Denna novell är till alla jag känner eller behandlat för depression. Jag har stött på så många missförstådda deprimerade patienter och det har gjort mig så ledsen. Än idag skuldbelägger man deprimerade människor för att de är för svaga och har gett upp. Vissa av mina patienter har upplevt att man inte ser deras depression som en riktig sjukdom. Många är rädda för stigmatiseringen, att bli ett "psykfall" i människors ögon. Vissa har blivit anklagade för att ha orsakat det själva. Många lever dagligen i ett samhälle där ingen förstår på vilket sätt ens arbetsförmåga påverkas av depression. De kommer till mig och berättar att de går under av kraven. Känslor är oftast väldigt privata och som deprimerad blottas ens djupaste känslor och ens sårbarhet i tid och otid, inför alla. Ens utseende påverkas, ens sociala förmåga, ens koncentration, ansiktsmimik, man berövas sin personlighet och får istället en negativ, tråkig, pessimists personlighet som man inte alls vill visa för världen, men... Man ser på en deprimerad att den är deprimerad. Och det är inte alltid man som deprimerad vill visa sina känslor. Att vara deprimerad är ett mycket svårt och skört tillstånd. I denna novell har jag försökt beskriva en deprimerad människas vardag och hela historien är såklart fiktiv men inspirerad av all min erfarenhet av depression. Jag hoppas ni som inte upplevt det kan få lite mera förståelse för denna väldigt vanliga och svåra sjukdom...
7.05. Hon borde väcka barnen. Sara, tonåringen, hade vaknat. Duschen. Hon försökte lyssna efter William. Efter lite ansträngning kunde hon höra barnprogram och förvridna röster som är tänkta att locka barn. Han var också vaken. En våg av sorg sköljde över henne. Hon måste vara historiens sämsta mamma. Sämsta fru också. Håkan började röra på sig bredvid henne. Han höll på att vakna. "Åh herregud!" Hon blundade fort och låtsades sova. Han kanske ville ha sex. Inte sex. Inte det. Hon hade ingen lust. Det har hon inte haft på flera månader. Hon har fejkat flera gånger. Sagt saker under akten som hon inte menade. Spelat med. Fejkat orgasmer. Vissa gånger hade hon bara legat där. Platt och livlös som en död fisk. Ibland hade hon inte ens orkat fejka orgasmen. Vissa gånger hade hon inte ens orkat överhuvudtaget och sagt nej. Hon skulle kunna fejka nu. Men hon övertalade sig själv att det är mindre förnedrande för båda om hon bara sade nej, än att hon låg där helt oengagerad. Även män måste väl ha känslor? Självrespekt? Hon sneglade på klockan. Den kanske hade hunnit bli så mycket så han ändå inte hinner. 7.Jävla08. Ååååååh. Gott om jävla tid.
Mycket riktigt vände han sig mot henne och började smeka hennes sida och fram på magen. Han kysste henne i nacken. "Är du vaken?" Hon hummade lite otydligt som om hon sov. "Älskling?" Det var bara att göra det. "Jag har ont i huvudet, Håkan. Jag har inte sovit på hela natten och är illamående." Tårar började tränga fram i ögonen. 'Jävla skit!' tänkte hon. Inte gråta det första på morgonen. Åh nej, nu kommer frågan. Skulden i hans röst. Hon orkade inte. Orkade fan inte. 'Åh Gud! Varför lät du mig vakna?!'
"Älskling, varför gråter du?!" Han höll om henne hårt. Hon vände sig i hans famn och grät mot hans bröst. "Gumman, lilla vän. Har jag gjort något? Är det jag? Är det jobbet? Snälla, berätta för mig. Jag är din älskling, eller hur? Din vän. Varför är du så ledsen?" Där kom det. Hon ville skrika: "SÄG DET! SÄG DET FÖR FAN!! VARFÖR ÄR JAG SÅ LEDSEN?!" Hon visste inte. Hon visste bara att allt var piss och att hon ville dö. Inget annat. Hon fortsatte gråta häftigt mot hans bröst. I hans älskade, trygga, varma famn. Hon visste att den var allt det där, men hade slutat känna det. "Ska du inte stanna hemma idag med? Va? Vad säger du om det, sötnos?" Hon mumlade ett ja. "Jag kan ringa till jobbet och säga det." Han log ett varmt och vemodigt leende mot henne. Hon formade ordet tack i munnen men fick inte fram ljuden på grund av gråten som satt som en klump i halsen nu, även om tårarna hade avtagit. Hon kysste gropen på hans hals. Hennes hjärta höll på att brista av kärlek och sorg för denne man.
