Mötet varade inte länge och det var mycket kort och koncist. Gick ut på att om jag lämnade Erik behövde hon inte berätta för Joakim. Det lät som en bra plan med tanke på det förestående bröllopet och att jag inte vill såra Joakim. Jag fick även lotten att avsluta allt själv och det är ju förståeligt med tanke på att jag är älskarinnan och den som förstörde och splittrade en familj annars. Det var ingen gråt, inget bönande... Endast krav och mitt nickande till svar. En kvart senare var allt klart och hon ställde sig upp med hoppressade läppar i ett försök till leende, händer hårt om axelremsväskan och blicken ner på mig med lätt avsmak... "Hej då." Sen skred hon bort därifrån med en aura och upphöjd några centimeter över marken, som en grekisk gudinna. Klänningens långa kjol, som hon uppenbarligen hade dragit upp för att visa benen när hon satt, fladdrade kring hennes vackra ben och fötter. Många vände sig om för att stirra på henne när hon gjorde sin sorti.
Kvar var jag. Ensam vid bordet. Hade samma känsla som när man avslutat ett affärsmöte men jag var dock inte så säker på om det var ett vinst- eller förlustgivande möte. Praktisk som jag är beställde jag en drink och började fundera på hur jag skulle göra. Vi hade planerat att ses ikväll. Jag hade fått tillåtelse att se honom en sista gång för att avsluta förhållandet och nu satt jag och planerade vad jag skulle säga, gick igenom scenariot några gånger, redigerade en del av det och därefter kändes manuset klart. Det borde inte vara så svårt det här tänkte jag för mig själv och jag vinkade till servitören för notan. När han kom fram frågade han om jag önskade en till drink. "Notan, tack." Han såg frågande på mig. "Din vän har redan betalt." Jag tackade och låtsades vara glatt överraskad även om förnedringen nog var lika tydlig som den kändes. Ett sms. "Har bokat rum på hotellet! Rum 122. Kl 18. :) ses snygging" kl var 17. Jag tittade på min drink av vilken jag inte hade druckit något. Nu återstod bara en sak men först behövde jag en toalett för jag började känna mig illamående igen.
Jag går upp till hotellrummet men han var inte där. Dagens alla händelser hade gjort mig utmattad så jag kastade mig på sängen och låg där och tänkte...
Jag drömmer om att jag blir kysst varsamt på läpparna. Jag kan inte urskilja ansiktet men jag känner mig glad. Jag blir kysst på nytt lite mer bestämt. "Tina?" Jag känner att jag inte längre vet om det är dröm eller verklighet. När jag tittar upp och Ser jag Eriks ansikte le ner mot mig. Han låg på sidan bredvid mig, stödjande på armen och huvudet vilade med det tjocka gråsprängda håret i handen. Vad gör han här, tänker jag. Han lutar sig fram och kysser mig på nytt. Med den fria handen smeker han mig på magen vilket gör att jag rycker till, drar häftigt efter andan och viftar bort hans hand. Han slutar kyssa mig och tittar konstigt på mig som om jag blivit galen. "Hur är det?" frågar han. Jag sätter mig upp och tittar på klockan: 18.45. "Hur länge har du varit här?" svarar jag på hans fråga. "Sen tio över." Han log. Han hade inte velat väcka mig för jag såg visst trött ut förklarade han. Jag mådde fortfarande illa men inte så farligt.
"Vi måste sluta träffas." Han såg ut som om jag hade spottat honom i ansiktet. "Va?! Varför?! Vad har jag gjort?"
Oj. Det gick visst lite fort. Jag drog handen över ansiktet och kände något blött på handen. Grät jag? Mycket riktigt föll tårarna hejdlöst nerför mina kinder.
"Du har inte gjort något. Men det är dags att vi avslutar det här innan vi sårar någon eller förstör något."
"Men..."
"Erik! Jag vill inte fortsätta med denna affär mer. Jag ska snart gifta mig och jag älskar min man. Du har dessutom redan familj och barn och har mer som står på spel. Så därför, för allas bästa, bör vi sluta ses." Jag kände hur jag blev argare och argare pga tårarna som inte ville sluta och då kom en våg av kraftigt illamående över mig igen. Jag reste mig hastigt och sprang iväg till toaletten där jag kastar mig framför toalettstolen och i sista sekund kräks över den. När jag tror att jag är klar kommer nästa kväljning och jag kastar upp klar vätska. Kvar en stund sitter jag på golvet och när jag tittar upp ser jag Erik stå vettskrämd i dörröppningen. Han frågar försiktigt vad han ska göra men jag tittar ner igen och fäller huvudet på mina framsträckta armar. Jag var utmattad.
