tyngre än när jag trädde in i rummet, lämnar jag henne. Väl ute var det min tur. Murar föll och tårar vällde fram. Jag bet hårt, hårt ihop och mellan mina tänder släpptes några jämrande ljud fram. Jag bankade med knytnäven mot en vägg och vilade min panna mot väggen. Mina tårar bara föll, men med en tanke att jag inte fick gå in till nästa patient med rödgråtna ögon, försökte jag förgäves hindra mig själv från att gråta. Och i det ögonblicket, kände jag för första gången i mitt yrkesliv, en hopplöshet. Ett tvivel över meningen med allt vad detta yrke innebar, och en känsla av totalt misslyckande fyllde mig.

Någons hand lägger sig lätt på min rygg och jag vänder mig om för att se att en sjuksköterska gav mig sin tröstande blick. "Jag önskar jag kunde göra mer än att trösta, men det är allt jag kan." Jag svarar henne att jag önskar någon hade lärt mig hur man på bästa sätt berättar för en människa att den är döende.

Vårt första möte...

Det var en jobbig kväll. Först plugget hela dagen och därefter jobbet. Usch och fy! Jag klampade längs ekande korridorer och nickade omärkbart åt några kollegor. Alla iklädda den grön-rutiga skjortan och de vita byxorna. Jag hade inte lyckats lära mig allas namn, hade bara jobbat där en månad. Med mitt usla minne för ansikten blir det svårt att lära känna igen folk.
Klockan visade 15.03. Tre minuter sen. Alla hade redan samlats i konferensrummet för genomgången av kvällens arbete.
Lyckligtvis, hade jag lyckats ställa mig in ganska väl hos chefen. Vi "connectade" omedelbart. Jag såg mig själv i henne. Stor, kraftig kvinna med en intelligent, slug och beräknande blick. Ett snett leende prydde ansiktet och ett ögonbryn alltid höjt. Som om hon visste allt om en. Jag var inte så orolig för att vara sen, hon visste att jag jobbade bra. Otroligt bra, för att vara nybörjare. Några minuter hade jag fått komma undan med några gånger. Jag klampade lite långsammare.

Till slut nådde jag fram till konferensrummet och genom glaset i dörren såg jag chefen stå och läsa från ett papper. Fördelade säkert arbetsuppgifterna. Jag tittade snabbt efter vem som var närvarande runt det ovala bordet med den gräsliga bruna duken. Annika, Rasheed, Jenny, Bettan och Karin. Bra, alla jag hunnit lära känna hittills. Ett schysst gäng.
Jag trycker sakta ner handtaget och puttar försiktigt på dörren. Lite svårt att ta sig in i rummet obemärkt när alla sitter vända mot dörren. Men jag visar att jag försöker i a f. Viljan är god, som det heter.
"Ursäkta att jag är sen. Föreläsningen drog över en stund." ljög jag fräckt. Jag blir besvarad med ett nickande från chefen och leenden från dem andra. Rasheed t o m flinar stort, för att retas. (Ja, vi har reda hunnit komma till det stadiet, lite svårt att låta bli med en så social människa som honom.)

Det är då Han tittar upp och vänder sig mot mig. Han sitter vänd med ryggen åt väggen med dörren. Det var därför jag missade honom. Han var ny. Han log vänligt och dem mjuka mörka ögonen mötte mina.
KABOOM! PANG! BOOM! DANG! Jag var kär! Jag hade förälskat mig i mitt livs första och enda kärlek. Det bara smällde och fyrades av runt mig och jag skuttade fram på en grön äng dränkt i små vita blommor, under en klarblå himmel med en mjuk, len sol som lyste upp min värld. Vad då fjärilar i magen? Den här mannen startade stormar i mitt inre. Mitt hjärta hoppade över några slag, slog därefter två slag samtidigt för att stoppa i några dagar och sedan, i någon takt jämförbar med klappandet från hovarna på en galopperande häst, försöka pumpa min kropp till liv. Mitt blod var koncentrerat i huvudet och jag upprymdes av en eufori utan dess like. Jag såg vårt bröllopsfoto framför mig. Vår solbrända son som naken sprang runt på en strand på Hawaii med blommor runt halsen. Vår trävilla från sent 1800-tal med knarrande golv och jag såg den silvriga Volvon. Jag såg ett gammalt par som krokade sina armar och gick barfota på en våt och varm strand, med en solnedgång som prydde deras varje ögonblick. Jag ville leva med denne man, jag ville dö med honom.

