Hur säger jag på bästa sätt... att du kommer att dö?

Jag tryckte sakta in dörren och gled igenom en smal springa, tyst. Det var inte läge för att storma in som jag brukar göra. Det var inte läge för glädje. Jag kom med tunga bud.

Persiennerna var nerdragna och det var något mörkt i rummet, trots sena morgontimmen. Rummet luktade av en blandning av svett, sjukhus och rå lever... och en aning blod. Jag väntade lite för att anpassa mig till lukten. Jag kanske stod där lite för länge, mest undrandes hur pass länge man kan dra ut på tiden innan man släpper besked. Sådana tunga besked. Och att behöva väcka patienten för något sådant som att berätta att den kommer att dö.

Jag råkade tappa pennan jag höll i handen på golvet och jag skymtade ett ryck under lakanen. Långsamt vände hon sig mot mig, smärtans djupa spår i ansiktet mycket framträdande efter en tuff och ganska sömnlös natt. Jag böjde mig ner och plockade upp pennan och när jag väl stod rak i ryggen igen möttes våra blickar. Hon försökte dra på mungiporna, men vad som skulle formas till ett leende blev något mellan en smärtfylld grimas och ett hysteriskt flin.

Med gula ögon mötte hon min blick istället och i den såg jag den tillit och värme hon kände till mig. Nu var det min tur att försöka le och jag kände att jag misslyckades totalt. För även jag kände smärta. Smärta över att behöva komma med liknande besked. Smärta över att behöva tilldela denna hårda dom. För vad var denna kvinna, mer än en människa? Som alla oss andra. Vad var det hon hade gjort i sitt liv för att göra sig förtjänt av ett sådant öde?

Jag tog tunga, långsamma steg mot hennes säng. Den ena foten efter den andra, skorna kändes nu tunga som bly och jag ville bara sparka av dem i ett hörn och befria mina fötter från denna börda. Jag ville kunna gå mot den här människan med lätta, trippande steg. Men nej, det var inte läge för att trippa.

Väl framme vid hennes säng, slog jag mig ner på sängkanten. Och så satt jag, en stund. Alldeles orörlig. Jag hade råkat sätta mig på läkarrocken som drog nu och skavde mot min hud, men det kändes inte som rätt tillfälle att röra sig och tillåta sig själv att vara bekväm. Jag såg det då, nästan som en del av min plikt att leverera utlåtandet från en skara specialister som kunde tala om när en människa skulle dö, att även sitta obekvämt. För vad hade jag gjort i mitt liv för att göra mig förtjänt av en bekvämare situation än den här kvinnan?

Till slut rörde jag mig. Jag placerade en kallsvettig och skakig hand över hennes gula. Tummarna låg an mot varandra, och jag kunde känna att i det ögonblicket stramade det till under hennes hud, när musklerna spände sig. Hon hade läst av min blick. Hon öppnade munnen en aning och stirrade mig stint i ögonen, fokuserade blicken i min näthinna. Hela kroppen spände sig, stålsatte sig inför vad komma skall.

Och jag förmådde inte annat än att med sorgsen min stirra tillbaka och med skakig röst, som försökte tränga tillbaka den enorma sorg som vällde fram i mig, berätta att vi hade fått tillbaka röntgensvaren. Rösten svek mig i slutet på sista ordet och jag tog ett djupt andetag igen för att fortsätta med att redogöra för den slutgiltiga tolkning som gjorts av överläkarna och att vad de ansåg om hennes chanser... Rösten svek mig ett antal gånger under min monolog, men det var bara att ta djupa andetag och fortsätta.

Och allteftersom jag berättade om hur allting förelåg, om metastasering, om cytostatika som inte skulle ge någon som helst effekt och tvärtom skulle påskynda förloppet med tanke på hennes tillstånd, om operation som skulle innebära mer risk än man vågade ta, om labprover som bådade allt annat en väl... allteftersom jag slängde ur mig den ena förklaringen efter den andra, kanske mest för att urskulda det besked jag hade, öpnnade hon munnen en aning till. Tills hon låg där med vidöppen mun, så jag kunde se det intorkade blodet på insidan av kinderna efter gårdagens blodiga kräkningar.

Och så satt vi, hon med vidöppen mun och jag med läkarrocken som skavde i axlarna, och med min darrande, svettiga hand på hennes taniga, gula hand. Till det att hon plötsligt och häftigt drog efter andan och började gråta och viska mellan de djupa flämtningarna "Gud, förlåt mig. Åh gode Gud. Åh, Gud. Förlåt mig, förlåt mig." Jag kramade nu hårt om hennes hand och hon stirrade i taket, fortfarande med vidöppen mun och flämtandes. Och hon slutade aldrig med att nämna Gud. Och emellanåt släppte hon ifrån sig ett plågat jämrande, som om hon blev stucken rakt i sin själ.

Efter vad som verkade en mycket lång stund, hade tystnade åter lagt sig över rummet, bortsett från ett enstaka kippande efter andan efter all denna gråt. Till slut log hon, en aning sorgset, med något som liknade en insikt i blicken, och sa åt mig att fortsätta med mitt arbete. Jag försökte förklara att jag kunde sitta kvar en stund till och nämnde något om kurator, eller präst. Men hon bara viftade bort mig med sin hand, som hon nu hade befriat från mitt hårda grepp. Med andra torkade hon tårar som ljudlöst rann nerför hennes kind, tätt intill näsan och följandes näsans alla kurvor. Hon ville vara ensam.

