Vi satt bredvid varandra på ett säkert avstånd på bänken som vette ut mot havet. Suset från vågorna som sköljde in mot klipporna fyllde tomrummet mellan oss. Vi hade hunnit hälsa och utbyta artigheter innan vi slog oss ner. På denna bänk, sex år tidigare hade vi suttit tätt intill varandra, våra fingrar sammanflätade… mitt huvud mot hans axel. Hit brukade vi komma för att varva ner efter hektiska dagar. I timmar kunde vi sitta tysta och hålla hand och bara njuta av havets vågor som vaggade oss tillbaka till lugnet. Han brukade sitta bakåtlutad, utsträckt och med fötterna i kors. Där jag satt idag, mindes jag det så väl. Idag satt han stel, rak i ryggen och på sin vakt. Det gjorde ont i mig att se, han som alltid hade varit avslappnad i min närvaro.
Det var tur att vågorna läste av den spända stämningen mellan oss och valde att skölja över tystnaden med sitt sus, då tystnaden annars hade varit för kvävande. Mina nerver var på helspänn. Jag själv satt som en uttänjd sträng - ryckte till vid varje rörelse. Något i mig hindrade mig från att prata fast än jag hade längtat efter den här dagen i så många år. Att få fråga varför. Varför han försvann. Men jag var rädd att om jag pratade så skulle jag väcka mig själv ur denna dröm - där jag äntligen var nära honom igen.
“Hur har du haft det?” frågade han till slut. Mitt hjärta hoppade över några slag av sorg och smärta. Känslor väcktes till liv vid tanken på hur jag har haft det. Jag kände vemodet flöda fram i kroppen med blodets omlopp och min underläpp började försiktigt och finvågigt att darra. Vad ska jag svara på det? Ska jag räkna upp alla sömnlösa nätter jag vakade över min hjärtesorg, alla tårar jag fällt eller berätta om den brutala känslan av svek? Jag fixerade min blick på ett tuggummipapper som hade fastnat mellan två stenar vid vattnet och i det insåg jag att jag hade haft det som tuggimmipappret. Instängd, fast, inkilad mellan stora stenar av sorg. Fast i ett förflutet som var som en dröm, en verklighet som togs ifrån mig. Förhoppningar om en lycklig framtid som krossats under tyngden av sveket när han - utan någon som helst förklaring -lämnade mig ensam med en tvivlan på mig själv och på livet. Jag suckade tungt. Vad svarar jag på den frågan?
“Bra. Själv?” Han tittade snett mot mitt håll. Han drog ett djupt andetag och lutade sig äntligen tillbaka, sträckte ut benen framför sig och korsade händerna bakom nacken. Monstret av kärlek som jag så noga hade kedjat fast och hållit i fångenskap i en liten vrå i mitt hjärta - väcktes till liv och ville bryta sig loss och bryta sig ut. Vackra, vackra människa. Han hade åldrats. Rynkorna runt ögonen var djupare och mer utbredda, pannan ständigt lagd i veck, grånaden som tidigare var en skymt i hans hår och skägg var nu den dominerande nyansen. Om möjligt var ögonen än mer insjunkna i sina hålor och hakan möjligtvis lite slapp. Men han var fortfarande den vackrasta människan på jorden och hans skönhet - där den satt utsträckt på bänken bredvid mig, smärtade. Mina händer värkte av längtan att få söka mig ut till honom och vidröra hans kropp. Han satt utsträckt och slöt ögonen som han brukade göra när något tyngde honom. Sedan slog han upp dem och drog med sin hand över ansiktet. En suck lämnade hans läppar och han vände sig mot mig igen.
“Bra.” Jag vände bort min blick och korsade armarna framför mig. Jag försökte krama lite värme till min något frusna kropp. Jag fäste åter blicken framför mig. Denna gång på ett knippe alger som flöt på vattenytan. Hans ansikte var fortfarande vänt mot mig och hans blick brände mot min kind. Men jag kunde inte möta den. Jag kommer ihåg hur jobbigt han tyckte det var att jag hade lätt till tårar och jag ville inte förstöra ögonblicket. Om jag sitter alldeles orörlig här så försvinner han inte igen, övertalade jag mig själv.
Han ringde mig igår kväll, en fredag. När jag såg hans namn på min telefonskärm var det något i mig som frös till. Alla möjliga konstiga idéer om vem som kunde tänkas ha tagit hans telefon och ringt mig för att spela ett spratt med mig och mina känslor flög genom mitt huvud. Inte för en sekund trodde jag att det verkligen var han som ville prata med mig. Jag bröt ihop i tystnad när han svarade mig på mitt försiktiga hallå. Tårarna forsade nerför kinderna medan han pratade, presenterade sig själv som om jag någonsin skulle ha glömt den lugna, behärskade, något hesa rösten. Han undrade hur jag mådde, hur det går på jobbet och andra frågor som om vi är två bekanta som nödgas att utbyta artigheter vid ett spontant, oförberett möte. Jag försökte att svara med en så stadig röst jag kunde frambringa alltmedan tårarna inte verkade sina. Han ville träffas och jag visste på en gång att dagens möte var rena tortyren. Det hade tagit mig år att hantera hans försvinnande. Såren hade aldrig läkt men jag hade lyckats bandagera dem så pass väl att jag kunde gå vidare med mitt liv utan att det skulle göra alltför ont. Väl medveten att hans återvändande och därmed försvinnande igen skulle slita loss all bandagering och öppna mina sår mot världen igen - kunde jag ändå inte låta bli att gå med på att träffas. Det föll sig naturligt när han valde denna plats.
Till slut kunde jag inte hantera den spända luften mellan oss och en fråga tryckte i min bröstkorg och bakom ögonen. Släppte jag den fri skulle mina tårar hejdlöst falla - men att kämpa emot krävde alltför mycket kraft. Kraft jag var oförmögen att uppbringa i detta nu.
“Varför? Varför försvann du?” Nu började tårarna samlas längs mina nedre ögonlocks rand och när det inte fanns plats mer på första raden, föll tårarna nerför kinden. Utan ett ljud, avlöste den ena tåren den andra. Han blundade igen och suckade djupt.
“I alla dessa år har jag vetat att jag ska behöva svara på denna fråga om jag ser dig igen och jag har ännu inte lyckats förbereda ett svar värdigt dig.”
Jag visste att hans smärta var lika djup som min av tonen i hans röst, men jag behövde svaret. Om han ska lämna mig igen behövde jag ett svar. Så jag fortsatte att stint blicka framåt medan mina tårar föll ner på mina händer som nu var knutna i mitt knä.
“Självisk. Jag var självisk. Jag lämnade dig för att jag visste att du skulle överleva. Du var det enda i mitt liv som skulle klara sig om jag försvann och jag behövde försvinna.” “Han pratade långsamt och knappt hörbart, nästan en stavelse i taget. “Det betyder säkert ingenting för dig och när jag ser dig nu så inser jag att av allt jag övergav var du den enda som inte skulle klara det. Men jag kände för mycket för dig. Mer än jag orkade att hantera. Jag var för trasig.”
Tystnad.
Ett mycket försiktigt, lågmält snörvlande hördes från hans håll och mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag bet min läpp där jag satt, fokuserad på att inte bryta ihop i högljutt gråt inför honom och ännu oförmögen att se åt hans håll. Men hans tårar som jag kände, snarare än såg, skar i mig som rakblad. Allt jag ville var att fånga hans kropp i min famn och gömma honom för all världens smärta och ondska - där, i min famn. Men rädslan för att allt detta var overkligt höll fortfarande i sig och jag vågade inte ta på honom. Jag vågade knappt andas insåg jag snart och fick dra ett djupt andetag för att inte svimma av syrebrist.
Nu vände han hela sin kropp mot mig. Han la sin hand på min.
”Snälla säg något. Varför är du tyst?” viskade han med vädjande röst.
Något brast i mig. En ilska jag hade kvävt i alla år. En ilska som pressade fram strömmar av tårar, som fick mina käkar att pressas samman, som gjorde att jag vände mig mot honom och väsande mellan tänderna svarade ”Ska jag säga något?! Du försvann. Du lämnade mig ensam och utan svar! Du kommer lämna mig igen. Vad har du att säga till ditt försvar? Att du är självisk?! Tror du inte att jag har hunnit dra den slutsatsen efter sex år av smärta och sorg? Jag älskade dig. Jag älskar dig än idag. Jag har inte kunnat andas på sex år för du är vad som gav mig liv. Du är mitt liv. Men här kommer du och vill att jag ska säga något? SÄG DU! Varför förstörde du mig? Varför krossade du mig? Vad gör du här idag?”
En sorgsen blick var svaret jag fick. Ögonen var mörkare än vanligt. Hans hand slöt sig hårdare om min. Jag var någon decimeter från hans ansikte nu. Ifrån hans läppar. Jag hade saknat honom med varje cell i min kropp och nu gjorde den saknaden fysiskt ont när han var så nära mig, när hans hud rörde min. Vädjan i hans blick höll fast min och jag våndades alla jordens kval för att jag kunde vara orsaken till den smärta som sken ur hans ögon. Monstret i mitt hjärta hade lösgjort sig ur kedjornas grepp och brutit sig ut ur metallburen och dens fångenskap - ingen kärlek i världen kunde mäta sig med vad jag kände för denna vackra skapelse. Mitt hejdlösa gråtande byttes ut mot vågor av snyftar som fick hela min bröstkorg att rycka och när jag närmade mig hans ansikte och särade lätt på mina läppar smakade jag sorgens sälta på min tunga.
I ögonblicket mina läppar snuddade vid hans visste jag att han var förlåten. Så stor var den kärlek som var reserverad honom, sedan dagen han lämnade mig utan ett ord. När han kysst mig, drog han undan sitt ansikte en liten bit och tittade på mig igen. Hans ögonfransar glänste av fukten från undanhållna tårar. “Jag trodde aldrig du skulle vänta på mig. Jag trodde att jag hade förlorat dig den dagen jag lämnade dig.” Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag lät vågorna svara för mig när de vaggade oss tillbaka till lugnet och jag kysste honom igen. Skulle han någonsin förstå att han äger mitt hjärta? Han kan aldrig förlora mig.
