Ellen slog sig ner i fåtöljen. Gustav, hennes man, gav sig iväg för en stund sedan till häradshövding John Richardt för att låna pengar, de som inte hade några. Det hade varit ett dåligt år för Gustav. Han var nämligen doktor, doktor Henck.
Underbara John, tänkte hon. Gustav är en fin man. Han älskar mig och jag vet det, men... Jag vet inte. Jag kan bara inte besvara hans känslor. Jag känner inget för honom. Jag älskar John. Jag rår inte för mina känslor och jag önskar så innerligt att jag kunde. Då skulle jag älskat Gustav av hela mitt hjärta. För hans skull och för barnens. Och för min också.
Gustav älskar mig. Han älskar mig och jag ser det och känner det. Hans smekningar och ord. Inte som med John. Inte kalla, inte hårda, inte frånvarande. Trots det jag offrar, betyder jag inget för honom. Absolut inget. Jag är bara kött och inte ens det. Jag är bara hans väns hustru, hans älskarinna. Alla dessa ord... så fula.
Hur kan jag vara så billig?! Hur kan jag vara mig själv?! Jag äcklas! Jag är äcklig! Min mans bäste väns älskarinna. Allt detta för en kärlek som inte kommer att besvaras. Jag hatar att älska...
Gustav, han har inte länge till att leva. Det ser jag. Jag vet att han förtjänar ömhet och värme. Kärlek och närhet. Det är vad han förtjänar. Det är mitt ansvar. I nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt.
Hon suckade.
Din egoist, Ellen, började hennes samvete. Mannen, din man, kan gå bort vilket ögonblick som helst. Lite kan du ge! Du är så äcklig och egoistisk. Du är så ful! John blir aldrig din. Inte så som du önskar. Inte så som du vill. Aldrig med hans hjärta. Han älskar dig INTE. När ska du förstå?! När du står där alldeles ensam, som en otrogen änka, som varken kunde älska rätt man eller bli älskad av rätt man. När du står där. Smutsig som få. NÄR SKA DU FÖRSTÅ???
Ellen kände hur hon inte stod ut med det här längre. Sanningen gjorde ont. Vissheten om att hon aldrig skulle bli älskad av John och att hon var så kall mot Gustav, som älskade henne trots att hon inte förtjänade det, gjorde henne illamående. Hon visste inte vad hon skulle göra.
Verkligheten trängde sig in på hennes tankar i form av ett barns ljusa röst:
- Mor, när ska vi börja laga middagen?
- Nu, min vän.
Matlagningen väntade. Dagen innan hade hon storstädat den lilla lägenhet som var deras hem. Hon och Gustav hade slagit in alla julklappar. Nu var det bara matlagningen kvar.
Medan hon lagade maten och besvarade ett oändligt antal frågor, halvt frånvarande fortsatte hon kampen mot sitt samvete. Det ville inte ge sig. Hela dagen var hennes tillvaro ett enda kaos av tankar.
Sent på eftermiddagen var Ellen klar med allt. Hon hade till och med lyckats med att få på barnen kläderna och få dem att sitta fint på soffan, vänta på deras far. Sedan var det bara hon kvar. Hon satte upp håret i en knut i nacken och satte på sig en mörkblå klänning. Efter att ha tittat sig i spegeln några gånger kunde hon konstatera att det var något som fattades. Hon upptäckte då sitt ringlösa finger. Ingen vigselring. Den hade hon tagit av när hon knådade degen. Hon gick till köket och fann ringen på bordet.
En stund senare, när Ellen befann sig i vardagsrummet, hörde hon att ytterdörren öppnades och därefter tyst stängdes igen. Hon gick ut i hallen för att se vem det var. Pälsen tydde på att det var John Richard. Han måste ha hunnit hit innan Gustav för att vara med henne en stund innan Gustav kom. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. Och för första gången besvarade han hennes kyssar kärleksfullt. Och han smekte henne ömt över håret. Berusad av lycka borrade hon in huvudet i hans pälskrage och viskade:
- Gustav är inte hemma ännu.
Till sin förskräckelse så svarade en välbekant röst, Gustavs röst:
- Jo. Jo han är hemma. Och han fortsatte att smeka hennes hår.
Ellen borrade ansiktet djupare i pälsen. Och grät tyst.
-------------
Hittade det här i en hög av papper. Den här novellen skrev jag i åttan, 13 år gammal. Hade tydligen fått MVG+ för den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag är djupt imponerad vännen! Djupt imponerad... Att du kunde skriva så här redan vid 13 års ålder är oerhört skickligt! Du kan med råge slå den där AT-läkaren i att skriva noveller.. :-)
Pälsen av Hjalmar Söderberg minns vi från lektionerna med Bernth ja. :-D
Haha. Har du redan hittat hit? :P
Det känns kul att du uppskattar den. Lol, det ska jag inte säga högt inför At-läkaren. Han är min handledare trots allt. :p
Jag minns allt från lektionerna med Bernth. :D
Jag kommer ihåg när du eller fiffi läste upp denna på en svensklektion..Det var tider det...
Det var fiffi för jag ville inte. Jag kommer ihåg att jag satt bredid besnik längst fram. :D
Verkligen, det var tider det!
FASCINERANDE! Är så glad att jag hittat hit. Det är verkligen något med Steve och hans vänner... en annan värld.
Oh, tack Shalia... Det är så kul att du uppskattar mina texter.
Och ja, Steve har en tendens att omge sig av fascinerande människor. ;) Lika barn leka bäst som det heter. :P
Skicka en kommentar