Att leka - Del I

Jag såg honom första gången när jag var ute och gick i området med några kompisar. Vi var tre flickor och dem var fyra pojkar... eller unga män? Något däremellan. Sen vi flickor är små lär vi oss att aldrig lyfta blicken när vi möter män, bara om de är mycket äldre för då är det oförskämt att inte hälsa. Men unga män, ve den flicka som utbytte en blick med en sådan. Men jag har alltid haft svårt för regler. På sista tiden hade jag börjat känna mig kvävd av dem, och en rebellisk ådra hade börjat pulsera i min kropp. Till slut blev det en lek att jag bröt mot regler, framför allt små regler som ingen skulle märka att jag bröt mot ändå. Större regler var jag för rädd för att bryta mot. Att lämna mitt hem obeslöjad var ännu ett steg som jag skulle tänka en miljon gånger innan jag skulle ta - vissa regler bryter man inte. Oavsett hur kvävande dem är.

Den här gången, som vanligt när unga män gick förbi oss, tittade alla vi tre flickor ner i marken, och när jag var säker på att de andra inte skulle se mig tittade jag upp för att möta någon av killarnas blick. Det kändes alltid i magen, liksom ett skönt illamående att jag gjorde någonting oanständigt. Någonting fult. Den här gången skulle det vända sig rejält i mitt inre. Jag skulle uppleva känslor som var oanständiga, djupa, härligt och fantastiskt underbara. För den blick jag mötte var en vacker ung mans blick. Ögon svarta, som natthimmel och fransar långa och tjocka som fransarna på dem persiska mattorna min far har i sin mattaffär - fast i nattsvart färg och inte den grå som mattorna brukar ha.

Och blicken? Blicken som fick mig att bli hans hängivna från första ögonkast? Den var retfull, intelligent, varm och nyfiken. Och hans kropp? Nu tillkom känslor jag absolut inte fick känna och tankar jag absolut inte fick tänka. Han var mycket lång och hade en arbetares kropp. Stora armar och en överkropp som spände under skjortan. Från brösten och ner till byxlinningen var det rakt som en planka. Midjan var markerad under skjortan, som han hade stoppat innanför byxorna. På sättet han stoppar sin skjorta märktes det att han var en pedant. Det var jämnt hela vägen och inte ett veck låg fel.

Från byxlinningen och neråt var det ett par kraftiga, långa lårmuskler som spände sig mot tyget för var steg han tog och jag blev så besviken över att jag inte kunde se konturerna av hans vader. Men med tanke på allt annat var även dessa kroppsdelar säkert av det lovande slaget. Han är en man som putsar sina skor, för denna varma kväll blänkte dem i ljuset från en illröd sol. Det här var en fantastisk kreation, ett mästerverk, ett sådant exemplar som man enbart hittade på den stora, vita duken med dem indiska filmerna. Ni vet, han som har huvudrollen och dansar och slåss - allt för att rädda sin vackra kärlek som slänger sig i famnen på honom mot slutet av filmen och... där brukar dem klippa filmen. Oanständigt.

Nu log han lite. Eller gjorde han det? Jag inbillade mig kanske att han log mot mig? Nej, det var ett leende! Något omärkbart, men ett leende ändå. För första gången var det inte roligt att leka denna lek längre, för jag var rädd att om jag höll fast hans blick, att jag skulle förråda mig själv och besvara hans leende. Han såg ut att vara en arbetare. En vanlig, simpel arbetare. Men åh så vacker. Jag kände hur mitt blod pulserade oregelbundet i halsen och hjärtat klappade hårt under den långa, svarta, formlösa klänningen och mina kinder hettade mot den vita slöjan som jag strategisk virat runt mitt huvud på så sätt att lite av mitt svarta hår tittade fram. Några lockar. När alla känslor blev outhärdliga slog jag ner blicken igen, men kunde känna när han gick förbi mig. Håret på min hud måste ha rest sig, så som jag rös till.

Efter den kvällen kunde jag inte sluta tänka på honom. Vem var han? Vad hette han? Vad jobbade han med? Han kanske inte var en simpel arbetare. Han kanske kom från en välbärgad familj och hade t o m en utbildning? Jag fantiserade om hur han var som person. Kärleksfull, lite retsam, men lite blyg ändå. Han tyckte om att viska mitt namn i mitt öra och leka med mitt hår. Han skulle anhålla om min hand, mina föräldrar skulle älska honom och vi skulle gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar. Han skulle få jobba hos min far, i mattaffären och han skulle göra så min far tjänade ännu mer pengar, min far skulle bli så glad. Och när han kom hem från jobbet skulle han bli lycklig att se mig och krama mig. Men sedan skulle han upptäcka att jag städat hela huset, trots att jag var höggravid och förebrå mig för det men med en kärleksfull ton. Precis som morbror Fahim med moster Ranja. Dem älskade varandra, och han skulle älska mig på samma sätt. Fast både morbror och moster var från en fin familj.

Jag blev som besatt av honom efter en veckas tid och höll alltid utkik efter honom, på sociala tillställningar, när jag var med min mor och handlade eller på väg till skolan med flickorna. På våra kvällspromenader var det inte längre det obemärkta tjuvkikandet, utan jag tittade nu fräckt upp och studerade allt och alla med en letande blick. Jag letade efter honom överallt. En vecka till och det var inte så roligt längre att leta efter honom... till slut gick jag alltid upp på mitt rum efter kvällens promenader, slängde mig på min säng och grät ner i kudden. Det gjorde ont att inte få se honom igen.

Jag blev angelägen om att få komma ut så mycket som möjligt. Gå ner till torget för att hämta grejer åt mor och lämna av kläderna hon sydde till folk- hon var sömmerska. Jag hörde min mor skryta om hur jag hade blivit vuxen nu, tog ansvar och var så hjälpsam med allt. Jag var bara tvungen att få se honom igen. Om bara för en snabb blick igen. Bara så jag får bekräftat att han verkligen finns och inte är nåt påhitt av mig.

Den här gången var min mamma lite sjuk så jag fick ner till torget och göra alla inköp själv. Jag tog med vår hushållerska för att hjälpa mig bära. Efter att vi hade inhandlat hälften av de varor min mor behövde skickade jag hem henne för hon kunde inte bära mer och var inte till någon nytta längre. Det var alltid lika roligt att gå runt på torget, för min far är köpman och alla vet vem jag är. Efter varje köprunda hade jag dussintals med hälsningar till mina föräldrar och lyckönskningar till mig, den framtida läkaren - ett rykte som mina föräldrar spritt om mig efter att jag en gång råkat nämna en framtidsdröm.

Jag fortsatte min runda och allra sist var det slaktarens tur. Jag avskydde det stället. Döda, flådda djur som hängde från taket i skyltfönsterna och lukten av kött och blod fick mig att må illa. Och jag hade alltid så svårt att andas där, så jag fick alltid ta ett rejält andetag innan jag gick in i affären och stod där och tog små, små andetag. Och absolut inte genom näsan! Jag går in i affären och en chock skakar om mig så kraftigt att jag tappar rytmen i mina små andningar och jag töms på luft. För där stod han, med ett vitt men blodigt förkläde bakom disken. En skräck fyllde mig och jag blev rädd att han kunde se på mig att jag trånat efter honom i flera veckor nu. Att han skulle via min blick, kunna se rakt in i min hjärna och avslöja alla oanständiga tankar jag haft om honom. Eller mina framtidsplaner för oss. Eller hur jag såg honom första gången. Och i all denna fasa, ser jag att han känner igen mig och ler brett...