”Nu är det rast!” ropar fröken och som alla andra barn
springer du ut till skolgården. Men som varje rast blir du ensam kvar. Det är
som när man häller olja i vatten. Den stora pölen av olja splittras och blir
mindre pölar. Klasskamraterna skingras till varsin grupp och alla leker och
skojar och har kul tillsammans. Du hör varken till tjejgruppen, poppisgruppen,
hästtjejsgruppen eller fotbollskillgruppen. Så vem är du? Var är din grupp?
Du går vidare till högstadiet och har du tur hittar du en
eller två eller kanske till och med tre människor som kan tänka sig umgås med
dig. Men ibland kan de mobba dig. Du tycker inte det är mobbing, ni är ju
kompisar. Men de skojar om ditt utseende eller dina kläder. Eller din
musiksmak. Du blir ledsen såklart, även om du vill tro att de menar väl. Ibland
blir ni mobbade som grupp. Nördarna, töntarna, förlorarna. Det är frustrerande
tycker du. Du har egentligen inget gemensamt med dem du umgås och mobbas med,
utöver att ni alla är mindre populära.
Någon får reda på att din pappa är alkoholist och snart står
det överallt på din Facebook. Någon har sett din pappa vingla hem på kvällen,
full. Denna någon tycker att det är skoj att ta upp det på en lektion i skolan.
Man nämner aldrig ditt namn men alla vet vems pappa det är. Eller det kanske är
din mamma som är fattig och inte kan köpa dig senaste märkeskläderna?
Du spenderar år efter år med att inte passa in. Du intalar
dig själv att du har kompisar men har egentligen ingen du kan ringa om du
behöver prata ut. När var du senast bjuden till någon fest? Jag vill inte riva
upp några sår. Jag vill bara säga att du inte är ensam.
Och det är egentligen inget fel på dig. Under ytan är alla
på din skola exakt likadana. Alla är olika och alla är unika. I alla fall de
flesta. Skillnaden mellan dig och majoriteten? De har lyckats utplåna sin rätta
personlighet och lyckats smälta in. De har dolt sin osäkerhet väldigt väl. Din
person är däremot för unik och för stark för att utplånas.
Låt mig berätta om livet som du kommer att vandra genom. Det
är långt och händelserikt. Det är det häftigaste som finns för allt ändras hela
tiden. Du ändras, dina mobbare ändras, du byter vänner och vissa har du kvar
hela livet. Du upptäcker saker om dig själv, om andra, om världen. Den där
drömmen du har på högstadiet? Om den betyder mycket för dig håll fast vid den.
Den kan leda dig till de mest spännande och omvälvande upplevelserna. Det
absolut mest fantastiska med livet är att det inte tar slut. Idag är inte din
sista dag. Nu är inte det avgörande. Det är inte slutet. Det finns ett imorgon
och ett nästa år och jobbtiden och högskoletiden och en massa olika nya
chanser. (Sen kanske något händer och man dör och då är man ju död, så då
spelar det ingen roll att det var ens sista dag. Man lär ju inte märka det
precis.)
Vad menar jag då? Idag är en dag då du kan göra en
förändring. Eller skita i att göra det. Ibland blir det bra och ibland inte. Men
det är inte så viktigt i det stora hela. Skolan? Tonåren? De tar slut, men
livet fortsätter. Jag vill att du ska veta det. Du kanske känner att du inte hör
hemma här, men du behöver inte höra hemma bland dina skolkamrater. Det är inte
hela världen. Det optimala är att du är omgiven av accepterande människor och
ansvarsfulla vuxna som ser till att alla är och får vara med. Men även om det
inte är på det viset, så har du så många chanser i livet att få höra hemma. Det
tog mig 23 år av mitt liv att äntligen få känna att jag passar in. Det var via
mitt jobb. Har det varit lätt? Nej. Men hade någon berättat för mig att jag
inte hade behövt kämpa så mycket för att passa in, för att jag så småningom kommer
hitta min klick, så hade det definitivt sparat mig några tårar och lite ångest.
Det är därför jag skriver detta till dig. För att berätta att din dag kommer. Din
klick väntar på dig. Eller snarare håller den också på att leta sig fram till
den plats och tid där era liv ska sammanföras.
När man går i skolan och under tonåren känns det som att den
tiden är avgörande för hur resten av ens liv kommer se ut. Alla pratar om att
tonåren är så viktiga, åren då man upptäcker sig själv. Åren då man utforskar
vem man är och var man hör hemma. Jag vill att du ska veta en sak, det är
SKITSNACK!!! Du utvecklas hela tiden. Och inget spelar någon större roll för
dig och din resa mer än att du är ärlig mot dig själv. Tänk på det. Vänner är
bra, familj är extremt bra att ha, sammhörighet är fint, en flickvän eller
pojkvän likaså. Men vet du vilket förhållande som är det absolut viktigaste för
din livsresa? Det är ditt förhållande med dig själv. Så var sann mot dig själv,
älska dig själv och ha tålamod med dig själv. Ge dig själv den tid ditt jag
behöver för att mogna. Du kanske lyckas med det i tonåren – bra jobbat. Men de
allra flesta blir aldrig klara med den processen. För sådant är livet. Forever
changing.
Så om du känner att du inte platsar in eller att du är ensam
så vill jag att du ska veta att livet är långt och ibland platsar man in och
ibland sticker man bara ut. Och du är aldrig ensam, för din resa har
miljontals, miljarder människor gått igenom i alla tider och det allra viktigaste
är att du har dig själv. Jag kan inte stoppa mobbingen i hela världen. Jag kan
inte stoppa den ens just på din skola. Men jag vet var du är och jag kan bara
säga att, tro mig, det blir bättre! Någonstans därute, några år framåt finns din
tid och plats. Håll bara ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar