Sirenerna

Jag stoppar nyckeln i låset till min lägenhet och vrider om. Jag stiger in till värmen från ett hem. Ute har det blivit höst. Färger är sedan några veckor mkt varmare, till skillnad från luften som skär i huden likt is. Jag älskar hösten. Så mycket kontraster. Så mjuk med sina gyllne träd och lövmatta under benen. Och allt rutinmässigt liv som finns i stan. Det är skönt att veta vad man ska förvänta sig. Rutiner är tryggt.

I hallen snubblar jag över ett par skor, sparkar undan dem och tänder lampan i taket. Jag släpper alla kassar jag bär på och står ett tag och huttrande kramar om mig själv, hårt hårt. När jag står där blir jag helt upprymd av en underbar känsla, en känsla av frihet. Det här är min lägenhet, mina kassar med mina inköp anpassade efter mina behov och min mans. Allt är mitt, bara mitt. Här är jag befriad från allt som inte passar mig. Här har jag det bra.

Jag småler för mig själv när jag till slut inser att jag inte kan stå här och vara glad hela dagen, i hallen. Jag tar av mig jacka och mössa och vantar och skor - efter kylan utomhus helt motvilligt. Jag bär in kassarna med mat till köket där jag ställer ner dem på golvet. Ivrig som jag är att prova min nya garderob, som jag desperat behöver så här när det blivit ny höst, och jag tar mig inte ens tid att stoppa in maten på plats. Snabbt med påsar av kläder i famnen skyndar jag mig in till mitt sovrum för att testa. Jag sliter av mig mina jeans och min tjocka tröja och gör mig beredd på nya fräscha kläder. Och nya fräschare tider.

Jag klär på mig och klär av mig. Testar passning och testar kombinationer. Tröjor, byxor, klänningar och klänningar. Min stora passion, klänningar. Nya vantar och ny mössa. Och så klart det bästa en kvinna kan shoppa loss på, skor. Jag tittar i spegeln och analyserar hur allt sitter, hur jag ser ut, vad som framhävs och vad som döljs. Jag vill bara en sak - komma fram till att jag är vacker. Jag kunde ha väntat till det att min man kom hem, men allt jag får ut av honom är att jag är vacker i allt och så en puss på kinden. Inte mycket till konstruktiv kritik.

Jag tittar bort mot sängen, hans plats, där han brukar sova. Återigen blir jag upprymd av ett glädjerus. Han var åter något som var mitt. Jag har valt honom och älskat honom. Och han älskar mig. Det vet jag. Jag ser det i hans ögon. När mitt liv var i botten var han min räddning. Ironiskt nog jobbar han som polis. Han räddade mig från ett liv jag inte ville leva. Från en familj jag kände mig kvävd av och vänner som inte var till så mycket nytta. Han tog mig från mörker till ljus. Såklart på bekostnad av min relation till familj och vänner. Det var ju inte lämpligt att jag gifte mig med en man mina föräldrar inte godkände (sen att det inte fanns mycket att klaga på var inte att nämna - huvudsaken var att traditioner är viktigare än min lycka). Och mina vänner bröt jag själv upp med när ingen ville stötta mig i mitt val. På så sätt blev jag ensam men ändå inte.

Det finns många dagar då jag känner på mig att han har dåligt samvete. Oavsett hur mycket jag förklarar att han är mitt val - att min situation är en konsekvens av mina val. Han fick mig bara att inse vad jag vill. Att jag är aldrig lyckligare än när han klampar runt på morgonen i lägenheten och muttrar och svär - morgontrött som han är. Jag vill dela mitt liv med honom.

Trots min lycka är han min största oro. Varje dag när han går iväg till jobbet vrider det sig inom mig och jag blir rädd att jag aldrig kommer att få se honom mer. Av alla yrken utsätter han sig för ett riskfyllt arbete. Vad ska jag ta mig till om jag står kvar utan honom en dag? Han är ju mitt allt. Vad har jag då kvar? Han brukar säga att jag överdriver en smula. Men när erfarenheter har lärt mig att jag sällan kan vara lycklig länge, utan att lyckan åtföljs av olycka är det svårt att vara annat en orolig.

Jag kommer på mig själv med mina hemska tankar, ruskar lite på mig för att röra ut all denna negativitet ur mig och försöker återfå min glädjekänsla. Jag nästan lyckas, kvar är ett obehag i magen trots att jag glädjer mig för min lyckade dag. Jag ställer mig i köket och lagar mat. Och nynnar på en glad melodi som insisterar på att omvandlas till en negativ en.

I sitt nynnande och obehag kunde hon höra sirenerna långt bort. Hon lagade mat för två ovetandes om alla förändringar som åter skulle drabba henne. Vem vet? Det kanske är som hon tror - att hon sällan får behålla lycka länge?