Kärlekens Nirvana

Bröstcancern har spridit sig. Den har satt sig rakt ner i mitt talcentrum i hjärnan. Jag kan inte prata, prata som var det jag gjorde bäst. Vad ironiskt livet är. Jag var fri från cancern i exakt tio år och en månad, men det oundvikliga skedde till slut. Har man haft cancer en gång, är man för alltid cancersjuk även om man inte får återfall. I tio år och en månad har jag burit cancern med mig och gått och väntat. Väntat på dödsdomen. Walking dead. I tio år och en månad.

Så kom dagen D. Jag började sluddra på talet. Därefter började ena sidan rycka och efter det är allt svart. Jag svimmade av och började krampa, har det återberättats för mig. På röntgen såg man en blödning med avvikande utseende och när man utredde vidare upptäcktes de två metastaserna. En stor i mitt talcentrum och en något mindre på något ställe i hjärnan som jag inte riktigt förstått vad det gör. Jag hade även förändringar i lungan och skelettet. Det förklarade smärtan i ryggen jag hade gått med drygt en månad. Det finns inte så mycket mer att erbjuda mig i behandling. Man provar nu med cellgifter, men utan större förhoppning om att jag ska bli bättre.

Nu sitter jag här, i mitt hem, i en fåtölj och tittar ut från sovrumsfönstret över sjön. Sjöutsikt, det var den avgörande faktorn för mig när vi köpte huset. Jag älskar, älskade, vatten. Jag har slutat känna känslor. Det är därför jag inte längre älskar. Jag inväntar döden bara. Mellan kräkningarna, mellan ångesten, mellan den skärande smärtan försöker jag med ren viljekraft tillkalla Hades att ta med mig på en sista båttur.

Jag har inte riktigt förstått var min make och mina döttrar har fått för sig att jag skulle uppskatta att bli positionerad i denna fåtölj framför detta fönster. Jag fann glädje i att sitta på det här viset tidigare i livet, för jag hade alltid möjligheten att resa mig upp och gå när jag tröttnade på ljuvligheten. Nu kan jag inte ens ropa på hjälp för att ta mig upp ur fåtöljen och gå och lägga mig, min nyfunna favoritaktivitet. (Horisontalläge är det nya läget på modet, i cancervärlden.) Hade mina anhöriga tänkt ett steg längre hade de satt mig i en bil och åkt runt, runt med mig. I vart fall i en taxi om de inte ville köra mig själva. Det har vi råd med. Jag har aldrig tyckt om att sitta hemma. Varför skulle jag börja uppskatta det nu helt plötsligt, bara för att jag skulle dö?

Jag vill inte påstå att jag klamrar mig fast vid livet, men jag ska väl ändå inte behöva dö av tristess?! Jag kan inte prata och jag kan inte gå, men än så länge är jag vid medvetande och den olidliga ledan är mer smärtsam än mina cancersmärtor.

Mina döttrar undviker mig och min make tittar mig sorgset i ögonen, i ett försök att kommunicera med mig. Ibland önskar jag att jag med min blick kunde kommunicera tillbaka att jag varken är döv eller att han har talsvårigheter. Han kan fortfarande prata med mig. Jag kan bara inte svara med mer än några grymtande ljud. Men sen ser jag rakt in i hans sorgsna ögon och jag förstår att han har inget att säga mig egentligen. Han väntar även han på min död. Jag ser smärtan. Jag försöker stirra tillbaka med mina halvt slutna, nerdrogade ögon att han kommer att klara sig. Det kommer att gå bra för dig, hjärtat. Visst kommer vi inte få bli gamla tillsammans eller sitta barnvakt åt barnbarnen tillsammans eller ligga och läsa i sängen innan vi somnar i varandras famn varje natt något mer. Men du kommer att klara dig. Många gånger är medicinerna så tunga att jag inte orkar röra mig, inte ens min friska sida. När allt jag vill göra är att lägga min hand på hans hand förmår jag nätt och jämt röra på ett finger. Oftast är rörelsen så subtil att han inte noterar den.

När man inte kan prata, tänker man mycket. Jag har många gånger noterat att mina tankar till slut alltid rör sig mot ett enda ämne – männen i mitt liv. Jag är en kvinna som har haft turen att älska och bli älskad av flera män. Fantastiska män. För dem är jag evigt tacksam för den färgsprakande resa mitt liv har varit.

För jag har varit och är älskad. 

Det skulle ta några försök innan jag träffade Karim. Karim med sin ståtliga uppenbarelse och mörka stämma. Med all sin maskulinitet, som i allt testosteron kunde finna det i sig att släppa garden och vara sårbar i min närvaro. Jag älskade honom från första stund. Hans tillgivenhet, hans pålitlighet, hans intelligens. Karim var mannen som fick mig att inse att kärlek visst räcker hela vägen. För kärlek är fröet till allt gott. Karim lärde mig att kärlek är kompromisser, uppoffringar och förändring. Han lärde mig att i kärlek finns ingen arrogans, själviskhet eller konkurrens.

Kärlek är ett erkännande av ens djupaste känslor för en människa och det är att lyfta dessa känslor så de står över allt annat i livet. För kärlek ger man upp sitt jobb och flyttar till en annan stad. För kärlek lär man sig vakna tidigt på morgonen och ta promenader med sin älskade även om varje steg på vägen är tortyr. Karim lärde mig att kärlek är svaret på alla frågor som Om? Hur? När? Var? Kärlek är den trygga famnen man somnar i efter en lång dag. Det är den ömma kyssen mot en mage som ska bära frukten av två älskades förening. Det är tummen som stryker bort tårar av smärta från ens kind.

Karim gav mig min andra dotter och älskade min första som sin egen. Karim älskade varje centimeter av min kropp och räddes inte att visa det. Han älskade mig genom livet med en öppenhet som var och är rörande. Aldrig fick han mig att tvivla på sin kärlek till mig. Aldrig höll han tillbaka. Han älskade mig intensivt och för varje droppe av kärlek jag visade honom fick jag tio tillbaka. Karim är grundpelaren min existens vilar på.

Jag är en lyckligt lottad kvinna. Jag är och har varit älskad av underbara män. Cancern får komma och ta mitt liv, inser jag. Jag har nått kärlekens Nirvana och om inte det är meningen med livet, vad är? Jag har älskat och varit älskad. Jag har gett vad jag kan av kärlek och fått mer än jag förtjänar. Med detta faller allt på plats. Varför jag fick cancern och varför jag nu ligger här i min säng, omgiven av min älskade man och mina barn, som alla försöker med viljekraft blåsa tillbaka livet i mig.

Sista dagarna i livet är ett töcken. Ibland kan jag få en ångestattack och känna hur en bit liv lämnar mig genom hudporerna. Då reagerar Karim omedelbart och ger mig lugnande medicin så att jag dåsar iväg till mitt Elysion, med evig vår och mina älskade mäns röster som blåser som sköna brisar över de vitklädda fälten. Mellan ångestattackerna fylls jag av värme och harmoni. Ibland kan jag höra skrattande barn som springer runt på små mjuka fötter. Vissa stunder är jag vaken och vill titta mina kära i ögonen och säga att jag älskar dem, älskar dem mer än livet. Men jag förmår knappt röra på mina läppar. Sådana stunder får jag alltid en klunk vatten att dricka. Jag tror det misstar mina försök att prata för uttryck för törst. Men den enda törst jag känner är den för att få älska en sista gång. Den att få se in i mina älskades ögon och förmedla till dem all den kärlek som ryms i min tärda kropp. 

Snart doftade rummet av jasmin. Jag kände hur kag slappnade av. Jag omhuldades av ett varmt mörker och i centrum av det mörkret fanns ett ljus. Är det nu man ska röra sig mot ljuset och bort från smärtan? Jag hörde gråt. Jag kände smekningar mot min kind. Någon häll min hand. Ni kan släppa den nu. Min befrielse är kommen. Det är dags för mig att frigöra mig från smärtan och gå hem.