Första graviditetstestet jag hade kollat på morgonen för tre-fyra veckor sedan hade varit positivt. Men jag insisterade på att jag måste ha gjort fel eller att stickan visade fel för jag var allt annat än gravid. Jag använde ju p-piller. Visst hade jag hört om fall där man blir gravid trots p-piller, men inte kunde det drabba mig. Därför hade jag köpt en ny sticka som låg kvar i min handväska i väntan på att jag skulle våga kolla om testet. Nu kändes det ganska onödigt. Eriks blick räckte för att jag skulle förstå att han också insåg vad det var. Han stod nu lutad mot dörrkarmen och stirrade framför sig. Det var fullkomlig tystnad i rummet, tills han tittade ner i golvet och harklade sig för att säga något men han stockade på orden och snyftade. Därefter tog han ett djupt andetag och försökte på nytt och lyckades fråga vad jag tänkte göra.
"Jag vet inte."
Ytterligare tystnad fyllde luften vad som verkade en mycket lång stund.
"Jag vet inte" upprepade jag.
Tårarna föll fortfarande nerför min kind. Erik sträckte ut sin hand till mig och jag tog den och ställde mig upp för att släppa den igen. Jag gick fram till handfatet och sköljde munnen och ansiktet. Efter att ha torkat ansiktet vände jag mig till Erik igen. Han sträckte på nytt ut sin hand till mig och jag tog den varpå han långsamt och försiktigt drog mig intill honom. Till en början gjorde jag svagt motstånd men hans sorgsna min fick mig att kapitulera och snart stod vi millimeter ifrån varandra, min hand i hans. Hans andra hand la han på min svank och tryckte mig försiktigt intill honom, varpå han släppte min hand och greppade med den nu lediga handen mitt hår i nacken, böjde mitt huvud bakåt och tittade djupt in i mina ögon. Det kändes som om han ville säga något med sin blick och jag tyckte att jag förstod. Han ville ha mig och mitt barn. Vårt barn? Det måste vara hans barn för jag hade omedelbart känt att jag bar på Eriks barn. Han tryckte sin panna mot min och våra ögonfransar fastnade i varandras varje gång vi blinkade. Hans tårar droppade ner på mina kinder och blandades med mina. Hans varma kropp kändes trygg tryckt mot min och våra bröstkorgar hävde sig med varje andning synkront med varandra.
"Jag älskar dig, Tina."
"Och jag älskar dig, Erik. Men det här kommer aldrig att funka."
"Har du bestämt dig?" Han menade barnet.
"Inte ännu." Ett ljus av hopp tändes i hans blick.
"Jag tar hand om er. Jag lovar, jag lämnar aldrig dig eller vårt barn."
"Så måste du säkert ha sagt till din fru någon gång för länge sedan." Han ryckte och drog bort sitt ansikte från mitt och såg sårad ut. Hans grepp om mig blev aningen lösare. Det var märkbart hur hans sårade min byttes ut mot ilska men han slappnade av igen och omfamnade mig hårt.
"Jag menade det då. Jag menar det nu också." Och jag förstod precis hans dilemma, för jag levde i samma känslomässiga uppror.
Jag satt i baksätet på taxin på väg hem och tittade ut genom bilrutan på vilken det smattrade hårt regn. Det som hade varit så fint väder tidigare på dagen. Omedvetet smekte jag min mage medan jag satt hopsjunken i tankar om vad som hade hänt. Jag kunde inte sluta ställa mig frågan - kan man älska två människor samtidigt? Och är kärlek för evigt eller älskar vi så mycket vi kan till vi råkar på nästa person som vi kommer älska mer? Vem väljer man? Hur mycket skada får man orsaka? Jag bar på ett barn troligtvis av en man som har fru och barn, samtidigt som jag är mitt uppe i planerna av mitt eget bröllop till en man jag älskade så mycket att det sved i själen. Lämnade vi vad vi hade i våra liv skulle vi såra betydligt fler människor än om vi lämnade varandra, jag och Erik. Men är det det som räknas? Mängden skada?Dessutom var väl bara tanken på att lämna Joakim ett tecken på att Erik var den jag egentligen ville ha mer? Men den fråga som väckte mest uppror i mig var om Erik nu gjorde detta mot sin fru, vad är garantin att han inte gör detsamma mot mig när nästa kvinna korsar hans väg om några år? Och svaret på den frågan var mest smärtsam. Inga garantier fanns i kärlen.
Vi kanske lurar oss själva med "Och de levde lyckliga i alla sina dagar". Vi har på något sätt tolkat det som att det skulle innebära att man levde lycklig med en och samma människa i resten av ens liv. Vi fick ju aldrig veta om prinsen och den vackra prinsessan levde lyckliga tillsammans eller med nya prinsar och prinsessor. Kärlek varar kanske inte för evigt eller så kan man älska mer än en människa för evigt. Kanske äksjar man människor mer eller mindre. Eller så styrs vi av köttet och våra lustar och det vi tror är kärlek är trånaden efter nytt kött. Att vi förväxlar kärlek med det äventyrliga i att utforska en människa. När vi har mättats på en kropp och en själ så går vi vidare till nästa. Eller så försökte jag bara ursäkta den enorma skada och det stora svek jag hade orsakat min livspartner. Den man som öppnat upp sitt hjärta och sitt liv för mig och som avgudade mig.
"Vi är framme nu." sade taxichuaffören och jag ryckte till. Jag hade inte noterat att vi hade kommit fram. Jag betalade och steg ur bilen. I regnet stod jag en stund vänd mot vårt hus. Bakom mig rullade taxin iväg. Innan jag lämnade Erik hade han bedyrat sin kärlek och sitt ansvar för sitt barn och förklarade att ett litet ord räckte för att han skulle lämna allt för min och vårt barns skull. Jag hade inte svarat och jag såg att det hade plågat honom. Han väntade på mig idag eller vilken dag som helst jag ville ha honom. Då skulle han lämna allt för mig för han älskade mig. I gråt hade jag lämnat honom. Innan jag stängde dörren bakom mig hade jag kastat en sista blick tillbaka på den nästintill perfekte mannen för att se att han satt, stor som han är, ihopsjunken som ett fällt träd på sängkanten, med huvudet vilande i händerna samtidigt som kroppen skakade försiktigt av gråt. Älskade Erik.
Första graviditetstestet jag hade kollat på morgonen för tre-fyra veckor sedan hade varit positivt. Men jag insisterade på att jag måste ha gjort fel eller att stickan visade fel för jag var allt annat än gravid. Jag använde ju p-piller. Visst hade jag hört om fall där man blir gravid trots p-piller, men inte kunde det drabba mig. Därför hade jag köpt en ny sticka som låg kvar i min handväska i väntan på att jag skulle våga kolla om testet. Nu kändes det ganska onödigt. Eriks blick räckte för att jag skulle förstå att han också insåg vad det var. Han stod nu lutad mot dörrkarmen och stirrade framför sig. Det var fullkomlig tystnad i rummet, tills han tittade ner i golvet och harklade sig för att säga något men han stockade på orden och snyftade. Därefter tog han ett djupt andetag och försökte på nytt och lyckades fråga vad jag tänkte göra.
"Jag vet inte."
Ytterligare tystnad fyllde luften vad som verkade en mycket lång stund.
"Jag vet inte" upprepade jag.
Tårarna föll fortfarande nerför min kind. Erik sträckte ut sin hand till mig och jag tog den och ställde mig upp för att släppa den igen. Jag gick fram till handfatet och sköljde munnen och ansiktet. Efter att ha torkat ansiktet vände jag mig till Erik igen. Han sträckte på nytt ut sin hand till mig och jag tog den varpå han långsamt och försiktigt drog mig intill honom. Till en början gjorde jag svagt motstånd men hans sorgsna min fick mig att kapitulera och snart stod vi millimeter ifrån varandra, min hand i hans. Hans andra hand la han på min svank och tryckte mig försiktigt intill honom, varpå han släppte min hand och greppade med den nu lediga handen mitt hår i nacken, böjde mitt huvud bakåt och tittade djupt in i mina ögon. Det kändes som om han ville säga något med sin blick och jag tyckte att jag förstod. Han ville ha mig och mitt barn. Vårt barn? Det måste vara hans barn för jag hade omedelbart känt att jag bar på Eriks barn. Han tryckte sin panna mot min och våra ögonfransar fastnade i varandras varje gång vi blinkade. Hans tårar droppade ner på mina kinder och blandades med mina. Hans varma kropp kändes trygg tryckt mot min och våra bröstkorgar hävde sig med varje andning synkront med varandra.
"Jag älskar dig, Tina."
"Och jag älskar dig, Erik. Men det här kommer aldrig att funka."
"Har du bestämt dig?" Han menade barnet.
"Inte ännu." Ett ljus av hopp tändes i hans blick.
"Jag tar hand om er. Jag lovar, jag lämnar aldrig dig eller vårt barn."
"Så måste du säkert ha sagt till din fru någon gång för länge sedan." Han ryckte och drog bort sitt ansikte från mitt och såg sårad ut. Hans grepp om mig blev aningen lösare. Det var märkbart hur hans sårade min byttes ut mot ilska men han slappnade av igen och omfamnade mig hårt.
"Jag menade det då. Jag menar det nu också." Och jag förstod precis hans dilemma, för jag levde i samma känslomässiga uppror.
Jag satt i baksätet på taxin på väg hem och tittade ut genom bilrutan på vilken det smattrade hårt regn. Det som hade varit så fint väder tidigare på dagen. Omedvetet smekte jag min mage medan jag satt hopsjunken i tankar om vad som hade hänt. Jag kunde inte sluta ställa mig frågan - kan man älska två människor samtidigt? Och är kärlek för evigt eller älskar vi så mycket vi kan till vi råkar på nästa person som vi kommer älska mer? Vem väljer man? Hur mycket skada får man orsaka? Jag bar på ett barn troligtvis av en man som har fru och barn, samtidigt som jag är mitt uppe i planerna av mitt eget bröllop till en man jag älskade så mycket att det sved i själen. Lämnade vi vad vi hade i våra liv skulle vi såra betydligt fler människor än om vi lämnade varandra, jag och Erik. Men är det det som räknas? Mängden skada?Dessutom var väl bara tanken på att lämna Joakim ett tecken på att Erik var den jag egentligen ville ha mer? Men den fråga som väckte mest uppror i mig var om Erik nu gjorde detta mot sin fru, vad är garantin att han inte gör detsamma mot mig när nästa kvinna korsar hans väg om några år? Och svaret på den frågan var mest smärtsam. Inga garantier fanns i kärlen.
Vi kanske lurar oss själva med "Och de levde lyckliga i alla sina dagar". Vi har på något sätt tolkat det som att det skulle innebära att man levde lycklig med en och samma människa i resten av ens liv. Vi fick ju aldrig veta om prinsen och den vackra prinsessan levde lyckliga tillsammans eller med nya prinsar och prinsessor. Kärlek varar kanske inte för evigt eller så kan man älska mer än en människa för evigt. Kanske äksjar man människor mer eller mindre. Eller så styrs vi av köttet och våra lustar och det vi tror är kärlek är trånaden efter nytt kött. Att vi förväxlar kärlek med det äventyrliga i att utforska en människa. När vi har mättats på en kropp och en själ så går vi vidare till nästa. Eller så försökte jag bara ursäkta den enorma skada och det stora svek jag hade orsakat min livspartner. Den man som öppnat upp sitt hjärta och sitt liv för mig och som avgudade mig.
"Vi är framme nu." sade taxichuaffören och jag ryckte till. Jag hade inte noterat att vi hade kommit fram. Jag betalade och steg ur bilen. I regnet stod jag en stund vänd mot vårt hus. Bakom mig rullade taxin iväg. Innan jag lämnade Erik hade han bedyrat sin kärlek och sitt ansvar för sitt barn och förklarade att ett litet ord räckte för att han skulle lämna allt för min och vårt barns skull. Jag hade inte svarat och jag såg att det hade plågat honom. Han väntade på mig idag eller vilken dag som helst jag ville ha honom. Då skulle han lämna allt för mig för han älskade mig. I gråt hade jag lämnat honom. Innan jag stängde dörren bakom mig hade jag kastat en sista blick tillbaka på den nästintill perfekte mannen för att se att han satt, stor som han är, ihopsjunken som ett fällt träd på sängkanten, med huvudet vilande i händerna samtidigt som kroppen skakade försiktigt av gråt. Älskade Erik.
Jag går in i lägenheten som är tom och sköljs plötsligt av insikt. Allt föll på plats och jag visste precis vad jag skulle göra. Jag visste precis och det kändes som en tung svart skugga lyftes från min kropp och min själ och jag kunde plötsligt andas lättare. Jag visste vad jag ville. Jag visste vad jag skulle göra. Beslutet var nu fattat... Jag kramade om mig själv och min mage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar