"Försiktigt, försiktigt", tänkte han.
Prasslandet bland träden fortsatte obehindrat av den spänning som drabbat de två andra i detta drama på liv och död, på andra sidan Smith & Wesson modell 32 - revolvern. Snart verkade även skogen ha tystnat - inte prasslandet. Ett skott. Ett gny. En duns. Fem sekunders total tystnad. Sen var Bar i full fart mot bytet, nyfiken på vad för gott käk husse fixat den här gången.
James sprang efter. Väl framme vid rådjuret kände han det dåliga samvete som varje gång drabbar honom när han skjuter ett rådjur. Bambi hade satt sina spår för alltid. "Kunde jävla Bambi inte ha handlat om en älg? Det är ju inte ens hälften så gott som rådjur!" väste han till Bar. Hunden verkade inte det minsta brydd över att Bambis mamma hade dött. Han skuttade och hoppade glatt fram och tillbaka, runt djuret. Puttade lite på det med den våta nosen och dreglet droppade från den stora käften. Han hade tröttnat på fisk.
James skar en bit kött till hunden och slängde iväg det bland buskarna, för att reta Bar som vägrade förstå hans känslor. På nolltid var schäfern efter i något mellan en flygning och en djupdykning. Det gick vilt till på andra sidan buskarna när han skällande och krafsande försökte hitta köttstycket. James kunde inte låta bli att skratta åt morrandet som han visste var riktat mot honom och hans ondska. Själv satte han igång med att planera transporten av bytet hem, men vad som upptog hans tankar framförallt var hur gott lite grillat kött med grönsaker skulle vara ikväll. Han insåg snart att Bars skällande hade börjat komma längre bort och han skällde oavbrutet. Sådär långt bort hade han inte kastat iväg köttbiten. "Bar?" ropade han efter sin hund. Nu skällde han än mer. "Vad vill du hundjävel?!" skrek han tillbaka och började jogga i riktning mot hundens ljud.
När han kom fram stod Bar med köttbiten mellan tassarna och skällde än mot honom och än mot någon hög som låg framför honom. En hög som hade långt, rött hår och ett par skitiga och trasiga jeansshorts, samt en grönblå-rutig flanellskjorta - även den illa tilltygad. Han gick sakta fram mot kroppen, puttade lite mot den med foten - rädd att den skulle explodera. En människa. Hur länge sen var det inte sen han sett en människa? Vad fan gör den här kvinnan här? Han blängde nästan förebrående på hunden som om det var den som släpat hit den, till skogens djupaste vrå. Han fick ett "Vad fan vill du?!" svar tillbaka.
"Stå inte där och glo! Vad ska vi göra av henne nu? Det var fan du som hittade henne!" Oberörd av hussens villrådighet tog schäfern köttet i sitt gap och tassade lugnt tillbaka den väg dem kom ifrån.
James stod kvar och stirrade ner på kroppen en bra stund efteråt. Till slut insåg han att Bar skulle hinna äta upp hela rådjuret om han dröjer länge till. Han lyfter den tunga kroppen och slänger henne över axeln. Hon såg inte ut att vara nätt och liten, men så här mycket såg hon inte ut att väga heller. Först vek sig benen under honom, men han lyckades spänna lårmusklerna i sista sekund. Snart började han gå tillbaka efter Bar.
* * *
Han slängde kroppen med en duns på golvet i hyddan. Hon gav ifrån sig ett stön, vred lite på huvudet och det verkade som att hon skulle öppna ögonen som var svullna och missfärgade, tydligen efter slag. Men rörelsen verkade för ansträngande och hon föll tillbaka i medvetslöshet igen. James stod länge och tittade på henne -fundersam över om han skulle hjälpa henne med något eller bara låta henne vara tills hon själv vaknade - eller ännu hellre, bara dog så att han slapp bekymra sig mer. Han lät henne vara och började istället jobba på köttet.
Fram mot kvällen var han färdig med alla bestyr för dagen, grillade och åt - två gånger. Han hade tagit en tupplur och när han vaknade igen var kvinnan fortfarande medvetslös. Han tog sig ner till bäcken och tog sig ett bad. Lekte lite med Bar, som hade glömt morgonens tjafs. Han passade på att tvätta sina kläder och låg naken i gräset och väntade på att han och kläderna skulle torka lite. Solen sken med sina sista lågor. Vinden blåste små, kyliga band av silkeslen luft över hans kropp. Gräset doftade friskt och höjde sig över honom - omslöt hans nakna kropp. Han blundade och koncentrerade sig på ljud.
Han älskade skogens ljud. Ingen musik är så mäktig som fåglars kvitter, knastrandet av kvistar och löv under djurens steg, vindens brus, bäckens porlande, insekters läten... Ja, till och med hettan hade sitt unika, tunga och dova ljud. För honom kändes det bra att veta att när han dör skulle han få sin sista vila här i skogen, hans begravningsmusik skulle skogen stå för. Hans sista bädd likaså. Han skulle överlämna sin kropp till de tryggaste händer. Om det fanns ett liv efter detta skulle han vilja återfödas på samma plats.
Han var så försjunken i sin njutning, i behaget som gräset mot hans hans hud och vindens smekningar gav hans kött, att han inte tänkte på att något stort skymde för solen och att Bar gläfste lite nyfiket och njutningsfyllt. Inte förrän något harklade sig och försiktigt rörde vid hans axel, lite puffande - insåg han att han inte längre var ensam. Han öppnade ögonen och möttes av det gräsligaste, fulaste, mest sargade ansikte han någonsin sett eller skulle få se - och han hade varit ute i krig så han visste. Det tog några sekunder innan han förstod vem det var och några sekunder till innan hans nakenhet gjorde sig påmind. Irriterad över att han hade blivit påkommen när han var som mest sårbar föste han undan hennes hand och reste sig hastigt. "Vad vill du?" grymtade han fram medan han förvirrat försökte söka sig till sina kläder och kunde inte komma på åt vilket håll han skulle börja gå. Till slut stod han där med sitt kön i händerna i ett försök till att dämpa nakenheten och ilsket blängde på kvinnan framför sig.
"Ursäkta att jag smög mig på sähår, bara. Jag vaknade i en koja här intill och jag vet inte var jag är." Hon snyftade till lite. "Är det din koja? Vet du hur jag kom hit eller hur jag tar mig härifrån?" Hon trängde tillbaka gråten. Stirrade med mörka rådjursögon och såg grotesk och hjälplös ut.
"Nej." Hennes ögon vidgade sig lite i förvåning över det oförväntade, korta svaret. Därefter fylldes dem med skräck.
"Vad menar du?"
"Att jag inte vet hur du kom hit eller hur du tar dig härifrån." Han var till slut så samlad att han kunde börja gå mot sina kläder. Kvar stod kvinnan och stirrade häpet och med lite gapande mun efter honom. Han klädde på sig snabbt och började gå tillbaka till hans hem - som inte var en koja, noterade han för sig själv lite stött. Det tog ett tag innan hennes steg bakom honom hördes.
"Vänta! Var ska du?" ropade hon efter honom. Han brydde sig inte om att svara och fortsatte gå.