Han klev ur sängen och hon ville vara den duktiga mamman och frun och följa efter och se alla i alla fall till dörren efter att ha lagat en god frukost och gjort ordning lunchlåda och ombyte och matsäck till William och dagis (utflykt idag). Hon ville vara en del av barnens vardag. Hon ville ge dem värme och kärlek. Berätta att de betyder allt för henne. Men hon låg där som en klubbad säl. I värmen i sängen. Hennes enda trygghet, den och Håkans famn, på sista tiden. Hon låg där och tårarna började åter falla ner på kinden. Stressen över att vara en duktig människa och att vara tvungen att må bra när hon inte gjorde det var enorm. Bara tanken på allt hon måste göra gjorde henne utmattad och det kändes som att hon hade sprungit ett maratonlopp.
07.34. Hon hör Sara ropa "Hej då!" och smälla igen dörren efter sig. Hon mumlar ett hej då tillbaka. William vill inte till dagis, han skriker och gråter. "Jag vill stanna hemma med mamma!!!" Hon hör hur Håkan försöker lugna honom och lova honom det ena och det andra. Nu var hon tvungen att lämna sin trygghet. William var väldigt fäst vid sin mamma och bara hon kan lugna honom när han är som värst. Hon hasar ut ur rummet, ut genom den lilla hallen, ner till nedre våningen och framför ytterdörren sitter en gråtande liten pojke som har endast trätt ena armen genom jackan och med den andra slår han på Håkans ben. Håkan sitter på golvet med ryggen mot väggen och händerna på sina uppdragna knän. Han sitter och stirrar på William. Williams gråt börjar avta när han ser sin mamma. Hon stryker Håkans kind med ett finger och sätter sig ner på golvet med dem.
"Vad är det gubben? Va?" Hon drar sin son till sig och omfamnar honom hårt. Hon pussar på hans huvud. Hon tröstar honom, lovar att hon också ska till jobbet fast lite senare och då blir han ju ensam kvar hemma. Han tittar lite oroligt på henne då, som om idén om att vars ensam hemma inte var så lockande. Slutligen når hon en överenskommelse med William att om han går till dagis idag så får han äta godis på kvällen trots att det bara är måndag.
Han tar av sig den jackärm han har fått armen i och räcker jackan till henne. "Vill du ha hjälp?" Han nickar. Hon hjälper sonen med jackan och ryggsäcken och ställer sig upp. Hon sträcker ut en hand till Håkan som fortfarande satt hopsjunken på golvet i sin nystrykta kostym och med huvudet nu vilandes på armarna. Han tittar upp med trötta, sorgsna ögon på henne men klämmer fram ett halvt leende. Håkan var också trött. Han hade mycket på jobbet nu, efter att ha fått den nya tjänsten, samt att behöva vara mamma och pappa och utan Annas stöd. Den där enorma skammen och sorgen sköljde över henne igen. Hon höll på att knäcka sin familj, tänkte hon. Håkan tog hennes hand och hon hjälpte honom upp. Han lade armarna om hennes liv och drog henne till sig och andades i hennes hår. 'Förbannade tårar!' Hon vände bort huvudet och torkade sina tårar innan hon kysste Håkans kind och frigjorde sig från hans famn. Hon pussade pojken på kinden och näsan och ordnade så båda kom utanför dörren. När hon stängde dörren kände hon en trötthet som var så kraftig att den hade kunnat rasera berg.
Hon började gå långsamt in i huset igen men ställde sig vid trappan och visste inte vad hon skulle ta sig till nu. Mat? Vad var meningen när det ändå inte smakade? TV? Hon hängde ändå inte med längre. Kunde knappt koncentrera sig mer än en minut åt gången. Det enda hon kunde titta på numera var nyheterna. Om hon var på det humöret att hon behövde inspiration på olika sätt att dö på då. Hon försökte fortfarande upptäcka det minst smärtsamma sättet. Inte för att hon tänkte ta sitt liv. Var det en sådan dag var nyheterna bra för att inducera gråt. Gråta var skönt. Gråta var den enda aktivitet kroppen löd och utan protester. Men nu ville hon inte gråta. Hon hade så mycket att ta tag i. Även om hon inte gick till jobbet så hade hon en del uppgifter hon kunde (och borde) ordna med hemifrån. Ändå fann hon sina steg vandra uppför trappan och inte in på arbetsrummet. Uppför trappan och in i sovrummet som var längst ner i hallen vid badrummet. Duscha? Den där tröttheten gjorde sig påmind. Senare innan de börjar komma hem, bestämde hon sig för. Hon gick istället in i sitt sovrum och satte sig på sängkanten. Kroppen sjönk ihop och hon vilade huvudet i händerna. Tårarna rann nu nerför hennes kinder utan att hon snyftade eller kände att hon grät.
Hon hade ett ständigt svart moln som fyllde huvudet och beslöjade alla hennes tankar och sinnen. Färgade allt svart. Ibland kunde hon känna hur det spred sig ut i hela kroppen och allt blev dystert och smärtsamt tomt. Inget ljus och inget hopp. "Jag orkar inte ännu en dag av det här. Åh Gud, jag orkar inte." Hon snyftade nu högt. Och så startade paniken. Hon försökte kontrollera andningen av rädsla att börja hyperventilera. Skräcken över att kanske svimma eller rent av dö av hjärtstopp här. Ensam. För hur mycket hon än ville dö, så ville hon inte det. Och tanken på att dö ensam fyllde henne med skräck. Gråten blev nu högljutt oljud som från ett skjutet djur. Andningen häftigare. Paniken. Hjärtat som höll på att hoppa ut ur bröstkorgen. Fort, fort slog det. Hon började öppna lådor och kasta ut sakerna på golvet i jakt på de lugnande mediciner hon hade fått utskrivna av läkaren som satte in de antidepressiva medicinerna också. Det skulle bli värre första veckorna varnade han Anna. Hon hade inte trott honom, det kunde inte bli värre. Så fel hon hade haft och så rätt han hade. Hon började se dåligt och läpparna kändes som domnade. Paniken steg och luften nådde inte ända ner till lungorna.'Jag kommer dö. Ensam.' Hon började andas häftigare och i ren desperation sprang hon till fönstret och fumlade med reglaget och slängde till slut upp det och började ta stora andetag. 'Luft, luft, luft!' skrek hjärnan. Hon stod där vid fönstret och andades. Andningen blev lite lugnare och hon kände inte samma lufthunger kvar efter någon minut, utan bara paniken och hon började stirra runt i rummet och visste inte vad hon skulle göra nu. Hjärtat slog fort och hårt. For och hårt. Hon fortsatte jakten på medicinerna och hittade dem såklart i lådan på nattduksbordet på Håkans sida där hon hade suttit sist hon behövde dem. Hon tryckte ut en tablett i handen och stoppade den i munnen och tog närmaste glas vatten som smakade gammalt och sköljde ner tabletten med en liten bön om att den skulle verka omedelbart. Hon kröp sen upp i sängen och väntade på effekten. 8.16 lyste klockradions röda siffror. Hennes mobil vibrerade - ett meddelande. Hon letade efter den och hittade den under sin kudde. Två meddelanden. Ett från Erika - hennes sekreterare och väninna.
Hallå! Hur är det egentligen? Håkan ringde och sa att du var sjuk. Du som aldrig blir sjuk. Är det den förbannade influensan? Krya på dig, gumms!
Det andra från Håkan.
