Fallet - Del II

Resan blev lång och tung och gick i tystnadens tecken. Ja, i alla fall i min tystnads tecken. Khaled, min kusin, var å andra sidan obeskrivligt exalterad över min resa. Han slutade inte prata om de fina flickorna, naturen, vänliga människorna, rättigheter och demokrati i det nya landet. Man skulle kunna missta sig för att han var frekvent besökare av denna plats långt bort. Jag skulle äntligen få medborgarskap i ett land att räkna med. Jag skulle äntligen bli en invånare av denna värld, ha ett eget land och betyda något i sammanhang när man talar om nationer. Vad han menar? Vi är palestinska flyktingar i Libanon. Alltså finns vi inte.

Khaled, min käre kusin och barndomsvän, han tvingades välja en bana i livet som taxiförare. Hoppade av skolan som 14-åring för att försörja mamma, två systrar och en bror. Hans pappa, min farbror är spårlöst försvunnen sedan 80-talet. Med största sannolikhet är han död. Vissa anklagar Israel och somliga Syrien. Kan det ha varit Egypten som varit involverade? Sanningen är att ingen kommer någonsin veta. Men unikt fall är det dessvärre inte.

I vilket fall som, har Khaled varit en hårt arbetande man sedan dess och lyckades utbilda alla tre syskon och hjälpa sin bror gifta sig. Han är till idag sin mors stora sorg - han vägrar själv gifta sig. Han påstår att han inte vill släppa in en främmande kvinna i moderns hem, att besvära henne. Det ligger nog en åttioprocentig sanning i det, men andra betydande orsaker är dock lika möjliga. Exempelvis anser han sig vara för bra för att kastas bort på en enda kvinna när han kan göra så många lyckliga. Och sanna mina ord, det kan ingen tycka annat om.

Khaled var en riktig man. Han var lång, muskulös, solbränd och med sina grönbruna ögon och rödbruna hår fick han alla flickor på fall. (Enligt ryktena finns det även en rik rysk oljekung som fattade tycke för Khaled i huvudstaden. Olyckligtvis förtäljer inte ryktena mer än så.) Flertalet var de unga kvinnor vars hjärta, och i många fall även annat, hade brustit i tron om att en uppoffring skulle tämja detta lejon. Men så fel! Detta gjorde om möjligt min kusin än mera vild!

Den andra orsaken till hans liv i, vad hans moder så naivt ville tro, celibat var hans bisysslor. Det höljdes alltid av hemlighetsmakeri och det var egentligen inte en själ som visste vad han hade för sig på sin fritid. De gick även här rykten om att han är langare av droger, sysslar med vapenhandel eller prostitution. Men jag och Khaled växte upp tillsammans. Jag känner honom som min egen handflata, som vi säger på arabiska. Han är inte helt utan principer och skulle aldrig syssla med något liknande. Man får tycka vad man vill om hans överdrivna intresse för kvinnor och att såra kvinnor. Men han är inte kriminell. Politiskt passionerad har han dock alltid varit, och min kvalificerade gissning säger mig att det nog är något åt det hållet som upptar hans tid när han inte älskar med sina kvinnor.

Plötsligt bytte han ton och blev allvarlig. Jag tittade på honom via backspegeln i hans slitna Mercedes där stoppningen i säten hade helt försvunnit, han fångade min blick. "Lova mig, må Gud bevara dig, att du gör mig stolt i utlandet! Lovar du?" Jag nickade försiktigt. "Du är mitt hopp. Jag får leva genom dig, broder. Svik mig inte. Åk dit och njut av att vara en människa. Njut av livet och friheten och demoktratin. Bli något! Älskade broder, bli något stort. Du är vårt budskap till världen, vi kan. Ge oss en chans och vi kan!" För första gången i mitt liv fick jag se hans vackra ögon fyllas av tårar. "Jag är trött, men genom dig kommer jag få liv igen. Och glöm oss inte. Kom tillbaka då och då för att berätta hur det går för dig." Jag svarade med att hålla fast Khaleds blick i backspegeln och lägga min hand på hans axel.

Till Shalia - kanske mitt enda fan. :P Det kommer mer.