I min kaffekopp...

Jag stirrar ner, blinkar lite och tittar ner igen. Nej, du är kvar. I min kaffekopp. I mitt kaffe ser jag dig och ditt nöjda flin. Jag avskyr dig. Lämna mitt kaffe i fred. Jag rör om - först långsamt för det gör ont att utplåna dina vackra drag, men sen mer frenetiskt när du vägrar försvinna. Du slutar aldrig le sådär självgott! När jag har rört runt i ditt ansikte så häftigt att det nu stänker kaffedroppar på min vita skjorta och människor runt mig ger mig förvånade och frågande blickar, slutar jag tvärt. En sista droppe stänker som om den missat att jag slutat. Och jag sjunker i dina ögon nu, jag studerar mitt kaffe och dina ögon. Du har något retfullt i blicken. Jag stirrar in i dina ögon och du retas med mig. Jag vet, jag är vansinnig. Du gör mig till en idiot som ser dig i mitt svarta kaffe.

Jag reser mig upp och lämnar personalrummet, tar dig med mig - i min kaffekopp, och lämnar allas blickar för att återgå till vettiga aktiviteter, som att jobba hårt. Jag lyfter på skärmen på min laptop och börjar skriva på en ny artikel om presidentval och afrikanska bönder och kaffe.

Plötsligt kommer du in i rummet, går mot min plats och ställer dig bakom mig. Jag känner din härliga doft, ditt moln av rakvatten som fyller mig och min själ. Du drar bak en hårlock från min kind och med fingret fortsätter dra längs konturen av min hals, ner över mitt nyckelben. Jag ryser lite... av välbehag. Jag viskar jag älskar dig. Men du svarar inte. Istället går du tillbaka till min lock som har ramlat tillbaka på min kind och upprepar din smekning. Nu höjer jag rösten lite, jag älskar dig. Fortfarande inget svar... Du knäböjer nu. Ditt huvud är något lägre än mitt. Ditt ansikte närmar sig mitt och jag kan till slut känna din varma andedräkt mot min kind, samma kind som du smekte. Jag vrider lite på mig för att jag ska kunna möta din blick, samtidigt tar jag ett djupt andetag. Nu frågar jag: "Älskar du mig?" Och då inser jag att du inte är du. Du finns inte. Du kom aldrig in i mitt rum och smekte mig aldrig. Nu gråter jag: "Älskar du mig? Älska mig! För helvete, älska mig!" "Älska mig..." kvider jag ynkligt.

Jag byter om till nattlinne och kryper ner i min säng. Under täcket. Jag lägger mig på ena sidan och där ligger du. På mage. Som du tycker om att ligga. Armarna under kudden. Du ler mot mig. Ett kärleksfullt leende. Och jag känner att jag inte orkar mer. "Lämna mig... Snälla." Du skrattar lite och smeker bort en tår som rinner tvärs över min näsa och ner till andra ögat. "Varför ska jag lämna dig? Du vill ha mig här." För en stund går jag på det. Men snabbt inser jag hur det är och återgår till att be dig lämna mig. "Låt mig vara... Lämna mig ifred. Ge mig frid." Nu nyper du min kind lekfullt och jag börjar snyfta högt och häftigt. "Jag orkar inte mer! Lämna mig ifred! Jag avskyr dig... du finns inte. Inte här hos mig."

Jag känner hur varje bokstav gör mig mattare. Och jag gråter nu som ett skjutet djur. Jag orkar inte mer. Jag vill inte älska dig. Jag vill inte att du ska finnas i mitt varje andetag och jag vill inte ha dig här. Och allt jag vill är att du ska ligga här, tätt intill mig. Jag vill känna dina andetag på riktigt. Jag vill veta hur du tycker om att ligga och jag vill att du älskar mig... Men allt jag får är en skugga... Tomma ord och fantasier. Jag avskyr att du gör mig galen. Jag avskyr att jag älskar dig.

Snälla, älskade älskade. Låt mig vara. Lämna mig ifred. Jag vill inte drömma mer. Du gör ont. Du är smärtan i mitt liv. Du finns i mitt mörker, på min vägg, i den svarta klänningen du tyckte om, i pennan jag stal från dig, i ditt telefonnummer, i min spegelbild. Du finns i mitt blod, i mitt varje hjärtslag, i allt jag ser och rör. Du finns i min kaffekopp...

Du är min sjukdom och jag vill inte ha någon bot. Jag vill bara dö i dig. Lämna mig ifred.