Älskling! Vill bara påminna dig om att dina mediciner finns i lådan på min sida. Jag hoppas du slipper använda dem. :) jag älskar dig och du är den bästa! Puss
Hon orkade inte svara. Någon av dem. Håkans meddelande fick henne att gråta av skam över att ha behövt medicinerna ändå som hon såg som ett slags nederlag eller svaghet. Skam över att inte ens orka skriva några fina ord tillbaka till Håkan. Hon började känna sig dåsig och det svarta molnet som spridit sig ut i kroppen började dra sig tillbaka sakta till hjärnan. Hon ställde väckarklockan på 14.00 för att hinna vakna och laga mat till barnen. Tankarna skingrades, hjärtat hade lugnat sig och hon började känna sig skönt trött. Sömn.
Hon vaknade en gång, kollade tiden på klockradion som visade 12.09. Kollade mobilen efter nya meddelanden eller samtal. Inget viktigt. Somnade om.
Hon gled in och ut ur medvetande. Ett oljud störde hennes för en gångs skull mardrömsfria sömn. Hon trevade med handen i oljudets riktning och fick tag i något vibrerande. Oljudet lät starkare ju närmare hon förde det vibrerande föremålet mot sig. Det var mobilen såg hon och började långsamt förstå att det var dags att stiga upp. 14.02.
Hon satt upp på sängkanten och klockan hade hunnit bli 14.35. Det tar numera sin tid att vakna. Det är den förbannade tröttheten. Tusen gånger värre än efter sista förlossningen när hon förlorade så mycket blod. Varje delrörelse kräver sin egen återhämtningsprocess. Men nu satt hon i alla fall upp. Planen var egentligen enkel men skulle kräva all hennes energi för idag. Hon ställde sig upp och började klä av sig. Första aktiviteten var dusch. Hon gick långsamt till badrummet in i duschen. Hon vred på kranen och varmt vatten började droppa ner över henne. Det skulle bara göra henne sömnig så hon drog på med kallvatten och kände kylan borra sig genom hennes hud in i skelettet. Hon tog häftiga andetag och kände hur hon började vakna till ordentligt. Länge stod hon och övervägde om hon skulle orka schamponera håret och bestämde sig slutligen för att låta bli. Hon var så trött. Hon bara stod där. Tills huden började kännas avdomnad av kylan, då avslutade hon duschandet. Hon steg ur duschkabinen och sträckte sig efter en badhanduk som hon virade runt sin kropp. Hon fällde ner toalettstolslocket och slog sig ner och satt där länge, för trött för att orka torka sin kropp aktivt. En halvtimme senare var hon något så när torr. I väntan på det hann hon med lite gråt.
Tillbaka in i rummet drog hon ut en ny tröja och mjukisbyxor från garderoben. Första klädbytet på dagar. Hon tog på sig kläderna och satte upp håret i en knut. Hon skådade sin spegelbild och kände som ett slag i magen. Framför sig hade hon ett lik, en blek och ful kvinna. Hon såg miserabel ut och hon kände hur självkänslan fick sig en törn. 'Är det där kvinnan Håkan väljer att sova bredvid på nätterna?' Hon föreställde sig Håkan i famnen på en vacker kvinna som inte var hon. Kvinnan var väldigt lik Jennifer Lopez, Håkans favorit. Hon försökte tränga bort tanken. Även om tanken att Håkan skulle hitta någon annan inte var så osannolik. 'Han var charmig, omtänksam, snygg och hade det där till fru.' Tänkte hon för sig själv och kastade ett öga igen på misären i spegeln. Med extremt låg självkänsla gick hon ner till köket för att laga mat.
Hon ställde disken i diskmaskinen vilket tog en evighet. Satte sig ner därefter vid bordet och vilade. Köksklockan tickade på och visade nu på 15.47. Det skulle inte dröja länge innan barnen var hemma igen och hon bestämde sig för att laga köttbullar och makaroner. Insatsen kändes minimal men trösten var att det var Williams favoritmat. Hon kunde försöka baka, men sist hade hon varit så disträ så hon bränt kakan och det utbröt mindre kalabalik hemma och katastroftankarna hade därefter övertagit hennes tankeverksamhet ett bra tag med en massa 'tänk om'. Tänk om hon hade bränt ner hela huset. Med barnen hemma. Slutsatsen för idag var att hon var för dålig mamma för att klara av att baka. Ännu en tanke som tryckte ner henne ytterligare i någon avgrund som hon numera levde i.
