Att leka - Del II

Åh, varför? Varför? Min kropps naturliga reaktion förrådde mig brutalt, insåg jag, då det började hetta till i kinderna och jag såg för mitt inre hur jag hade blivit röd i ansiktet. Och då talar vi inte rosiga kinder, smickrande ansiktsfärg. Utan vi talar om att min kropp reagerade på att jag blivit utblottad. Var han tvungen att le?! Han sa inget, utan med det där retfulla leendet sänkte han blicken igen och återgick till att fokusera på sitt arbete, som han inte hade slutat med. Själv stod jag också med huvudet böjt för att jag behövde samla mig innan jag kunde prata igen. Skulle jag ha börjat forma ord direkt, skulle jag antagligen ha blandat ihop stavelser och grammatik och låtit något obegripbart överträda den gräns som mina läppar bildade. Jag kände att jag hade generat mig själv tillräckligt för idag.



Efter en stund fattade jag mod och lyfte min blick. Hettan och förmodligen färgen hade lämnat mina kinder, min näsa pekade lätt upp mot taket och jag fick tänka för mig själv: "Han är en simpel arbetare som många andra du har mött idag." Jag kände hur modet steg inom mig, en lejonhona som mötte det byte som hon var tvungen att slåss med för att mätta sina ungars hunger... Ja, min kära läsare, precis så dramatiskt och allvarligt kändes det för mig. Jag harklade mig och började fråga om herr Hakim, ägaren till charkuteriet och samtidigt tittade han upp på mig. Hans blick genomborrade mig och min röst svek mig. Så typiskt! Men jag fattar snabbt mod igen och låter inte avbrottet dröja alltför länge utan fortsätter meningen omedelbart. Och för första gången hör jag hans röst. Kan man förälska sig i en röst? Jag tror jag gjorde det.



"Herrn är inte inne för tillfället. Vill fröken slå sig ner och vänta på honom, eller jag kanske kan stå till tjänst med något?" Jag tittade åter ner i golvet, på mina skor, min kjolkant. För att fundera var jag tvungen att skydda mig från hans blick. Om jag ber honom om hjälp blir jag tvungen att prata med honom mer än vad som är klokt om jag vill slippa rodna igen och bete mig som... som vadå? Den sextonåring jag är? Nåja, göra bort mig lär jag göra i alla fall. Om jag stannar måste jag sitta på den där stolen, mitt framför honom och bli studerad i all evighet... Men då kan jag studera honom också, slog det mig. Var det inte vad jag hade längtat efter all denna tid? Jag kunde få njuta av denna skönhet hur mycket som helst, eller till herr Hakim var tillbaka i alla fall.

"Nej, jag sätter mig ner och väntar." Så slog jag mig ner på stolen han hade pekat på. Mitt hjärta, mitt arma hjärta, det slog så hårt att det kunde ha slagit genom ben och hud och ut på golvet. Så häftigt. Några minuter passerade och jag vågade inte andas ens, min blick var alltjämt fixerad på en blodfläck jag hittade på golvet, intill arbetsdisken. Det var tyst, för tyst för att det skulle vara bekvämt. Jag kände ett behov av att harkla mig och jag gjorde det. Jag kände att han tittade snabbt upp åt mitt håll och när jag tror att han har åter tittar bort sneglar jag upp mot honom - och våra blickar möts. Och jag blir fruktansvärt förvånad, dels för att han ser ertappad och generad ut, men även för att han vägrar titta bort. Han fäster sin blick i mig, besvärad men envis. Plötsligt känner jag ett övertag, det ger mig styrka att inte heller värja med blicken. Och jag vinner! Han blir för generad, sänker blicken, harklar sig...

"Vill fröken ha något att dricka?" Jag var ganska törstig faktiskt. "Ett glas vatten blir bra, tack." Han försvinner bakom ett drapperi och kommer strax tillbaka med ett glas vatten på en bricka. Tar glaset från brickan och räcker över det till mig, hans fingrar glänste lite. Han hade tvättat händerna. Jag tog emot vattnet och våra händer möttes. Den jäveln! Han hade räknat ut det här. Jag drar häftigt undan min hand som om jag har fått en stöt, men sträcker den åter och mottar glaset med vatten. Åter möts våra fingrar. Jag ler lite över hans listighet. Jag började känna mig bekväm med situationen att han visade ett intresse för mig och i samma stund kommer herr Hakim in genom dörren. "Ah, är det inte lilla Nour jag har hos mig? Vilken trevlig överraskning! Har Ali tagit hand om dig?" Nu vänd till objektet för min beundran, tydligen en Ali: "Har du bara erbjudit vatten?! Spring snabbt iväg och hämta läsk eller juice att bjuda på." När Ali skyndade iväg, vände sig åter herr Hakim till mig: "Hur är det med dig då, vännen? Och dina föräldrar? Kom du ensam?" Vi utbytte artigheter, hälsningar och han drev med mig lite, som han alltid hade gjort då han var en gammal vän till familjen och hade känt mig och känt till mina pinsamheter sen jag kröp runt.

Jag redogjorde för min mors önskemål och han såg till att fixa det själv. Jag stod i dörröppningen när Ali kom störtande tillbaka från Gud vet var med en Coca Cola flaska i handen. Det rann svett nerför ena kinden - det var en mycket varm dag. Han fick en utskällning för att han dröjt så länge, han försöker försvara sig med att kioskägaren hade behövt hjälp. Herr Hakim viftar bort hans ursäkter och säger åt honom att ta kassarna från mig och följa mig hem. Herr Hakim! ville jag skrika. Det räcker med tortyr för idag! Men jag kunde inte andas fram ett enda ljud. Det var bara att finna sig i denna omtanke, tacka för vänligheten, lova att framföra hans hälsningar till mina föräldrar och börja gå. Med Ali som följde efter mig.

Del III kommer snart. :)