Torr i munnen och utan att lyckas slita loss min blick från hans, sträcker jag fram handen. Det slår gnistror mellan våra handflator innan dem kommer tillräckligt nära för att i en mjuk men bestämd beröring, hälsa på varandra. Och det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha honom och ingen annan. Han säger sitt underbara namn (som jag så många gånger dem följande fem minuterna skulle repetera för mig själv) och för mig låter det som att han sjunger sin kärleksförklaring.

Det var inte förrän 53 år senare som jag låg vid hans orörliga kropp och berättade om vårt första möte. Om början på mitt riktiga liv.

Sirenerna

Jag stoppar nyckeln i låset till min lägenhet och vrider om. Jag stiger in till värmen från ett hem. Ute har det blivit höst. Färger är sedan några veckor mkt varmare, till skillnad från luften som skär i huden likt is. Jag älskar hösten. Så mycket kontraster. Så mjuk med sina gyllne träd och lövmatta under benen. Och allt rutinmässigt liv som finns i stan. Det är skönt att veta vad man ska förvänta sig. Rutiner är tryggt.

I hallen snubblar jag över ett par skor, sparkar undan dem och tänder lampan i taket. Jag släpper alla kassar jag bär på och står ett tag och huttrande kramar om mig själv, hårt hårt. När jag står där blir jag helt upprymd av en underbar känsla, en känsla av frihet. Det här är min lägenhet, mina kassar med mina inköp anpassade efter mina behov och min mans. Allt är mitt, bara mitt. Här är jag befriad från allt som inte passar mig. Här har jag det bra.

Jag småler för mig själv när jag till slut inser att jag inte kan stå här och vara glad hela dagen, i hallen. Jag tar av mig jacka och mössa och vantar och skor - efter kylan utomhus helt motvilligt. Jag bär in kassarna med mat till köket där jag ställer ner dem på golvet. Ivrig som jag är att prova min nya garderob, som jag desperat behöver så här när det blivit ny höst, och jag tar mig inte ens tid att stoppa in maten på plats. Snabbt med påsar av kläder i famnen skyndar jag mig in till mitt sovrum för att testa. Jag sliter av mig mina jeans och min tjocka tröja och gör mig beredd på nya fräscha kläder. Och nya fräschare tider.

Jag klär på mig och klär av mig. Testar passning och testar kombinationer. Tröjor, byxor, klänningar och klänningar. Min stora passion, klänningar. Nya vantar och ny mössa. Och så klart det bästa en kvinna kan shoppa loss på, skor. Jag tittar i spegeln och analyserar hur allt sitter, hur jag ser ut, vad som framhävs och vad som döljs. Jag vill bara en sak - komma fram till att jag är vacker. Jag kunde ha väntat till det att min man kom hem, men allt jag får ut av honom är att jag är vacker i allt och så en puss på kinden. Inte mycket till konstruktiv kritik.

Jag tittar bort mot sängen, hans plats, där han brukar sova. Återigen blir jag upprymd av ett glädjerus. Han var åter något som var mitt. Jag har valt honom och älskat honom. Och han älskar mig. Det vet jag. Jag ser det i hans ögon. När mitt liv var i botten var han min räddning. Ironiskt nog jobbar han som polis. Han räddade mig från ett liv jag inte ville leva. Från en familj jag kände mig kvävd av och vänner som inte var till så mycket nytta. Han tog mig från mörker till ljus. Såklart på bekostnad av min relation till familj och vänner. Det var ju inte lämpligt att jag gifte mig med en man mina föräldrar inte godkände (sen att det inte fanns mycket att klaga på var inte att nämna - huvudsaken var att traditioner är viktigare än min lycka). Och mina vänner bröt jag själv upp med när ingen ville stötta mig i mitt val. På så sätt blev jag ensam men ändå inte.

Det finns många dagar då jag känner på mig att han har dåligt samvete. Oavsett hur mycket jag förklarar att han är mitt val - att min situation är en konsekvens av mina val. Han fick mig bara att inse vad jag vill. Att jag är aldrig lyckligare än när han klampar runt på morgonen i lägenheten och muttrar och svär - morgontrött som han är. Jag vill dela mitt liv med honom.

Trots min lycka är han min största oro. Varje dag när han går iväg till jobbet vrider det sig inom mig och jag blir rädd att jag aldrig kommer att få se honom mer. Av alla yrken utsätter han sig för ett riskfyllt arbete. Vad ska jag ta mig till om jag står kvar utan honom en dag? Han är ju mitt allt. Vad har jag då kvar? Han brukar säga att jag överdriver en smula. Men när erfarenheter har lärt mig att jag sällan kan vara lycklig länge, utan att lyckan åtföljs av olycka är det svårt att vara annat en orolig.

Jag kommer på mig själv med mina hemska tankar, ruskar lite på mig för att röra ut all denna negativitet ur mig och försöker återfå min glädjekänsla. Jag nästan lyckas, kvar är ett obehag i magen trots att jag glädjer mig för min lyckade dag. Jag ställer mig i köket och lagar mat. Och nynnar på en glad melodi som insisterar på att omvandlas till en negativ en.

I sitt nynnande och obehag kunde hon höra sirenerna långt bort. Hon lagade mat för två ovetandes om alla förändringar som åter skulle drabba henne. Vem vet? Det kanske är som hon tror - att hon sällan får behålla lycka länge?

I natt jag drömde...

Jag vandrade runt i en stad med anor från en tid som kanske inte fanns. Vandrade på trötta fötter och svaga ben, längs gator som jag vandrat på förr. Vandrade långt, länge. Tiden slutade gå och var sen länge svunnen. Kvar fanns jag, gator och upprivenhet. Kvar fanns smärtan och tomrummet i mig.

Jag vandrade i mörka gränder, mellan gamla hus. Trötta och svaga hus. Hus som vittnade om tidens slitande på hörn som var rundade under årens hårda lopp. Som vittrade under tiden och historiens börda. Mina hörn hade även dem börjat slitas och rundas av.

Jag vandrade och inte en själ stötte jag på. Inte ens när jag valde att bege mig ut bland människor för att vandra, fann jag människor. Jag vandrade ensam under en nymåne, ensam på gator och ensam i gränder. Bara jag, gator och den mörka natten.

Och i mitt inre ekade endast den fråga som jag ville få skrika ut: "Varför?! Varför valde Du mig?!" Men jag skrek inte, att skrika river murar. Min mur måste stå hög och stark. Jag hade mycket stryk kvar att ta. Jag behövde min mur. Jag behövde skydd och styrka.

Plötsligt stannade jag i min vandring. Insåg att jag hade gått utan att se vart jag var på väg, och plötsligt stod jag på ett stort torg. Det var mitt på ljusa dagen, men ingen fanns där. Bara jag... Och jag höll på att kvävas... Jag kippade efter andan, men det fanns ingen luft kvar. Jag ville skrika men det kom inga ljud. Jag ville gråta... och det var det enda jag lyckades med.

---

"Älskling? Gumman? Mår du bra?"
Jag väcktes, insåg att allt var en dröm. En mardröm. Kudden var våt där den låg mot min kind. Jag mumlade någonting om att jag mår bra och somnade om. Somnade till nästa dröm. Den här gången var jag barn och dansade över en grön äng i en blommig klänning. Det kändes som en tid som hade funnits, men var sen länge svunnen. Jag hade en känsla av längtan, längtan efter någons famn. Vad främmande allt verkade.

Varför tystnar tankarna...

Tanken.
Ordet.
Makten.

Makten över en bild och en värld. Att skapa liv och att frånta liv. Att plantera och så. Att plundra och stå. Makten att skapa. Tankar styr medan orden målar. Men mina tankar tystnade för länge sedan, mina ord fängslades i en guldbur. Inga öppna landskap, ingen kärlek och inget hat.

Att skriva är att skapa. Att skapa är makt. Och jag har varit maktlös. Många gånger fattar jag tag i pennan och väntar på att orden ska styra mina rörelser över det vita arket. Men inget händer. Jag stirrar, jag tror att om jag stirrar tillräckligt länge kommer jag att skapa. Men det råder bara tomhet och tystnad. Inget vill skrivas.

För att skapa måste man känna. Lidande och passion. Kärlek och hat. Man måste tillåta sig vara människa och mer därtill... Man måste känna och hänryckas och ha makt. Vad är det då som tystar mina tankar, hindrar mitt skapande?

Att skriva är att rena sin själ. Att lugna sitt inre. Att skapa ordning av koaset. Känslan av att skriva är som känslan av att vandra hem för dagen, efter hårt arbete. Känslan av att leva och finnas, samtidigt som man vill lägga sig ner i en vrå och sova djupt. Fridfullt. Så varför får jag ingen ro? Varför slutade min penna glöda?

Det som tar död på makt är rädsla. Att skriva är att blotta sitt inre. Föreviga tankar man inte tänker högt. Föreviga dem för ens medvetande och omvärlden. Att rädas detta blottande hämmar skapandet och man blir maktlös. Man slutar skriva. Man slutar skapa.