Om möjligt med steg som var tyngre än när jag trädde in i rummet, lämnar jag henne. Väl ute var det min tur. Murar föll och tårar vällde fram. Jag bet hårt, hårt ihop och mellan mina tänder släpptes några jämrande ljud fram. Jag bankade med knytnäven mot en vägg och vilade min panna mot väggen. Mina tårar bara föll, men med en tanke att jag inte fick gå in till nästa patient med rödgråtna ögon, försökte jag förgäves hindra mig själv från att gråta. Och i det ögonblicket, kände jag för första gången i mitt yrkesliv, en hopplöshet. Ett tvivel över meningen med allt vad detta yrke innebar, och en känsla av totalt misslyckande fyllde mig.

Någons hand lägger sig lätt på min rygg och jag vänder mig om för att se att en sjuksköterska gav mig sin tröstande blick. "Jag önskar jag kunde göra mer än att trösta, men det är allt jag kan." Jag svarar henne att jag önskar någon hade lärt mig hur man på bästa sätt berättar för en människa att den är döende.

Vårt första möte...

Det var en jobbig kväll. Först plugget hela dagen och därefter jobbet. Usch och fy! Jag klampade längs ekande korridorer och nickade omärkbart åt några kollegor. Alla iklädda den grön-rutiga skjortan och de vita byxorna. Jag hade inte lyckats lära mig allas namn, hade bara jobbat där en månad. Med mitt usla minne för ansikten blir det svårt att lära känna igen folk.
Klockan visade 15.03. Tre minuter sen. Alla hade redan samlats i konferensrummet för genomgången av kvällens arbete.
Lyckligtvis, hade jag lyckats ställa mig in ganska väl hos chefen. Vi "connectade" omedelbart. Jag såg mig själv i henne. Stor, kraftig kvinna med en intelligent, slug och beräknande blick. Ett snett leende prydde ansiktet och ett ögonbryn alltid höjt. Som om hon visste allt om en. Jag var inte så orolig för att vara sen, hon visste att jag jobbade bra. Otroligt bra, för att vara nybörjare. Några minuter hade jag fått komma undan med några gånger. Jag klampade lite långsammare.

Till slut nådde jag fram till konferensrummet och genom glaset i dörren såg jag chefen stå och läsa från ett papper. Fördelade säkert arbetsuppgifterna. Jag tittade snabbt efter vem som var närvarande runt det ovala bordet med den gräsliga bruna duken. Annika, Rasheed, Jenny, Bettan och Karin. Bra, alla jag hunnit lära känna hittills. Ett schysst gäng.
Jag trycker sakta ner handtaget och puttar försiktigt på dörren. Lite svårt att ta sig in i rummet obemärkt när alla sitter vända mot dörren. Men jag visar att jag försöker i a f. Viljan är god, som det heter.
"Ursäkta att jag är sen. Föreläsningen drog över en stund." ljög jag fräckt. Jag blir besvarad med ett nickande från chefen och leenden från dem andra. Rasheed t o m flinar stort, för att retas. (Ja, vi har reda hunnit komma till det stadiet, lite svårt att låta bli med en så social människa som honom.)

Det är då Han tittar upp och vänder sig mot mig. Han sitter vänd med ryggen åt väggen med dörren. Det var därför jag missade honom. Han var ny. Han log vänligt och dem mjuka mörka ögonen mötte mina.
KABOOM! PANG! BOOM! DANG! Jag var kär! Jag hade förälskat mig i mitt livs första och enda kärlek. Det bara smällde och fyrades av runt mig och jag skuttade fram på en grön äng dränkt i små vita blommor, under en klarblå himmel med en mjuk, len sol som lyste upp min värld. Vad då fjärilar i magen? Den här mannen startade stormar i mitt inre. Mitt hjärta hoppade över några slag, slog därefter två slag samtidigt för att stoppa i några dagar och sedan, i någon takt jämförbar med klappandet från hovarna på en galopperande häst, försöka pumpa min kropp till liv. Mitt blod var koncentrerat i huvudet och jag upprymdes av en eufori utan dess like. Jag såg vårt bröllopsfoto framför mig. Vår solbrända son som naken sprang runt på en strand på Hawaii med blommor runt halsen. Vår trävilla från sent 1800-tal med knarrande golv och jag såg den silvriga Volvon. Jag såg ett gammalt par som krokade sina armar och gick barfota på en våt och varm strand, med en solnedgång som prydde deras varje ögonblick. Jag ville leva med denne man, jag ville dö med honom.

Torr i munnen och utan att lyckas slita loss min blick från hans, sträcker jag fram handen. Det slår gnistror mellan våra handflator innan dem kommer tillräckligt nära för att i en mjuk men bestämd beröring, hälsa på varandra. Och det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha honom och ingen annan. Han säger sitt underbara namn (som jag så många gånger dem följande fem minuterna skulle repetera för mig själv) och för mig låter det som att han sjunger sin kärleksförklaring.

Det var inte förrän 53 år senare som jag låg vid hans orörliga kropp och berättade om vårt första möte. Om början på mitt riktiga liv.