Vårt första möte...

Det var en jobbig kväll. Först plugget hela dagen och därefter jobbet. Usch och fy! Jag klampade längs ekande korridorer och nickade omärkbart åt några kollegor. Alla iklädda den grön-rutiga skjortan och de vita byxorna. Jag hade inte lyckats lära mig allas namn, hade bara jobbat där en månad. Med mitt usla minne för ansikten blir det svårt att lära känna igen folk.
Klockan visade 15.03. Tre minuter sen. Alla hade redan samlats i konferensrummet för genomgången av kvällens arbete.
Lyckligtvis, hade jag lyckats ställa mig in ganska väl hos chefen. Vi "connectade" omedelbart. Jag såg mig själv i henne. Stor, kraftig kvinna med en intelligent, slug och beräknande blick. Ett snett leende prydde ansiktet och ett ögonbryn alltid höjt. Som om hon visste allt om en. Jag var inte så orolig för att vara sen, hon visste att jag jobbade bra. Otroligt bra, för att vara nybörjare. Några minuter hade jag fått komma undan med några gånger. Jag klampade lite långsammare.

Till slut nådde jag fram till konferensrummet och genom glaset i dörren såg jag chefen stå och läsa från ett papper. Fördelade säkert arbetsuppgifterna. Jag tittade snabbt efter vem som var närvarande runt det ovala bordet med den gräsliga bruna duken. Annika, Rasheed, Jenny, Bettan och Karin. Bra, alla jag hunnit lära känna hittills. Ett schysst gäng.
Jag trycker sakta ner handtaget och puttar försiktigt på dörren. Lite svårt att ta sig in i rummet obemärkt när alla sitter vända mot dörren. Men jag visar att jag försöker i a f. Viljan är god, som det heter.
"Ursäkta att jag är sen. Föreläsningen drog över en stund." ljög jag fräckt. Jag blir besvarad med ett nickande från chefen och leenden från dem andra. Rasheed t o m flinar stort, för att retas. (Ja, vi har reda hunnit komma till det stadiet, lite svårt att låta bli med en så social människa som honom.)

Det är då Han tittar upp och vänder sig mot mig. Han sitter vänd med ryggen åt väggen med dörren. Det var därför jag missade honom. Han var ny. Han log vänligt och dem mjuka mörka ögonen mötte mina.
KABOOM! PANG! BOOM! DANG! Jag var kär! Jag hade förälskat mig i mitt livs första och enda kärlek. Det bara smällde och fyrades av runt mig och jag skuttade fram på en grön äng dränkt i små vita blommor, under en klarblå himmel med en mjuk, len sol som lyste upp min värld. Vad då fjärilar i magen? Den här mannen startade stormar i mitt inre. Mitt hjärta hoppade över några slag, slog därefter två slag samtidigt för att stoppa i några dagar och sedan, i någon takt jämförbar med klappandet från hovarna på en galopperande häst, försöka pumpa min kropp till liv. Mitt blod var koncentrerat i huvudet och jag upprymdes av en eufori utan dess like. Jag såg vårt bröllopsfoto framför mig. Vår solbrända son som naken sprang runt på en strand på Hawaii med blommor runt halsen. Vår trävilla från sent 1800-tal med knarrande golv och jag såg den silvriga Volvon. Jag såg ett gammalt par som krokade sina armar och gick barfota på en våt och varm strand, med en solnedgång som prydde deras varje ögonblick. Jag ville leva med denne man, jag ville dö med honom.

Torr i munnen och utan att lyckas slita loss min blick från hans, sträcker jag fram handen. Det slår gnistror mellan våra handflator innan dem kommer tillräckligt nära för att i en mjuk men bestämd beröring, hälsa på varandra. Och det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha honom och ingen annan. Han säger sitt underbara namn (som jag så många gånger dem följande fem minuterna skulle repetera för mig själv) och för mig låter det som att han sjunger sin kärleksförklaring.

Det var inte förrän 53 år senare som jag låg vid hans orörliga kropp och berättade om vårt första möte. Om början på mitt riktiga liv.