Att skriva är en balans mellan att tillåta sig vara skör och att stålsätta sig. Att våga bådadera.

Fru Hencks julafton (baserad på Pälsen, Hjalmar Söderberg)

Ellen slog sig ner i fåtöljen. Gustav, hennes man, gav sig iväg för en stund sedan till häradshövding John Richardt för att låna pengar, de som inte hade några. Det hade varit ett dåligt år för Gustav. Han var nämligen doktor, doktor Henck.

Underbara John, tänkte hon. Gustav är en fin man. Han älskar mig och jag vet det, men... Jag vet inte. Jag kan bara inte besvara hans känslor. Jag känner inget för honom. Jag älskar John. Jag rår inte för mina känslor och jag önskar så innerligt att jag kunde. Då skulle jag älskat Gustav av hela mitt hjärta. För hans skull och för barnens. Och för min också.
Gustav älskar mig. Han älskar mig och jag ser det och känner det. Hans smekningar och ord. Inte som med John. Inte kalla, inte hårda, inte frånvarande. Trots det jag offrar, betyder jag inget för honom. Absolut inget. Jag är bara kött och inte ens det. Jag är bara hans väns hustru, hans älskarinna. Alla dessa ord... så fula.
Hur kan jag vara så billig?! Hur kan jag vara mig själv?! Jag äcklas! Jag är äcklig! Min mans bäste väns älskarinna. Allt detta för en kärlek som inte kommer att besvaras. Jag hatar att älska...
Gustav, han har inte länge till att leva. Det ser jag. Jag vet att han förtjänar ömhet och värme. Kärlek och närhet. Det är vad han förtjänar. Det är mitt ansvar. I nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt.

Hon suckade.

Din egoist, Ellen, började hennes samvete. Mannen, din man, kan gå bort vilket ögonblick som helst. Lite kan du ge! Du är så äcklig och egoistisk. Du är så ful! John blir aldrig din. Inte så som du önskar. Inte så som du vill. Aldrig med hans hjärta. Han älskar dig INTE. När ska du förstå?! När du står där alldeles ensam, som en otrogen änka, som varken kunde älska rätt man eller bli älskad av rätt man. När du står där. Smutsig som få. NÄR SKA DU FÖRSTÅ???

Ellen kände hur hon inte stod ut med det här längre. Sanningen gjorde ont. Vissheten om att hon aldrig skulle bli älskad av John och att hon var så kall mot Gustav, som älskade henne trots att hon inte förtjänade det, gjorde henne illamående. Hon visste inte vad hon skulle göra.

Verkligheten trängde sig in på hennes tankar i form av ett barns ljusa röst:
- Mor, när ska vi börja laga middagen?
- Nu, min vän.
Matlagningen väntade. Dagen innan hade hon storstädat den lilla lägenhet som var deras hem. Hon och Gustav hade slagit in alla julklappar. Nu var det bara matlagningen kvar.

Medan hon lagade maten och besvarade ett oändligt antal frågor, halvt frånvarande fortsatte hon kampen mot sitt samvete. Det ville inte ge sig. Hela dagen var hennes tillvaro ett enda kaos av tankar.

Sent på eftermiddagen var Ellen klar med allt. Hon hade till och med lyckats med att få på barnen kläderna och få dem att sitta fint på soffan, vänta på deras far. Sedan var det bara hon kvar. Hon satte upp håret i en knut i nacken och satte på sig en mörkblå klänning. Efter att ha tittat sig i spegeln några gånger kunde hon konstatera att det var något som fattades. Hon upptäckte då sitt ringlösa finger. Ingen vigselring. Den hade hon tagit av när hon knådade degen. Hon gick till köket och fann ringen på bordet.

En stund senare, när Ellen befann sig i vardagsrummet, hörde hon att ytterdörren öppnades och därefter tyst stängdes igen. Hon gick ut i hallen för att se vem det var. Pälsen tydde på att det var John Richard. Han måste ha hunnit hit innan Gustav för att vara med henne en stund innan Gustav kom. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. Och för första gången besvarade han hennes kyssar kärleksfullt. Och han smekte henne ömt över håret. Berusad av lycka borrade hon in huvudet i hans pälskrage och viskade:
- Gustav är inte hemma ännu.
Till sin förskräckelse så svarade en välbekant röst, Gustavs röst:
- Jo. Jo han är hemma. Och han fortsatte att smeka hennes hår.

Ellen borrade ansiktet djupare i pälsen. Och grät tyst.

-------------
Hittade det här i en hög av papper. Den här novellen skrev jag i åttan, 13 år gammal. Hade tydligen fått MVG+ för den.