Det var en tidig morgon i september. Saidons fuktiga hetta hade trängt sig på nattens friska kyla. Ni vet, det där typiska morgonklimatet med en blandning av hett och kallt. Jag kunde inte sova denna natt. Natten innan allt. Jag låg och vände och vred mig i sängen och ömsom kände jag skräck, ömsom nervositet och emellanåt ren nyfikenhet inför mitt kommande äventyr. Jag gjorde mitt bästa för att försöka koppla bort alla tankar och somna - men de två resväskorna som var fullpackade med vad jag kunde tänkas behöva för att starta mitt nya liv och som stod uppställda mot väggen slutade aldrig påminna mig. Konstigt nog tycktes de tala till mig - även när jag vände ryggen mot dem.
Till slut hade gryningen börjat närma sig och jag kände att det var en sista sak jag var tvungen att göra och som jag hade försökt undvika till nu.
Precis när jag lade handen på handtaget till stora porten och var på väg ut började första böneutroparen i moskén intill vårt hus att kalla till morgonbön och en efter en följde de andra moskérna med. På bara någon knapp minut hade alla minaret anslutit sig till mässandet som la sig som en tunn, hypnotisk slöja i luften över Saidon. Fullständigt osynkroniserat kallade moskéerna stadens befolkning till att starta dagen med att tillbedja den ende Guden. Morgonbönen sägs vara den viktigaste. Men jag hade andra ärenden. Det var något som väntade på mig, som jag inte längre kunde förskjuta ur mina tankar.
Jag vandrade ner längs de smala gränderna i Ein El-Helwe där man ibland knappt fick plats att gå rakt framåt, och ibland var tvungen att gå sidleds för att ta sig fram. Folk bor så tätt inpå varann att två grannhus lika gärna kunde varit ett. Det är fortfarande den snabbaste vägen att ta sig fram, att hoppa från takterass till takterass över husen. Blev folk upprörda. Nej. Bara du var noga med att husets herrar visste att det var du och att du gav kvinnorna en chans att skyla sig om de gick fritt klädda i hemmets trygghet. Privatliv? Vilket privatliv? När man delar vårt öde, blir vi alla systrar och bröder och en enda individ.
Men det var för tidigt på morgonen för att hoppa över taken. Så jag vandrade genom de trånga gränderna. För varje steg som jag tog dök ett nytt barndomsminne upp. Från när min pappa jagade mig och Ihab genom dessa gränder med kvasten i högsta hugg - han kom på oss med att tjuvröka. Eller när alla unga killar sprang för livet genom dessa gränder när den libanesiska polisen attackerade en demonstration - som vanligtvis hölls efter fredagsbönen. Nerför den lilla vägen från vårt hus och till andra vägskälet hade min storasyster och min mor en gång, mitt under Israelisk invasion, börjat tvätta vägen. Mamma med skurvatten, en massa såpa och kvasten frenetiskt gnidandes bort blodfläckarna och min storasyster tätt efter med svartpeppar. Samtidigt som de nådde vägskälet, kom de Israeliska soldaterna med spårhundar.
"Wen jaree'h?!" (Var är den skadade?) ropade den unga soldaten. Min mor, en reslig och stark kvinna, sträckte ännu mer på sig och såg tuffare ut än vad hon var.
"Aya jaree'h, ya e'ne?" (Vilken skadad, kära du?)
"Shof h'ada orkod hon?" (Har du sett någon springa förbi här?)
"Ktar ya ro'he, heik w' heik." (Många, älskade du, dit och dit.) Och hon pekade mot den väg de kom ifrån och ner mot vägen bort från vårt hus. Hundarna cirkulerade runt sig själva och sniffade, men kom aldrig längre än dit min mor stod. En stund stirrade soldaten i täten henne i ögonen och hon gav honom en likgiltig, smått hånande blick tillbaka. Och då vände dem på klacken, och tog av längs vägen i riktningen bort från vårt hus.
Den skadade gerillasoldaten låg under tiden i min säng, och min pappa pysslade om hans sår, skador och och stillade blödningen. Min pappa är läkare och någon hade sagt åt denne unge man att springa mot vårt hus, efter att han hade fått skottet i sidan. Han stannade hemma hos oss i en månad. Ett år senare lämnade någon av ett fint väggur till oss, från denne man som tack för vår hjälp.
Men jag har tröttnat på dessa minnen. Jag är trött på att vara martyr. Trött på att vara lägre klass. Trött på att vara fallet. Trött på att vara konflikten. Blev jag kvar i detta råtthål - för det är det som dessa flyktinläger är - kommer jag aldrig få uppleva ljuset. Aldrig ha hopp om framtiden.