17.14. Alla satt runt köksbordet och Sara höll på att berätta något. Plötsligt säger hon argt "OMG, mamma! Bryr du dig någonsin om vad jag säger? Existerar jag för dig eller kan jag lika gärna prata med mig själv?" Då insåg Anna att hon inte hade lyssnat på sin dotter, utan koncentrerat sig på att trycka tillbaka paniken som hade börjat puttra under locket i hennes kropp. Hon kände pulsen börja stegras och hon hade försökt ta några djupa andetag med jämna mellanrum för att mätta lufthungern som växt i henne. Hon kunde inte svara sin dotter. "Asså, åh! Du är fan sämst!" Sara fick tårar i ögonen och såg riktigt upprörd ut. Hon sprang upp från bordet och upp på sitt rum. Håkan skrek efter henne att hon skulle komma ner och be sin mamma om ursäkt, omedelbart. Men svaret han fick var en hård smäll av dörren till hennes rum och var ganska talande. Anna kände underläppen darra, gråten bygga upp sig djupt ner i bröstkorgen. Det där svarta molnet som började sprida sig ut i varenda vrå i kroppen. William kom försiktigt fram och lade sin lilla knubbiga hand på hennes. "Mamma? Ska du gråta? Sara är dum. Var inte ledsen mamma." Det var droppen. Att höra hennes son vädja till henne att hon inte ska vara ledsen. Att hennes femårige son kom fram och tröstade henne, hans mamma. Ett konstigt ljud mellan gråt och brölade undslapp henne och ett till. Hon började dra häftigt efter andan. Håkan förstod vad som stod på. Han försäkrade William att mamma mådde bra och Anna reste sig upp och med snabba steg sprang hon upp till badrummet där hon låste in sig och satte på alla kranar innan hon lät ett skri från djupet av hennes mörka själ lämna henne. Och paniken satte igång. Panik och gråt. Hon kände sig hjälplös. Tom. Förintad. Hon grät högt och häftigt. Hon lutade sig mot handfatet för ryggen bar inte längre. Hon grät högt som ett djur. William stod utanför och bankade på badrumsdörren och ville bli insläppt. Grät efter sin mamma. Knäna vek sig och hon satt ner på badrumsgolvet. Fortfarande bar inte ryggen och hon kände att hon måste gråta häftigare för att få ut sorgen ur sin kropp och ju häftigare hon grät desto mera sorg byggdes det upp i henne. Nu stod Sara utanför och grät och bad om ursäkt och tröstade William som nu var arg på henne för hon hade gjort mamma ledsen. Någon ryckte i handtaget, metall skrapade mot nyckelhålet och Håkan fick till slut upp låset och tog sig in i badrummet medan han lugnade barnen utanför. Han låste dörren efter sig. Anna låg nu framåtböjd på golvet och grät och skrek. Ljudet var hjärtskärande. Håkan lade sig bredvid henne på badrumsgolvet och drog henne till sig i sin famn och hyssjade och viskade lugnande ord i hennes öra. Hon kände hans kropp skaka till ibland i någon snyftning och hela situationen var så outhärdligt sorgfylld att det fick henne att gråta ännu mer. Vad hade hon gjort med sin familj? Hade hon smittat allihop? Hon önskade att de hade sluppit se henne så här. Hon fortsatte gråta och skrika tills hon inte fick fram tårar något mer. En hårslinga på hennes kind hade blivit fuktig av Håkans tårar. Han grät utan något ljud. Barnen utanför snyftade lite då och då. Hon såg inte det men utanför badrummet satt Sara på golvet med hennes lillebror i sin famn och grät tyst.
"Jag orkar inte en dag till, Håkan. Jag orkar inte."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar