Vågorna rullade in med jämna mellanrum och ibland stänkte några droppar på det tysta, fridfulla paret. Havets möte med sanden skapade härliga, vaggande melodier och skänkte ögonblicket livlig ro. Luften var kylig, därför hade de tänt brasan. Den doftade av sommar, fuktig sand och alger. Endast en liten, liten kant av solen stod över horisonten och kvar var mestadels strålarna och deras röd-rosa sken som letade sig över jordens yta från bortom fjärran väst. Dess värme var sedan länge utbytt mot kylan.
Förutom strandens dofter omslöts hon av ett tjockt moln rakvatten från hans jacka och honom själv. Hans doft, det bästa med att ha honom nära. Hon tittade ner på sin kärlek och tog djupa andetag för att andas in honom i sin smått frusna kropp. Fingrarna anlade vägar genom hans tjocka, korpsvarta hår. Hennes hår hängde ner över honom och skapade en inkopmplett tunnel mellan deras ansikten. Hon tittade ner och lät synen dansa över denna skapelse i hennes famn. I stunder som denna kunde hon inte låta bli att förundras över hur mycket skönhet ett ansikte kan rymma.
Den skönhet som hennes sinnen förmedlade till hennes medvetande var ofattbar. Kan en människa vara så vacker?! Kan en människa vara så vacker att det svider i ens själ vid varje hjärtslag?! Det var hans ögon som hade fångat hennes uppmärksamhet första gången. Mandelformade och de mörkaste hon någonsin sett, med långa täta ögonfransar med den naturliga böjen som få förunnas. Och hans smala, fina läppar. Den markerade hakan och de hårda kindbeben. Ett mästerverk. Men vackrast av allt var hans själ som återspeglades i varje blick han gav, varje min han gjorde, varje ansiktsdrag.
Vinden viskade genom träden. Havet var inte sent med att svara. Men tystnaden lät mest, när den fyllde luften tjock och tung, mellan varje vågslag mot stranden och varje sus från trädens löv. Solen hade förskjutits nedom horisonten, bortom världens rand och var knappt en vag förnimmelse om en dag som hade varit. Fåglarna hade tagit farväl av skyn och molnen tävlade om att skymma den måne som ärade natten med sin ankomst. Den rödrosa skuggan konkurerades bort av en graciös silverslöja som tung som en suck av enorm lättnad lade sig över naturen.
Kvar på stranden fanns paret. Han djupt försjunken i tankar som rörde det världsliga. Hon uppfylld av glädje, kärlekseufori och livets rus - i väntan på att han skulle beordra henne att dö för hans skull, så att hon kunde få dö för hans skull. Offra sitt liv så att han får leva. Offra sin själ så att han kunde få behålla sin. Offra sin kropp, så att han kunde mätta sin. Och allt var i sin ordning - för en kvinna älskade en man.