Jag började närma mig begravningsplatsen. Folk hade hunnit börja strömma mot moskén i grupper från alla håll, för morgonbönen. Några höjde på handen och ropade glada hälsningar mot mig. Jag förmådde inte mer än att svara med en nick. Och där var den. Jag stod på andra sidan vägen, stirrade på porten till begravningsplatsen. Tog ett djupt andetag, ett till och ännu ett. Jag fick ont i magen, det blev tjockt i halsen... Här hade jag inte varit sedan det hände. Jag korsade vägen och la handen på den kyliga grinden. Det ilade genom hela min kropp. Jag puttar på den tunga metallen och tar mig in på begravningsplatsen. Graven var i mitten - en enkel sten bland alla enkla stenar. Sakta, med hasande steg av bly tar jag mig fram dit.
Länge står jag där och läser namnet och datumet - kanske undermedvetet i ett försök att upptäcka att något var fel och att den människa vi hade begravt där var någon helt annan. Ingen jag kände eller brydde mig om. Men namnet stämde och så även datumet. En tår föll långsamt ner för min kind. En annan längs min näsas konturer, ner över överläppen och in i min något öppna mun. Sältan från tåren passade ögonblicket. Jag suckar och faller ner på knän, över bädden av jord under vilken hon låg.
"Godmorgon, yamma." lyckades jag snyfta fram och brast slutligen ut i tårar. Jag lade mig över hennes grav och låg där och skakade av tårar. Och kände mig så ensam och för första gången föräldralös. Hennes död blev plötsligt en kall sanning jag vägrat ta till mig. Jag grep om jorden, som i ett försök att krama henne. Och jag saknade hennes famn, hennes stora armar som brukade hålla mig fast men ömt intill hennes kropp och vaggade mig kärleksfullt - där jag brukade sitta bredvid henne.
"Wen jaree'h?!" (Var är den skadade?) ropade den unga soldaten. Min mor, en reslig och stark kvinna, sträckte ännu mer på sig och såg tuffare ut än vad hon var.
"Aya jaree'h, ya e'ne?" (Vilken skadad, kära du?)
"Shof h'ada orkod hon?" (Har du sett någon springa förbi här?)
"Ktar ya ro'he, heik w' heik." (Många, älskade du, dit och dit.) Och hon pekade mot den väg de kom ifrån och ner mot vägen bort från vårt hus. Hundarna cirkulerade runt sig själva och sniffade, men kom aldrig längre än dit min mor stod. En stund stirrade soldaten i täten henne i ögonen och hon gav honom en likgiltig, smått hånande blick tillbaka. Och då vände dem på klacken, och tog av längs vägen i riktningen bort från vårt hus.
Den skadade gerillasoldaten låg under tiden i min säng, och min pappa pysslade om hans sår, skador och och stillade blödningen. Min pappa är läkare och någon hade sagt åt denne unge man att springa mot vårt hus, efter att han hade fått skottet i sidan. Han stannade hemma hos oss i en månad. Ett år senare lämnade någon av ett fint väggur till oss, från denne man som tack för vår hjälp.
Men jag har tröttnat på dessa minnen. Jag är trött på att vara martyr. Trött på att vara lägre klass. Trött på att vara fallet. Trött på att vara konflikten. Blev jag kvar i detta råtthål - för det är det som dessa flyktinläger är - kommer jag aldrig få uppleva ljuset. Aldrig ha hopp om framtiden.
Jag började närma mig begravningsplatsen. Folk hade hunnit börja strömma mot moskén i grupper från alla håll, för morgonbönen. Några höjde på handen och ropade glada hälsningar mot mig. Jag förmådde inte mer än att svara med en nick. Och där var den. Jag stod på andra sidan vägen, stirrade på porten till begravningsplatsen. Tog ett djupt andetag, ett till och ännu ett. Jag fick ont i magen, det blev tjockt i halsen... Här hade jag inte varit sedan det hände. Jag korsade vägen och la handen på den kyliga grinden. Det ilade genom hela min kropp. Jag puttar på den tunga metallen och tar mig in på begravningsplatsen. Graven var i mitten - en enkel sten bland alla enkla stenar. Sakta, med hasande steg av bly tar jag mig fram dit.
Länge står jag där och läser namnet och datumet - kanske undermedvetet i ett försök att upptäcka att något var fel och att den människa vi hade begravt där var någon helt annan. Ingen jag kände eller brydde mig om. Men namnet stämde och så även datumet. En tår föll långsamt ner för min kind. En annan längs min näsas konturer, ner över överläppen och in i min något öppna mun. Sältan från tåren passade ögonblicket. Jag suckar och faller ner på knän, över bädden av jord under vilken hon låg.
"Godmorgon, yamma." lyckades jag snyfta fram och brast slutligen ut i tårar. Jag lade mig över hennes grav och låg där och skakade av tårar. Och kände mig så ensam och för första gången föräldralös. Hennes död blev plötsligt en kall sanning jag vägrat ta till mig. Jag grep om jorden, som i ett försök att krama henne. Och jag saknade hennes famn, hennes stora armar som brukade hålla mig fast men ömt intill hennes kropp och vaggade mig kärleksfullt - där jag brukade sitta bredvid henne.
